Detta har hänt: Evangelisten och läkaren Lukas står som författare till Apostlagärningarna, boken som spänner över ca 30 år och vars huvudperson är – precis som i evangelierna – Jesus Kristus. Det är inte apostlarna som är det centrala, utan vad den helige Ande gjorde och lärde genom dem. Boken handlar om evangeliets väg från Jerusalem, genom Judéen och Samarien, till mindre Asien och Europa.
Apostlagärningarna inleds med att Jesus fullbordar sitt frälsningsuppdrag och återvänder till himlen. Lärjungarna vänder tillbaka till Jerusalem, de ber och de samlas till högtid – och den helige Ande utgjuts över dem. De vittnar därefter med stor frimodighet om Jesus, för både judar och hedningar, och gör olika slags kraftgärningar.
Men evangeliet möter också motstånd – förföljelse och död drabbar de kristna. En av de mest nitiska förföljarna, farisén Paulus, kommer som en del av Guds plan till tro och blir tillsammans med Petrus en av nyckelpersonerna i boken. Han sänds ut av församlingen i Antiokia, och vi har hittills fått följa honom på två olika missionsresor, bland annat när han frimodigt talade på Areopagen i Aten.
Vi har också förstått att även tvister och oenighet förekom i den första kristna kyrkan – men detta ledde inte till splittring. Det fanns goda ledare, apostlarna, som man lyssnade till. De vågade vara både principfasta och pragmatiska – och framför allt lyssnade de till den helige Ande.
Nu får vi gå igenom sista delen av boken och bland annat följa Paulus på hans tredje missionsresa i evangeliets tjänst. Den är fylld av återbesök, men han hinner också med en lång vistelse i Efesus. Av Priskilla, Akvila och Paulus kan vi lära om omsorg och utbildning av kristna förkunnare, ledare och missionärer.
Omsorg, dop och Ande (18:23–19:7)
Paulus stannar i sin hemförsamling ett tag – kanske för att vila och även själv få lyssna till god förkunnelse. Sedan reser han iväg igen och besöker församlingarna i Galatien och Frygien där han uppmuntrar de kristna. Precis som en god läkare vet Paulus nyttan av ett återbesök!
I Efesus lyssnar Priskilla och Akvila till den lärde juden Apollos undervisning om Jesus som Messias.1 De förstår att Apollos behöver mer kunskap och de förklarar grundligare Guds väg för honom.
Sättet Priskilla och Akvila möter Apollos och stöttar honom på är tänkvärt och beundransvärt. De hör en kristen uppträda som lärare med stor iver, men med bristande kunskaper. Många kristna av i dag skulle nog fördömt Apollos, i stället för att ta sig an honom.
Så kommer Paulus till Efesus igen. Han möter några lärjungar som kommit till tro och blivit döpta, sannolikt som följd av Apollos undervisning. Men de är döpta med Johannesdopet, som inte är att jämställa med det kristna dopet. Paulus konstaterar att Johannes Döparen pekade på den som kom efter, det vill säga Jesus, och så döper han dem i Herren Jesus namn och de tar nu emot den helige Ande.
Apollos förkunnelse var helt inriktad på att bevisa att Jesus är Messias. Människor kom till tro. Men var förkunnelsen för Jesuscentrerad? Är det möjligt? De som kom till tro visste inte ens att den helige Ande fanns tillgänglig. Det är en utmaning till dagens kristna att förmedla ett helt evangelium.2
Under och undervisning (19:8–20)
Paulus stannar en längre tid i Efesus, åren 52–55. Efter att ha predikat en kort tid i synagogan hyr han sedan in sig i en annan lokal där han undervisar dagligen i två år. Människor från Efesus och de omgivande områdena kommer för att lyssna till Herrens ord. Under denna tid grundas antagligen också kristna församlingar runt omkring i Asien.3 Genom brev och utsända medarbetare håller Paulus också kontakt med andra församlingar.4
Paulus predikar i synagogorna. Vi kan jämställa dem med kyrkor, missionshus och församlingshem. Men han predikade också i sekulära lokaler för att nå dem som inte redan var judar eller kristna. Är det ett exempel att ta efter?
