Fader vår, som är i himlen. Matt. 6:9f.
Det är så vi får komma till Gud. Vi får kalla honom ”Far”. Vi får komma som hans barn.
Men törs vi tro detta? Törs vi tro att vi är Guds barn? Törs jag tro det fast jag så ofta felar, fast jag så lätt blir sur och avundsjuk, fast jag får ta mig själv i kragen för att be, törs jag tro det?
Mer än en kristen känner igen dessa frågor. Hur skall vi göra med dem? Skall vi sucka över oss själva och beklaga att vi är sådana vi är? Eller skall vi fatta nya föresatser? Nej, vi skall vända oss till Herren Jesus.
Det är Jesus som lär oss att säga ”Far” till Gud. Han har öppnat vägen för oss till den himmelske Fadern. Han vet hur det är ställt med oss. Det är därför han har lämnat den saliga himmelen och blivit en av oss. Han har gått i vårt ställe. Han har sonat våra synder. Nu kallar han oss till sig, och när vi tror på honom ger han oss rätten att bli Guds barn (Joh.1:12). Han skänker oss sin Ande. Det är inte en slaveriets ande, så att vi på nytt skulle leva i fruktan, nej, Jesus ger oss barnaskapets Ande, i vilken vi ropar ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn (Rom. 8:15f.).
När jag ber Fader vår i min egen andakt, är det till god hjälp för mig att stanna upp vid ordet ”Fader”. Att bli stilla och säga: ”Tack, käre Far, för att jag får vara ditt barn för Jesu skull. Tack för att jag får kalla dig Fader.”
Egentligen är det så småbarn gör. De stannar upp efter tilltalet. Vi har säkert lagt märke till det. ”Mamma”, säger barnet, och sedan gör det en paus. Barnet håller upp, och mamman svarar: ”Ja, vad är det?” Innan barnet talar om vad det gäller, vill det förvissa sig om att mamma är där och hör på sitt barn.
Men det är fler frågor vi kan bära inom oss när vi vill be. Gud tronar i himmelen. Hur törs vi tro att han frågar efter oss, små människor här på jorden? Han har hela världen i sin hand. Hur törs vi tro att han skulle ge sig tid att lyssna på oss?
Men så är det därför att Gud tar emot oss som sina egna barn. Han prioriterar oss. Här är en scen som kan hjälpa oss att fatta detta:
”Den lille pojken, knappt tre år gammal, trippade fram genom de höga korridorerna. De beväpnade livvakterna tog ingen notis om barnet som kilade förbi deras posteringar. Likadant var det med tjänstemännen som rörde sig i korridorerna, de tog nästan ingen notis om honom, bara log när de såg honom. När den lille passerade sekreterarens skrivbord, märkte han inte den vink hon gav honom. Han var helt upptagen av sitt mål, dörren i änden på korridoren. Framför den stod ännu en beväpnad post. Men vakten gjorde ingen rörelse för att hindra pojken när han öppnade dörren och gick in. Med ett skratt sprang han över mattan till Ovala rummet och hoppade upp i knäet på den mäktigaste mannen i världen. De inflytelserika ministrarna fick vänta med sin överläggning medan presidenten John F. Kennedy och hans son John-John hälsade god morgon på varandra med kramar och kyssar.”1
Så är det med Gud som är långt bättre än någon jordisk far. Han tronar i himmelen, han styr solar och vintergator. Han är omgiven av serafer och keruber. Men när vi kommer, då får änglarna vänta. Då är det oss han tar emot, då är det oss han hör på. För i Jesus Kristus är vi hans barn.
Därför kan vi vara frimodiga. Vi är barn till himmelens Gud. Vi vet hur barn kan skryta inför varandra: ”Min pappa kan …” Det är barnsligt. Men när Satan och det onda hotar oss, när bekymren tornar upp sig framför oss, då ska vi säga ifrån: Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Gud är vår Far och han hör oss när vi ber.
Gustav Börjesson, prost, Sätila