Mästare, vi skulle vilja att du lät oss få det vi nu tänker be dig om! Ur Mark. 10:32–45
Jesus var med sina lärjungar nu på väg mot Jerusalem. De märkte nog att det var något alldeles speciellt i görningen. Det lugna Galiléen låg bakom dem, och nu väntade det mer fientliga Jerusalem. Och visst fanns det en fruktan och ängslan hos lärjungarna inför vad som skulle hända när de fick Jesu motståndare så nära inpå sig.
Lärjungarna hade emellertid fullt förtroende för Jesus. De hade sett hans underbara makt, de hade sett honom lugna stormarna och vågorna, de hade sett lama gå, stumma tala, och hur han kallat fram döda ur gravarna. Inte behövde de frukta något! De var på den vinnande sidan!
Och ändå blandades deras segervisshet med ängslan. Att han skulle segra tvivlade de inte på, men vad det skulle kosta visste de inte. Och för att på något sätt försäkra sig om att kostnaden inte skulle bli större än vinsten, kom de båda bröderna Jakob och Johannes med sina frågor till Mästaren. Själva kärnfrågan var: Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene på din högra sida och den andre på din vänstra. Några dagar tidigare hade Petrus frågat Jesus på alla de övrigas vägnar: Och vi? Vi har ju övergivit allt och följt dig, hur skall det då bli med oss?
De hade ju valt att följa Jesus; de hade på allvar bestämt sig för att också gå igenom denna avgörande drabbning som väntade dem i Jerusalem. De hade bestämt sig för att verkligen troget stå vid Jesu sida och ge honom den nödvändiga stöttningen.
Och på Jesu fråga om de kunde dricka den kalk som han drack, eller genomgå det dop som han döptes med, så fanns det inte ens tillstymmelse till tvekan i deras svar: Det kan vi. Nu i den avgörande drabbningens stund fick det kosta vad det kosta ville. De hade valt att följa Jesus – och verkligen löpa linan ut.
Deras förhållande till Jesus vilade i stor utsträckning på dem själva, deras eget val. Jesus var medveten om detta. När striden verkligen närmade sig och drabbningen skulle stå mot ondskans hela anhang, då undervisar Jesus sina lärjungar om var förutsättningen för deras lärjungaskap låg: Ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt er.
Och det var viktiga ord för lärjungarna när alla deras föresatser gick i kras, när deras trohetsed inte längre höll i svekets stund. Då blev det en underbar trygghet för dem att återvända till detta att det faktiskt var Jesus som hade kallat dem. Han hade utvalt dem, han ville ha med dem att göra, han ville vara deras Herre och Frälsare – trots deras svaghet.
Johannes, som hade ställt frågan om äreplatser vid Jesu sida, skulle senare få rätt proportion på sin egen betydelse och på Jesu betydelse. Han skriver i sitt första brev: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.
Det är inte vårt val, vår överlåtelse, vår kamp, vår strid, vår seger eller vår kärlek som ska räknas till sist, utan Hans.
Bön: Himmelske Fader, tack för att du alltid ger långt utöver vad vi kan be om. Tack, Jesus, för att du gick kärlekens väg för vår skull – hjälp oss att följa dig. Tack för att du har segrat och för att vi får ha del i din seger.
Göran Giselsson, tandläkare och ELM-predikant