Gud använder också Paulus för att bota sjuka och befria människor från andebesättelse. Några kringvandrande judiska andeutdrivare fascineras av den kraft Paulus verkar med och vill själva ”prova på”. De försöker kontrollera en ond ande med en besvärjelse i Jesus namn. Men de hade inte själva tagit emot Jesus, de hade inte själva skydd av hans namn och närvaro, vilket gör dem till ett lätt byte för de onda krafterna.5
De människor som kommer till tro genom Paulus undervisning och under måste göra upp med sådant som tidigare varit en stor del av deras liv, till exempel magi och ockultism. Det är viktigt också i dag att i mötet med en icke-kristen människa peka på Jesus och uppmuntra till en uppgörelse.6 Inom det som kallas New Age och i mycket av privatreligiositet är man ofta öppen för delar av det kristna budskapet, kanske också för Jesus, om man får anpassa honom till den egna tron. Den största risken med detta är kanske just att man förvandlar Jesus till något han inte är – och när djävulen så angriper förstår man inte att ta sin tillflykt till Jesus.
Religion och ekonomi (19:21–40)
Det fanns ett ståtligt tempel i Efesus, tillägnat fruktbarhetsgudinnan Artemis. Templet var ett av världens sju underverk och ett pilgrimsmål. Många hantverkare och försäljare i staden levde gott på att sälja miniatyrer av templet och andra religiösa symboler. Att besöka Efesus var som att besöka något av dagens stora turistmål där souvenirförsäljare bjuder ut sina varor i mängder …
Nu störs handeln av intresset för Jesus. Paulus predikar att gudar som är tillverkade av händer inte är några gudar.7 Hela staden reagerar och en folkmassa släpar med sig ett par av Paulus kamrater – det är farligt att vara Paulus kamrat8 – till stadens teater, som rymmer tjugofem tusen personer. Flera timmar håller den uppretade stämningen i sig, men till sist lyckas stadens sekreterare lugna folket och förklarar att alla eventuella klagomål mot de kristna är ogrundade, eftersom han menar att gudinnan Artemis position är ohotad. Om någon ändå vill driva en process mot dem ska det ske inom det domstolssystem som finns – och inte genom upplopp, som kan oroa den romerska ockupationsmakten och vändas mot efesierna själva.
Paulus vill gå in på teatern, men hindras av några kristna vänner. Situationen är annorlunda än när han talade på Areopagen i Athen. Denna gång visar det sig att det är rätt taktik att ligga lågt.
Team på resa (20:1–16)
När oroligheterna passerat tar Paulus avsked från Efesus och reser vidare till Makedonien och Grekland.9 Syftet är att uppmuntra de kristna och samtidigt göra en insamling till församlingen i Jerusalem.10 Han besöker församlingarna i Filippi, Tessalonika, Berea och Korint.
Under sin tredje missionsresa har inte Paulus en nära medarbetare som på tidigare resor, utan under olika delar av resan har han olika medarbetare, några är från de församlingar Paulus grundat och senare besökt. Det vittnar om evangeliets framgång och den missionsiver som finns i församlingarna.
Paulus medhjälpare lyssnar, ser och lär – något som gör dem redo att senare gå in i egna ledaruppgifter. Att de kommer från olika städer och regioner gör dessutom att de skapar ett nätverk inom den framväxande kyrkan, något som i en tid av begränsade kommunikationsmöjligheter blir värdefullt. Vad kan vi lära av Paulus som ledare och ledartränare? Hur ser utrustning och utbildning av blivande förkunnare, ledare och missionärer/evangelister ut i dag?
Efter påsk, sannolikt år 57, reser man från Filippi till Troas. Där ansluter Lukas och berättar att de en söndag firar nattvard11 och att Paulus då talar så länge att den unge Eutykus, som hittat en sittplats i fönstret, faller i sömn och ut från tredje våningen. Han avlider, men Paulus går ner, lyfter upp honom och livet återvänder.12 Undret visar oss Guds godhet – och kanske också förståelse för dem som har svårt att lyssna till långa predikningar …
Avskedstalet i Miletus (20:17–38)
Påsk hade man firat i Filippi. Pingsten ville Paulus fira i Jerusalem. Därför anser man sig inte ha tid att stanna i Efesus på återresan, men Paulus sänder bud efter församlingsledarna från det närbelägna Miletus.
