Paulus återkomst till Jerusalem håller på att bli hans död, men de romerska myndigheterna kommer till hans hjälp och Paulus får möjlighet att vittna inför sitt eget folk och dess ledare, inför landshövdingar och kungligheter – och Guds löfte (9:15) får sin uppfyllelse. Fem gånger lyssnar vi till Paulus försvar för evangeliet och för sitt uppdrag.
Tillbaka i Jerusalem (21:17–36)
Paulus ankomst till Jerusalem väcker glädje bland de kristna ledarna, som prisar Gud för det Paulus fått göra bland hedningarna.1 Samtidigt finns det nu tiotusentals kristna judar i Jerusalem och Judeen. De fortsätter hålla lagen. Hur kan man undgå motsättningar lika dem som behandlats tidigare i Jerusalem?2 Man ber Paulus tydligt visa sin judiska tillhörighet genom att rena sig och offra i templet. Samtidigt står man fast vid att icke-judar som kommer till tro på Jesus inte behöver omskäras och hålla hela lagen. Ledarna i Jerusalemsförsamlingen och Paulus visar respekt för de olika kristna gruppernas särart och lyckas förebygga problem inom kyrkan.
Men utanför den kristna församlingen finns fiender. När en grupp judiska pilgrimer från Asien känner igen Paulus och Trofimus väcks deras vrede.3 De drar förhastade slutsatser efter att först ha sett Paulus tillsammans med Trofimus ute på stan och sedan Paulus i templet. Det finns en risk för dem att göra samma fel som judarna från Asien gör. ”Hellre fälla än fria” är en princip vi har en tendens att använda på våra meningsmotståndare, medan för oss själva och våra allierade gäller ”hellre fria än fälla”.
Det blir upplopp. Paulus släpas ut ur templet. Det ligger en ironi i att Paulus går till templet för att rena sig, men blir släpad därifrån anklagad för att orena det. Paulus ska dödas, men ockupationsmaktens soldater griper in för att lugna ner situationen.
Älskade bröder och fäder (21:37–22:24)
När den romerske befälhavaren Klaudius Lysias hör att Paulus inte är den orosstiftare han först trott, ges Paulus tillfälle att från fästningstrappan tala till sina judiska landsmän.
I Paulus tal finns mycket kärlek till hans folk.4 Så många gånger hade han i synagogor runt om i världen utifrån Skrifterna visat på Jesus som Kristus. Nu är tiden kort och han väljer att säga två saker. Han identifierar sig med dem och försöker visa att han förstår dem. Om Stefanus död säger Paulus: Jag stod där själv. Men sedan berättar han hur mötet med den uppståndne Jesus förändrade allt. När Paulus sedan nämner hedningarna slutar massan lyssna och skriker att han förverkat sin rätt till liv. Befälhavaren tar Paulus i skyddsarrest.
Kombinationen av identifikation och ett personligt och ärligt vittnesbörd om mötet med Jesus, är en modell för dem som önskar dela med sig av sin tro också i dag. En modell som kanske fungerar allra bäst just för ’närevangelisation’ – på en ort, i en föräldragrupp, på en arbetsplats, vid en skola, där man delar samma förutsättningar.
Början på en lång process (22:24–23:11)
Paulus ställs nu först inför den romerske befälhavaren och sedan inför Stora rådet, sitt folks ledare. Skillnaden mellan hur Paulus talade till folket dagen innan och till dess ledare nu är stor. Då var det ett personligt vittnesbörd om Jesus. Nu ’saboterar’ han hela förhöret, främst genom att säga att det är frågan om de dödas uppståndelse som fört honom inför rätta. Det sistnämnda var en av de stora stridsfrågorna mellan de i judendomen dominerande grupperna, sadducéerna och fariséerna – och så känslig är frågan att när Paulus nämner den så spårar förhandlingarna totalt ur. Men befälhavaren har fått den information han ville – anklagelserna mot Paulus handlar om interna judiska frågor.
Det som händer i Stora rådet är ett exempel på hur en teologisk fråga blockerar hela verksamheten. Genom att bara nämna uppståndelsen försätter Paulus det judiska ledarskapet i en situation där de förlamas. Sådana frågor finns också i dag. Det är viktigt för ledare i kristna sammanhang att se upp för dem – inte för att undvika dem. Men man måste se upp så att inte en fråga totalt blockerar vägen framåt.
Natten efter det kaosartade förhöret inför Stora rådet kommer Herren till honom med uppmuntran: Var vid gott mod. Ty så som du har vittnat i Jerusalem om det som rör mig, måste du vittna i Rom.5 I svåra situationer är Gud nära. Löftet blir också något Paulus kan ha med sig under den fångenskap som väntar.
En korrupt politiker (23:12–24:27)
”Lugnet framför allt” verkar ha varit den överordnade principen i det romerska väldet. När befälhavaren får höra tala om en sammansvärjning hos en grupp judar som planerar att överfalla och mörda Paulus under en fångtransport, skickar han Paulus, bevakad av nästan femhundra soldater, bort från Jerusalem till landshövdingen Felix i Cesarea.
Felix vill höra båda sidor i målet. En juridisk företrädare för de judiska ledarna framställer Paulus som en orosstiftare ”i hela världen”. Paulus å sin sida fokuserar på det som hänt i Jerusalem. Under den korta tiden Paulus var i staden predikade han inte, utan han var där för att överlämna gåvor åt sitt folk och för att frambära offer. Det är judarna från Asien som borde stå inför rätta som upprorsmakare.
Felix lättar på restriktionerna kring Paulus, vilket antyder att han inte betraktar Paulus som skyldig. Men samtidigt skjuter han upp rättegången, för att behålla lugnet i området och för att han hoppas att Paulus ska erbjuda honom pengar för att bli fri.
Mutor och korruption möter vi inte så mycket i Sverige, men för många kristna i världen är det en del av vardagen och det är ibland mycket svåra dilemman Jesus lärjungar ställs inför.
Fribiljett i stället för frigivning (25:1–26:32)
Till slut avsätts Felix som landshövding och ersätts på posten av Festus. Denne vill bli av med ”fallet Paulus” och samtidigt stå på god fot med judarna. Vid en ny förhandling i Cesarea frågar han Paulus om inte denne vill fara upp till Jerusalem för att dömas där. Men Paulus tänker på att Gud har lovat honom att han ska komma till Rom, och nu ser han möjligheten och vädjar till kejsaren.
Romerska medborgare hade den rätten vid vissa anklagelser. Festus tar emot Paulus begäran och bekräftar den. I ett långt tal framför Paulus till sitt försvar att han själv är jude och nu står anklagad för att ha satt sitt hopp till det löfte Gud gav våra fäder, för att tro att Jesus är Kristus och på uppståndelsen, och för att föra ut budskapet och Guds erbjudande också utanför det judiska folket. Paulus säger att han inte säger någonting annat än själve Mose skulle sagt: att Messias skulle lida och att han som den förste som uppstått från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna.
Hela Paulus resonemang cirklar kring två punkter: kontinuiteten och uppståndelsen. Han har inte övergett sin tro, sin bakgrund, sitt folk – tvärtom är han trogen mot Herren Gud och Skrifterna och han älskar sitt folk. Och uppståndelsen, som inom judendomen var en tvistefråga, kan nu Paulus inte låta bli att förkunna – han hade ju mött den uppståndne.6
Den kristna kyrkan har under seklernas gång ofta glömt sina judiska rötter och ibland har detta fått fruktansvärda konsekvenser för det judiska folket, men det har också inneburit att kyrkan inte sett en stor del av sitt väsen och sin uppgift. Också när det gäller uppståndelsen har kristna ibland vacklat. På den punkten kan allt gå förlorat. Att förneka Jesus uppståndelse från de döda är att förneka kristendomens förankring i historien och leder till att det kristna hoppet dör. Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.7 Hans oföränderlighet ger Paulus och oss hopp om förändring.
Paulus försvarstal inför Agrippa II och Festus är inte bara ett försvar, utan också ett ’anfall’. Paulus förkunnar och utmanar dem som lyssnar till personliga ställningstaganden. Agrippa skjuter ifrån sig frågan och konstaterar: Du går fort fram i ditt försök att övertala mig och göra mig till kristen. När vi i dag möter kritik mot vår kristna tro finns det anledning att göra det Paulus gör: lyfta fram Jesus som det bästa alternativet. Han är Sanningen.
Plötsligt har processen mot Paulus hamnat i bakgrunden, och både Festus och Agrippa konstaterar att Paulus är oskyldig. Men Paulus har vädjat till kejsaren – och han ska därför till Rom.
Erik J. Andersson, missionär i Peru