Från krigets Irak har många människor kommit till Sverige. Här berättar en familj om hur Gud väldigt konkret öppnat stängda vägar, och också visat dem till en kristen gemenskap i deras nya hemland.
Vi sitter runt köksbordet hos en invandrarfamilj från Irak. Det är mamma Lea, pappa Milos, Isak 16 år, Sara 14 år och Anna 12 år (namnen är fingerade). De bor sedan två år tillbaka i en trerumslägenhet i ett mindre samhälle i norra Skåne. På bordet har de dukat fram fat av grillade kycklingben, kebab-snurror, stort fat med ris, russin och mandel och arabiskt bröd. Allt ser så smakligt ut.
Det blir trångt i det lilla köket när vi är tio personer samlade, men det gör inget hos dessa gästvänliga människor. Vi får naturligtvis sitta bra och ha glas och bestick, medan de själva kan stå och äta med en sked, eftersom de inte har så många bestick. Vi bjuds på en juice som är färggrann, och vi undrar var de köper in sin mat. ”Mest i Arabiska affären i Helsingborg”, säger de.
Vi ber vår bordsbön och låter oss väl smaka av den goda maten! Under tiden samspråkar vi om de senaste dagarnas händelser och om våra olika kulturer.
I gruppen har vi också Raul från El Salvador och hans fru Olga från Ryssland. Vi försöker samlas varannan vecka, hemma hos varandra. Språket är ju naturligtvis mest svenska, och vi inser att det inte är så lätt för dem att lära sig det. Tänk om vi skulle börja lära oss t.ex. arabiska! Vi försöker – men det flyger bort direkt! Barnen är alltid med oss, och de kan bra svenska och går i vanliga skolan här. De får ofta tolka för föräldrarna.
Efter mat och kaffe eller arabiskt te, sätter vi oss ner med våra biblar till bibelstudium. Detta är fantastiskt! Då har vi biblar på arabiska, spanska, ryska och svenska. Arne, som leder oss, talar mycket enkelt, och vi slår upp mycket ur biblarna och samtalar. Många frågor dyker upp. Frågor som vi kanske inte tänkt på, eller som vi tänkt oss på ett annat sätt. Ibland får vi ta frågorna med oss hem att fundera över. Har vi rätt i allt vi tänkt? Det är i Bibeln vi får söka svaren. Detta är väldigt berikande. Alltid går vi hem tacksamma till Gud, som har gett oss dessa vänner, som också vi får lära mycket av, och som vi får ha en så god gemenskap med.
Vi låter mamma Lea berätta om deras flykt till Sverige, om hur Gud har lett dem hela vägen – dag för dag. Och vi ställer frågan:
Varför har ni kommit till Sverige?
– Som kristen blev det mer och mer svårt att leva i Irak. Isak, som började skolan, blev mobbad varje dag och tillsagd att gå över till den muslimska läran. Han blev retad och slagen av större barn. Han sa: ”Mamma, vi måste bli muslimer!”
Även när vi gick till kyrkan var vi rädda. Vi fick inte titta på någon annan, fick inte klä oss som vi ville. Vårt hus utsattes för stenkastning. Vi höll oss mest hemma.
Tanken kom hela tiden: Vi måste tänka på våra barn. De kan inte leva här. Vi måste fly!
Var i Irak bodde ni då?
– Vi bodde i Bagdad, i eget hus. Milos hade ett bra jobb, men lämnade det. Vi sålde allt vi hade och flyttade i hemlighet närmare gränsen till grannlandet. Vi skulle vara beredda när någon kom för att hjälpa oss att fly.
Hur flydde ni och hur vågade ni?
– Har man mycket pengar kanske man kan fly i bil med någon. Vi hade inte det, så vi fick promenera. En man följde med oss, och vi fick betala vad vi hade.
Vi visste ingenting, men bad till Gud om hjälp. Isak var åtta år, flickorna sex respektive fyra år.
Vi promenerade på natten när det var mörkt och kallt över bergen till grannlandet, tillsammans med andra familjer. De som inte orkade gå, fick ibland åka på en åsna. Vid gränsen slog polisen till och sköt varningsskott. De som gick hann inte undan, men eftersom Isak och jag just då satt på åsnan, sprang den iväg och vi kom undan, tillsammans med en annan kvinna. Men jag visste inte vad som hände med Milos och flickorna – polisen tog alla de andra med sig.
Hur gick det för er då?
