Trygghet och ängslan

Psaltaren 27 är ett tydligt exempel på att psalmerna kan läsas och förstås ur olika synvinklar. Här talar först och främst David, som står som psalmens författare. Men här talar på ett djupare plan Kristus själv, ty han är den som mer än någon annan har fått lida på grund av falska vittnen eller menedare som är vittnen i våldets tjänst. Orden i psalmen kan också vara den enskilde kristnes eller den kristna församlingens.

Det första vi får veta är att David har författat denna psalm: Av David (v. 1). Grundspråket i Gamla testamentet är hebreiska, och det ord som här har översatts med ”av” betyder även ”åt”, ”till” eller ”för”. Detta innebär alltså, att Gud själv först har givit sitt ord ”till” David och sedan har David givit det vidare ”åt” oss. Båda översättningarna är lika korrekta: ”till” David (från Gud) och ”av” David (till oss). Detta ger oss, som är förkunnare, en nyttig påminnelse. Om vi skall kunna predika Guds levande ord till dem som lyssnar, så måste Ordet först ges ”åt” oss från Gud. Därför måste alla predikningar födas hos en predikant när han är på knä i bön inför Gud.

Trygghet (v. 1–6, 13–14)
Davids trygghet inför alla onda människor, motståndare och fiender är uppenbar (v. 2). Hur kunde han vara så trygg och så full av förtröstan i alla svårigheter och hotande faror? Svaret är, att David visste vem Gud är: Herren är mitt ljus, Han skall leda mig; min räddning, Han skall frälsa mig; ett värn för mitt liv, Han skall försvara mig. Frågan: vem skulle jag frukta? blir mot den bakgrunden närmast retorisk (v. 1). Detta är grunden till de kristnas trygghet: de tillhör Honom som är ljus, räddning och ett värn. Många kristna, som är eller har varit omgivna av fiender och onda människor, har funnit tröst och styrka av dessa ord (v. 2–3).
Davids längtan efter gemenskap med Gud kommer även till uttryck i de följande verserna: Ett enda ber jag Herren om … att få vara i Herrens hus varje dag i mitt liv (v. 4). Att David varje dag vill vara i Herrens hus är en bild för hans önskan om att få ha en livslång gemenskap med Gud. Denna längtan är så stark hos David att han framhåller sitt böneämne som ”ett enda”. Jesus säger också att det endast finns en sak i livet som är nödvändig och det är att komma till Honom och lyssna på Hans ord (Luk. 10:41–42). David använder även andra ord för att uttrycka denna sin längtan efter Gud: han gömmer mig i sin hydda … han gömmer mig i sitt tält och han räddar mig upp på klippan (v. 5). Hyddan, tältet och klippan är olika uttryck för en gemenskap med Kristus Jesus. Martin Luther förlänger detta perspektiv och menar att ’hyddan’ även syftar på den kristna församlingen, som är Kristi kropp. Detta är en berikande tanke, och man skulle verkligen önska att den kristna gemenskapen är sådan att man gärna tog sin tillflykt dit på olyckans dag (v. 5).

Ängslan (v. 7–12)
Plötsligt blir allt annorlunda. Från att ha varit omtalad i tredje person blir Gud nu direkt tilltalad. Och Gud blir inte endast tilltalad, utan David ropar till honom: Hör, Herre, när jag ropar (v. 7). Hur skall man förstå och förklara denna växling? Kunde inte David alltid ha fått vara lugn och trygg i sin gemenskap med Herren? Jo, det kan man kanske tycka, men David var fortfarande kvar i denna syndens värld och där ges ingen konstant ro och känslomässig frid. Känner vi inte Davids ängslan? … visa inte bort din tjänare i vrede … Stöt inte bort mig, överge mig inte … låt inte mina ovänner sluka mig (v. 9, 11). David visste att han ständigt behövde Guds nåd (v. 7). Världen, djävulen och hans egen synd gav honom ingen ro.
Ändå finns det en segerton och en visshet mitt i all ängslan: Om min far och min mor överger mig skall Herren ta sig an mig (v. 10). Psalmen slutar också i detta trygghetsperspektiv: Men jag är viss om att möta Herrens godhet här i de levandes land (v. 13). Orden om ”de levandes land” förstår Luther som den kristna församlingen. Psalmens avslutande ord säger David både till sig själv och oss andra: Hoppas på Herren! (v. 14).

Ingemar Rådberg, universitetslektor, Lödöse

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan