På återvändande!

På tåget till dagens föreläsning funderar jag över Jesus liknelse om den förlorade sonen, och det slår mig hur berättelsen är en spegelbild av vår tid och kultur.
Sonen var otålig och ville ha ut sitt arv i förskott. Hur resonerade han? Jag kanske dör före pappa och då har hela mitt arv bränt inne. Det vore bra snopet … Cirka 400 år senare sa ökenfadern Theodoros av Ferme: ”Nuförtiden tar många ut sin vila innan Gud ger dem den”, och både liknelsen och tänkespråket är utmärkande för vår kultur. Vi har inte tid att vänta på att Gud ska belöna vår kamp efter livet, utan skapar oss en litet paradis på jorden: stort hus, snygga kläder, dyr bil, massor av mat, långa och många resor – ofta. Det är ju trots allt bättre att belöna sig själv i dag ifall Gud skulle glömma bort det …
Vad gör sonen sedan? Han konsumerar intensivt och njuter av sin rikedom, men det ironiska är att ju mer han konsumerar desto fattigare blir han. Är det inte likadant för oss? Har din och din omgivnings konsumtion gjort er rikare – existentiellt rikare? Frosseri kan ge en viss glädje, men allt för ofta tror jag att konsumtionen blir ett medel för att döva ångesten över att ha lämnat Fadern och det enda som kan ge kärlek på djupet. Och den egenköpta belöningen gröper endast ur själen tills vi når svältgränsen. ”Den här kvinnan köper och köper saker / för att kasta i gapet på tomrummen / som smyger bakom henne” – så har den svenske poeten Tomas Tranströmer uttryckt det. Vår tids ironi: vi lever i materiellt frosseri, men i andlig och existentiell svält.
Ibland krävs det en livskris – precis som för sonen – innan vi förstår att vår självskapade vila aldrig ger tillfredsställelse på djupet. Vi är skapade till gudsrelation och våra hjärtan är oroliga i oss till dess vi hittar tillbaka till Fadern, till Gud. Han väntar på att ta emot varje förlorare som vänder sig till honom, och hans fester gröper inte ur själen utan mättar den. Varje återvändare är välkommen!
Daniel Ringdahl