– Det var mörkt och kallt, snö och berg. Vi hörde vargen tjuta. Vi visste inte alls var vi var. Isak var trött, ledsen och hungrig. Han sa: ”Har du korten på pappa och Sara och Anna med dig?” Jag visste att jag hade det. Han kröp in i min famn och somnade. Jag bad och grät: ”Gode Gud, hjälp oss!”
Och Gud hjälpte er?
– På morgonen när det ljusnade såg vi bara berg och snö. Isak var hungrig. Jag tog snö, som smälte i handen, så han fick dricka. Vi fick syn på en man långt borta som kom emot oss.
Han sa ingenting, men gav oss lite pengar och pekade åt ett håll. Vi försökte följa honom – men helt plötsligt var han försvunnen. Det var en halv meter snö, men det fanns inga spår efter honom. Det var en ängel! När vi tittade uppåt såg vi en väg och bilar. Kunde vi komma dit?
När vi kom fram till vägen träffade vi en chaufför som sa: ”Jag kan hjälpa er.”
Så fortsätter Lea sin berättelse om hur de sökte på polisstationen efter Milos och flickorna. De mötte många människor, och kunde inte språket. Hon bad hela dagarna till Gud, Jesus och jungfru Maria: ”Om jag får träffa min Milos, Anna och Sara, ska jag tacka på mina knän varje lördag så länge jag lever.” På den tredje polisstationen fanns de, och då kom de i fängelse, alla tillsammans. Där var de i 2–3 veckor. Kallt, dåligt med mat, löss i håret på flickorna. Till slut blev de transporterade med lastbil över gränsen till Irak igen. ”Saddam skall straffa er”, fick de höra. Men de blev avsläppta, och vakterna sa: ”Ni är fria.”
Efter detta fick de kontakt med en man som ordnade lagliga pass, och de åkte så över gränsen igen. Där träffade de fler irakiska vänner, och Milos jobbade lite sporadiskt för att få ihop pengar. Många gånger fick de pengar av folk som Gud skickade i deras väg. En gång när de var väldigt hungriga hittade de plötsligt pengar på gatan.
Många tipsade dem om att fly till ett annat sydeuropeiskt land, vilket de också gjorde. Över floden!
Där var de ganska länge och försökte klara sig på olika sätt. Bodde ibland på gatan, ibland på billiga hotell. Tiggde. Fick lite mat i någon kyrka. Till slut fick de hjälp av en man, som betalade flygbiljett för Lea och barnen till Tyskland. Därifrån åkte de tåg till Sverige och Malmö. Där fanns Leas bror, som flytt hit tidigare och tog emot dem. Milos flydde på annat sätt, och kom hit efter åtta månader.
Hur var det då att komma till Sverige?
– O, alla människor var så snälla och hjälpte oss på alla vis. Efter att vi hade varit på flykt i ett och ett halvt år, stannade vi i Malmö i tre år, och där gick vi till Mariakyrkan och barnverksamheten i den. Därefter kom vi hit, och här trivs vi verkligen.
I mars 2006 fick vi vårt uppehållstillstånd, och då var det fest! Tack till Sverige, och alla vänliga människor! Tack till Gud!
Hur hittade ni till missionshuset?
– Vi kom hit en lördag och ville gå i kyrkan på söndagen – hade sett den stora kyrkan i byn och gick dit. Vi blev förvånade över att där inte fanns några barn och ungdomar. Prästen där tipsade om barnverksamheten i missionshuset, och våra barn kom till Hobbyn där. Det kändes bra. Tack, Gud, för att vi fick träffa er!
Det är så bra med den här hemgruppen – här kan jag ställa frågor och få svar, så att jag kan svara andra. Jag har så mycket inom mig som jag vill ha svar på.
Vad betyder Jesus för dig?
– Jesus är som en bro till Gud, och det är viktigt hur man har det i hjärtat.
Om man ser en sten i vattnet, så ligger den djupare än man tror. Det är inte så lätt att få tag på den. Så är det när man studerar Bibeln. Man får fördjupa sig, läsa mer och mer för att förstå.
Till slut ber vi för Leas syster och släktingar som är på flykt, och för alla kristna i Irak som har det ännu svårare i dag. Vi tackar Gud för våra invandrarvänner!
Och Herren är den som går framför dig, han skall vara med dig, han skall inte lämna dig eller överge dig. Du må inte frukta och inte vara förfärad. 5 mos. 31:8.
Lisbeth Engström och Anna-Karin Persson