”Jag längtar till Italien.” Det verkar vara vad Paulus uttrycker i Romarbrevet, som han skriver från Korint vintern år 56–57. Och efter ett dramatiskt besök i Jerusalem, följt av två års fångenskap i Cesarea, är han äntligen på väg.
Till havs (27:1–12)
I evangelierna finns flera dramatiska berättelser som utspelar sig på och omkring Gennesarets sjö. Men i Apostlagärningarnas tjugosjunde och tjugoåttonde kapitel finner vi Nya testamentets längsta och mest dramatiska skildring av en resa till sjöss. Den utspelar sig ute på Medelhavet. Julius, den officer som ansvarade för att föra Paulus och några andra fångar till Rom, söker efter ett lämpligt skepp. Han finner ett fraktfartyg som också tar ombord passagerare, vilka får hålla till på däck, kanske i skydd av enkla tält. Paulus medhjälpare köper sig plats på samma skepp – åtminstone Aristarkus och Lukas är med.
Resan går långsamt. Först ska man besöka en närliggande hamn, den i Sidon. Paulus får tillåtelse att hälsa på några vänner, som hjälper honom med praktiska ting inför den långa resan. Sedan är vindarna ogynnsamma och resan går i omvägar. Man byter skepp i Myra och till slut når man Kreta.
Det har blivit höst, fastedagen (ett annat namn på stora försoningsdagen) är redan förbi, och vintern som närmar sig är en farlig tid för sjöresor på Medelhavet.1 Man vill ta sig till en säkrare hamn för övervintring. Paulus varnar Julius för att fortsätta, men han litar mer på styrman och redare än på tältmakaren från Tarsus – ännu har han inte förstått att fången Paulus reser med den Högste.
Fångad av en stormvind (27:13–44)
Vad händer? Man lägger ut och snart utbryter en kraftig storm. Skeppet kastas än hit och än dit och slutligen lider man skeppsbrott. Beskrivningen av vad som händer är så levande och dramatisk att det inte är svårt att leva sig in i de utsattas situation. Lukas själv är med ombord och berättar: Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och stormen låg på, så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning. ”Vi” i Apostlagärningarna brukar syfta på Paulus och Lukas, och ibland någon mer medarbetare, men här verkar det handla om alla utom Paulus.
I nöden ställer sig Paulus upp och gjuter in hopp. Paulus har fått löfte om att han ska nå Rom, och han litar på det löftet.2 Men löftet innebär också att Paulus får ett ansvar för alla dem som seglar med honom. Paulus attityd till sina fångvaktare, till skeppets styrman (som inte lytt Paulus råd tidigare) och medpassagerarna utmanar oss. Känner vi ett ansvar för de människor som finns i vår omgivning som vi inte valt att umgås med? Det kan gälla arbetskamrater, klasskompisar, grannar eller medfångar.
Efter två veckor förstår sjömännen att man närmar sig land. Man lodar för att undersöka djupet och mäter först upp cirka fyrtio meter och lite senare trettio. Hoppet tänds ombord. Men sjömännen tänker mer på sin egen räddning än på det gemensamma bästa. Ibland tenderar en kristen gemenskap att bli en sluten gemenskap som inte blir till glädje, nytta och frälsning för dem runt omkring. När Paulus ser sjömännen förbereda sin egen flykt, utan att tänka på de övriga, säger han: Om inte dessa stannar kvar ombord, kan ni inte räddas. När en församling isolerar sig och glömmer att den lever kvar i världen just för ’de andras’ räddning, då har den helt förlorat kontakten med sin uppgift.
Tvåhundrasjuttiosex personer räddas upp på en ö. Livet räddas, men de får ingenting med sig av det som fanns på skeppet, oavsett om de haft mycket eller lite med sig ombord. Hade man inte varit beredd att kasta allt överbord – lasten, skeppets utrustning, skeppsbåten och ankarna – hade man inte nått fram till land. I det kristna livet finns en princip som handlar om att lämna allt för att vinna något ännu större.3 Att hålla fast vid det som är ’oevigt’ är att förvägra sig själv evigheten.
En hjälpande hand till människor i nöd (28:1–14)
De övervintrar på Malta och blir väl mottagna.4 Akut hjälper öborna till med att göra upp en eld där de skeppsbrutna kan värma sig. Senare tar också Plinius, den främste mannen på ön, emot dem. Slutligen får de hjälp inför avresan som dröjer tre månader. En del av det positiva bemötandet och intresset för de nödställda beror på att Gud skyddar Paulus från sjukdom efter ett ormbett och att han genom aposteln gör under. Men vi kan lära oss något av Melites invånare. När en katastrof sker ställer man upp direkt och hjälper till med det man kan, i nästa steg vänder man sig till dem som har större resurser och slutligen ger man de nödställda hjälp att komma vidare. Vad har du för beredskap att hjälpa? I ditt liv, i ditt hem, på din arbetsplats? Med ganska små medel, med gästfrihet och tjänstvillighet kan man i en nödsituation ofta göra en insats när det händer något i ens närhet.
Resan går vidare på ett annat skepp och man landstiger i Italiens viktigaste importhamn Puteoli, som ligger 25 mil söder om Rom. Efter en vecka beger man sig landvägen mot imperiets huvudstad.
”Och så kom vi till Rom” (18:15–31)
De kristna i Rom kommer ut och möter fången Paulus med sällskap flera mil utanför staden. Det gläder Paulus och ger honom nytt mod. Visst kommer han i bojor, men – fri eller fånge – det var till Rom han ville och nu är han där.5 Paulus anses inte vara en högriskfånge, utan tillåts hyra en egen lägenhet, i vilken han kedjas fast och bevakas av en soldat.
Paulus kallar till sig de judiska ledarna i Rom. Syftet verkar vara att undersöka om de judiska ledarna i Jerusalem avser att i Rom fullfölja processen mot Paulus. Men de ledande judarna svarar: Vi har inte fått något brev om dig från Judeen. De som tidigare så hårt lobbat mot de regionala makthavarna i Judeen för att Paulus skulle oskadliggöras, verkar ha gett upp kampen.
I stället uttrycker judarna i Rom ett intresse för att höra mer av vad Paulus har att säga. De hade redan påverkats av kristendomens uppkomst och utbredande. Runt tio år tidigare hade kejsar Claudius drivit ut judarna från Rom på grund av de kristna.6 Nu har de chansen att höra en av rörelsens ledare. Resultatet blir att några övertygas av Paulus ord – de förstår att Jesus är Messias – medan andra tar avstånd.
Från fångenskapen i Rom håller Paulus kontakt med ’sina’ församlingar. Han skriver breven till Efesus, Kolosse, Filippi och Filemon från Rom. Och han predikar i sin husarrest för hedningarna i Rom. Under två år verkar han med stor frimodighet – det får vi veta innan Apostlagärningarna, kanske något plötsligt, tar slut.
… och sedan då?
Vi vet inte exakt vad som händer med Paulus, eller med den kristna kyrkans fortsatta växt, efter bokens slut. Troligen kunde Paulus genomföra fler missionsresor. Olika källor antyder resor såväl österut som västerut från Rom. Traditionen talar om att han avrättas i Rom under den förföljelse av de kristna som kejsar Nero initierade år 64.7
En del bibelutläggare säger att Apostlagärningarna slutar abrupt – för att få sin fortsättning i varje kristens liv och i varje församlings liv. Låt det vara vår bön att det skulle bli så!
Erik J. Andersson, missionär, Peru
Varmt tack, Erik, för ditt arbete med dessa bibelstudier och för att du väglett oss genom Apostlagärningarna.