I avskedstalet till dem undervisar Paulus tydligt om en ledares uppgifter.13 Liksom en herde har det dubbla uppdraget att föra i bet och skydda från fara kanske man kan tala om att det handlar om anfall och försvar.14 Om utbredande och bevarande. Anfall är den offensiva och utbredande delen av tjänsten. Det handlar om att vittna om Guds nåderika evangelium genom att tjäna Herren i ödmjukhet, att predika och undervisa, offentligt och i hemmen, att uppmana till omvändelse och tro. Försvaret är mer defensivt inriktat på att bevara det som redan byggts upp. Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över. Detta är viktigt, ja nödvändigt, eftersom det även inom församlingen kommer att framträda fiender.
Samtidigt visar talet oss Paulus stora kärlek och omsorg.15 Det blir som tydligast när han är som mest känslomässigt involverad:16 ”Jag har gjort mitt yttersta, jag har inte sparat någon ansträngning. Nu kan jag inte göra mer.”17 Och så lägger han ledarna i Herrens händer: Nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord.
Över havet mot Jerusalem (21:1–16)
På Medelhavet görs en resa som kunde varit hämtad ur en resekatalog av i dag: Mot Kos, till Cypern och därifrån till Patara. Vi siktade Cypern och seglade till Syrien.
En vecka i Tyrus tillsammans med de kristna där – tänk vilken glädje det måste ha varit att få ett sådant besök! – och sedan en sista etapp till sjöss till staden Ptolemais. I Cesarea besöker de evangelisten Filippus, en av de sju medhjälparna som utnämnts i urförsamlingen i Jerusalem. Profeten Agabus varnar Paulus för vad som ska komma att hända i Jerusalem. När de övriga hör det försöker de få Paulus att avstå från resan upp till Jerusalem.18 Men Paulus vill till Jerusalem och han är beredd – inte bara att låta mig bindas utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesus namns skull. Är du beredd?
Erik J Andersson, missionär i Peru
1. Paulus lämnade sina båda vänner i Efesus under sin föregående resa, 18:18–19.
2. Jfr hur Paulus i avskedstalet understryker att han predikat hela Guds vilja och plan för dem (20:27).
3. I NT syftar ”Asien” på den romerska provinsen Asien (delar av dagens Turkiet).
4. Från Efesus skriver Paulus 1 Kor. och sannolikt också Gal. Se även 19:22, 1 Kor 16:10–12, 19.
5. Jfr 8:18–24; 13:6–12.
6. Jfr hur Paulus skildrar hur tessalonikerna tog emot evangeliet: … hur ni omvände er till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna den levande och sanne Guden, 1 Tess 1:9b.
7. Jfr 17:29 och motsvarigheter i GT, t.ex. Ps 115:4–8; Jes 40:18–20; Jer 10:3–5.
8. T.ex. blev Silas piskad och fängslad (16:23–24) och Jason m.fl. släpade inför domstol (17:5–9).
9. Under denna del av resan skriver Paulus 2 Kor. och Rom.
10. Lukas nämner visserligen inte insamlingen, men Paulus skriver om den i sina brev, Rom 15:25–29; 1 Kor 16:1–4; 2 Kor 8–9.
11. I 20:7 återgår berättelsen till ”vi-form”.
12. Jfr 1 Kon 17:21; 2 Kon 4:32–34.
13. Lukas skriver om församlingens äldste (grek. ”presbyteros”, v. 17), ledare (grek. ”episkopos”, v. 28) och herdar (grek. ”poimen”, v. 28). Alla tre benämningarna syftar här på samma personer.
14. Kanske har Paulus tal en gammaltestamentlig bakgrund i Hes 33–34.
15. Talet är det enda i Apg. som är riktat till kristna åhörare. Övriga är antingen försvarstal eller missionspredikningar.
16. Tänk bara på hur Paulus i Galaterbrevet är så upprörd att man nästan kan se honom skälvande framför sig när man läser, och samtidigt är han så klar och tydlig i undervisningen.
17. Orden i v. 26 om att Paulus inte är skyldig till någons blod förstås som att han inte är orsak till att någon går förlorad, jfr 18:6. 18. Se 11:28–29.