Rädd för åskan?

Är du rädd för åskan? Nä, jag tänkte väl det. Jag har länge inte heller varit rädd för åskan. När man får leva under beskydd av Honom som har allt, inklusive vädrets makter, i sin hand behöver man ju inte vara det. Ändå har jag kommit på mig själv på sistone med att vara just rädd för åskan. Fast det är ändå inte åskan i sig jag känner bävan inför, det handlar nog mer om det som åskan kommit att symbolisera för mig.
Jag låg en åsknatt i sommar och lyssnade till hur åskknallarnas dova muller fick husets väggar att vibrera och fönsterrutorna att skallra. Jag låg och räknade sekunderna mellan blixten och åskknallen och förstod att åskvädret omväxlande kom närmare och omväxlande drog längre bort. När jag låg där i mörkret kom jag ihåg att jag hört någon som beskrev åskan som att det var Guds sätt att tala – och jag kände mig med ens näst intill outhärdligt liten.
Att det finns anledning att känna sig liten inför åskan i sig förstår man när en enda blixt, under den 10 000-dels sekund den varar, utvecklar lika stor effekt som mer än 500 moderna kärnkraftverk tillsammans. Men för mig handlade det denna gång mer om något av den upplevelse som Bibeln beskriver på flera ställen där vanliga, syndiga människor möter det heliga och Den Helige. Genom åskans kraft kunde jag åtminstone i någon mån förstå vad det kan innebära att som en oren och liten människa stå öga mot öga mot den Helige och Allsmäktige.
I Bibeln möts de som får en ”direktkontakt med himlen” oftast först av budskapet ”frukta inte”, ”var inte rädd”! Vi kanske inte reflekterar så mycket över detta, och om vi gör det kanske vi snarast tycker det är lite märkligt. Är det inte en fantastisk upplevelse att få möta en ängel, eller kanske till och med Herren själv? Jo, det är fantastiskt, och mer än fantastiskt. Det är fruktans-värt! Ett sådant möte förvandlar oss på ett genomgripande sätt. Det ger oss en ny bild av oss själva där vår orenhet och småaktighet uppenbaras på ett obarmhärtigt och avslöjande sätt, in i vrår som vi lyckats dölja till och med för oss själva. Det är en omtumlande och djupt smärtsam upplevelse. Men ett möte med Honom som säger ”Frukta inte” – och som själv, med sitt liv och sitt blod, undanröjt den verkliga grunden för all fruktan, nämligen fruktan för döden – ett sådant möte uppenbarar också nödvändigheten av och härligheten i Hans verk för oss.
Ett möte med Herren ger oss fruktan, men det tar faktiskt också ifrån oss fruktan. Det tar ifrån oss den fruktan som vi inte ska ha och ger oss en sådan som vi borde ha mer av. Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna (Matt. 10:28). Ett sådant perspektivskifte förändrar mycket i mitt liv. Det förändrar min tillbedjan från att ha handlat om min lovsång, mitt upphöjande, mitt ”äregivande” – där Gud reduceras till en mer eller mindre passiv andrahandsfigur – till att handla om Honom som verkar och om Hans underbara verk. Det tar också ifrån mig den tystnad i evangelisationssammanhang som beror av min fruktan för att tappa ansiktet och för att bli berövad min bekvämlighet.
Vågar vi be om mer fruktan? Det vill säga mer Guds-fruktan?

Per Henriksson, ledamot i styrelsen för ELM

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan