Maria gick längs gatan på väg mot musikskolan. Det var dags för pianolektion igen. Uppför trappan och sen vänta i fåtöljen medan eleven innan spelade klart sina sista minuter av lektionen.
”Hej, Maria, välkommen in”, sa Lars när han öppnade dörren och släppte ut Anders, som var klar för dagen.
Maria tog av sig jackan och satte sig vid pianot. Det kändes ganska bra i dag, hon hade övat lite mer än vanligt och tyckte att stycket som hon hade i läxa satt ganska bra. Hon började spela upp stycket för Lars, kom av sig lite grand på andra reprisen, men hon var ändå ganska nöjd.
”Bra”, tyckte Lars, ”men kan du ta det igen, också försöker du få det lite svängigare. Prova att göra såhär i basen istället.” Lars spelade en bit för att visa hur han menade.
Maria försökte igen, men det ville sig inte riktigt. Det lät inte så som det gjorde när Lars spelade. Hon fick öva ett tag, först bara basen för sig själv, och efter ett tag satt det ganska bra. Men så fort hon lade till högerhanden så gick det isär, det gick inte att få ihop. ”Du kan väl ta och öva på det här stycket till nästa vecka igen så får du säkert ihop det. Nu tycker jag att vi provar på ett annat stycke istället.”
Hon släpade benen efter sig när hon kom ut på gatan igen. Dubbla läxor till nästa vecka! Och hon som brukade tycka att det vad tillräckligt jobbigt att hinna öva på ett stycke. Hon kände sig först ganska missmodig, men efter en stund började hon tänka att hon minsann skulle ta sig an utmaningen! Hon hade ju faktiskt känt, när hon satt där och övade på basgången, att det var nästan inom räckhåll. Det skulle ju vara så roligt att få det att låta så där som det lät när Lars spelade. Maria gick direkt in i finrummet och satte sig vid pianot när hon kom hem.
En vecka senare var hon på väg till pianolektion igen. Hon hade övat och övat tills basgången satt i ryggmärgen, och till slut hade det gått att sätta ihop med högerhanden. Visserligen hade hon inte hunnit träna på den andra läxan så mycket, men det skulle nog lösa sig.
”Vad bra, Maria, det märks verkligen att du har övat! Nu svänger det!” Lars var entusiastisk. Han visade nya knep som man kunde lägga till, och sen gick de vidare med ett nytt stycke i samma stil. De sista minuterna kom han plötsligt på:
”Men du hade ju ett stycke till i läxa. Ska du spela det nu kanske, så får jag höra.” Nu var Maria ganska trött efter en halvtimmes intensivt spelande, så att plötsligt byta genre och spela ett annat stycke gick inte så bra. Hon kom av sig flera gånger och kände sig stressad eftersom hon hörde att nästa elev stod och väntade utanför dörren.
”Jag förstår att det är svårt att ställa om till en annan stil, och vi har ju spelat på rätt bra i dag. Jag tror att vi bryter här, så kan vi börja med det här stycket nästa gång istället.”
Nu hade Maria i praktiken tre läxor att öva på: det första stycket, som hon skulle öva på med nya tillägg, det andra som hon inte hade lyckats så bra med i dag och så ett helt nytt stycke. Men nu hade hon kommit igång bra med spelningen, tyckte hon, så nu skulle hon hem och kämpa.
Men när hon kom till musikskolan nästa vecka var Lars sjuk. I stället fick hon spela för en av de andra pianolärarna som ryckte in som vikarie. Hon spelade upp ett av styckena som hon hade haft i läxa, och sen fick hon krångla sig igenom ännu ett nytt stycke. Hon avskydde att spela direkt från noterna, det flöt liksom bara ihop för henne. Hon kunde inte förstå hur man kunde förvänta sig att någon skulle kunna läsa fyra stämmor samtidigt och sen få fingrarna på rätt toner. Det gick bara inte!
När hon kom hem var hon på dåligt humör. Hon var inte alls sugen på att spela. Veckan gick, och hon kände flera gånger att hon borde sätta sig vid pianot och öva. Men hon orkade bara inte ta itu med det. Tisdagens pianolektion närmade sig. På måndagskvällen satte hon sig vid pianot för första gången sedan förra veckans lektion. Hon tänkte att hon i alla fall kunde ta och repetera de styckena som hon hade kunnat tidigare. Hon klinkade lite håglöst på pianot. Det ville sig inte alls, och efter en stund gav hon upp.
På natten sov hon dåligt. Hon ville inte alls gå till pianolektionen nästa dag. Efter skolan dröjde hon sig kvar – övervägde möjligheten att ringa musikskolan och säga att hon var sjuk. Men nej, det kunde hon ju inte. Så hon gick dit, några minuter försenad.
Dörren in till övningsrummet stod redan öppen, och Lars väntade på henne.
”Hej, Maria, kul att se dig igen. Jag är ledsen att jag inte kunde komma förra veckan, men jag låg hemma i influensa i flera dagar. Hoppas att det gick bra att spela för Kristina istället. Nu sätter vi igång, tycker jag, så att vi hinner spela mycket i dag. Välj själv vad du vill börja med!”
Maria satte sig och började på ett av styckena. Hon kom snart av sig. Provade med ett av de andra istället, men det gick inte mycket bättre.
”Men hur är det, Maria, det verkar inte gå så bra i dag?”
Nu fick hon ju erkänna att hon inte hade övat alls i veckan. Kraven kändes så stora! Det hade ju varit roligt att öva och förbättra sin spelning så länge det kändes som att målet var inom räckhåll. Men sen hade den ena läxan lagts på den andra tills det kändes som ett berg som hon inte kunde komma över.
”Jag klarar inte det här”, sa hon till Lars.
Lars satt tyst och tittade på henne en stund. Sen sa han:
”Vet du vad, Maria? Jag tycker att vi stryker ett streck över alla de gamla läxorna och börjar på nytt istället.”
Stryka ett streck över det gamla? Det var som en sten som föll från Marias rygg. Plötsligt var det roligt att spela igen, befriad från det som hade tyngt henne. Tänk vilken skillnad det blev! Hon och Lars började spela på något nytt, och det var längesedan hon hade haft så kul.
Ibland trasslar livet till sig, och vi beter oss inte som vi skulle önska. Vi vet att vi borde ta tag i trasslet och ordna upp det, för ofta drabbar vårt beteende även andra än oss själva. Men många gånger räcker krafterna inte till, och våra halvhjärtade försök leder bara till ännu värre trassel.
Att inte kunna sin spelläxa är ingen synd, men vi kan få använda berättelsen om Maria och pianospelningen som en bild för den förlåtelse Gud ger oss för det som går snett i våra liv. Det är Guds stora gåva till oss att han, för Jesus skull, kan stryka ett streck över det som varit och befria oss från vår synd och skuld. Så får vi gå vidare i kampen för Guds rike utan att behöva släpa med oss det gamla.
Tänk inte på vad som förr har varit, bry er inte om vad fordom har skett. Se, jag vill göra något nytt … Jag utplånar dina överträdelser såsom ett moln och dina synder såsom en sky.
Jes. 43:18–19, 44:22.
Rebecka Engström
Amatörmusiker, Stockholm