Funderar på och undrar angående det här med bönhörelse – säger med David: ”Jag är trött på allt ropande.” – varför är det så olika med detta? Läste t.ex. i Till Liv nr 5/08 i artikeln ”Vi ber till Far” om omedelbar bönhörelse i timliga saker. Den slutar med: ”Så hör Gud våra böner.”
Men det är inte vår erfarenhet. Min familj har under i stort sett hela vårt gemensamma liv (över 40 år) varit drabbad av svår sjukdom med för den drabbade svåra smärtor dag och natt, återkommande djupa depressioner och en förlamande isolering. Vi har mycket ropat om hjälp och lindring och även varit föremål för förböner – det är vi säkra på. Det finns så många löften om bönhörelse som vi har fått åberopa:
– Bed och ni skall få … ty var och en som ber, han får (Matt. 7:7f.),
– vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, för att Fadern skall bli förhärligad i Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det (Joh. 14:13f.; se även Joh. 15:7 och Joh. 16:23f.),
– och vad vi än ber om, det får vi av honom
(1 Joh. 3:22), osv.
Det är ju härliga löften, men efter att under decennier ha suckat och åberopat dem – med det enda resultatet att nöden bara blivit värre – känns de inte så härliga längre. Och vad innebär det ”att få vad vi behöver för den dag som är inne”, är det bara att man överlever oavsett hur fruktansvärt livet är på grund av 1kroppsligt och psykiskt lidande?
Varför får vissa bönhörelse i små och stora saker medan andra inte får det? Har det med tro att göra och i så fall hur? Vi har så många gånger inför de otaliga behandlingar och medicinändringar som har förekommit trott och bett om att det skulle ge något positivt, men så har mycket sällan skett, och har det gjort det så har det bara varit tillfälligt. Och talesättet att om Gud inte ger det vi ber om så ger han något bättre, har vi verkligen svårt att känna någon tröst av.
Tacksam om dessa problem kunde tas upp, de är brännande för oss och möjligen även för andra av Till Livs läsare …
En Till Liv-prenumerant
Den verkliga trösten
Käre vän! Du undrar över detta med bönhörelse. Du är hemma i Guds Ord och vet vilka löften Gud har gett oss. Du och Din familj har under decennier åberopat dessa löften i Era böner. Men nöden har fortsatt. Det har blivit mycket svårt för Er. Nu undrar Du varför vissa människor får bönhörelse i små och stora saker medan andra inte får det som de så ivrigt ber om. Här finns inget enkelt svar. Men ett är säkert – det beror inte på hur mycket tro vi har.
När vi läser Bibeln märker vi att somliga får bära en tung del av den förstörelse som drabbat oss människor genom fallet. Bördorna fördelas inte lika. Här står vi inför något som vi inte förstår. Vissa tider blir också särskilt svåra, det ser vi tydligt i Gamla testamentet. Hela generationer kan få uppleva mörker. Under lång tid kan svårigheter hopa sig och ingen ljusning skönjas. Det är för sådana tider Jes. 40–66 är skrivna – den så kallade Trösteboken.
I ett sådant läge får vi se på det vi vet och ta fasta på detta. Vi får hålla fast vid Jesu löfte, att han är med oss alla dagar.
Det kan hjälpa oss att läsa om dem som under långa tider fått ha det svårt. Den unge Josef blev såld av sina egna bröder. När han bad dem om förbarmande ville de inte lyssna på honom. Säkert bad han då Gud göra honom fri. Men det skedde inte. Han blev förd ner till Egypten. Han blev såld som slav och fördes in i Potifars hus. Mitt i detta var Herren med honom. Så står det. Han fick fortsätta som slav. Men Herren var med honom, både i slaveriet och sedan i fängelset (1 Mos. 39:2, 21).
På ett liknande sätt var det för Sakarias och Elisabet (Luk.1). Elisabet var ofruktsam. De fick inga barn. De gick till Herren med sin nöd. De bad honom ge dem barn. Men åren gick utan att de såg någon bönhörelse. Båda blev gamla. De var hårt prövade. Ändå står det om dem att de var rättfärdiga inför Gud och levde efter alla Herrens bud (v. 6). De levde i Guds ord. De bad med Psaltaren. På den vägen hade de kommit fram till detsamma som Asaf, som varit nära att stappla med sina fötter. Han hade känt sig bitter, men till slut sade han till Herren: ”Dock förblir jag alltid hos dig, du håller mig vid din högra hand … Vem har jag i himlen utom dig? Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden … jag har min glädje i att hålla mig intill Gud” (Ps. 73:23–28 enl. 1917). Det var så Sakarias och Elisabet levde. De levde med smärtan av sin barnlöshet, men de hade Gud.
Sedan kan vi läsa om Paulus. I 2 Kor. 12:7–10 berättar han om det onda som plågade honom. Han kallar det för ”en törntagg i köttet”. Han hade bett Herren ta bort denna plåga, inte bara en gång utan i tre omgångar. Men Gud hade inte befriat honom från hans plåga. Herren hade svarat honom: ”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.” Han levde med sin plåga. Men det som bar honom var detta: Kristus var hos honom med sin nåd.
Detta är skrivet för oss. Och nu får Du ta det till Dig: Herren är hos Er! Visserligen är det svåra kvar. Men Herren är hos Er med sin kärlek och sin nåd.
När en prövning är långvarig blir det svårt för oss att hålla fast vid Herren. Och vi kan aldrig ta oss tron själva. Men när vi ber Herren föröka vår tro, då gör han det. Därför, käre vän, vill jag uppmana Dig att dag för dag be: Käre Herre Jesus, det står i ditt Ord att du alltid är med oss, alla dagar. Hjälp mig nu att tro detta. Föröka min tro.
Det kan hända att vi får leva utan att få veta varför Gud inte svarar eller helar. Men vi vet att Kristus har segrat över det onda. Vi vet att något bättre väntar. Gud kommer att vända även det svåraste till hälsa och härlighet. Detta vårt himmelska hopp är den verkliga trösten. Där framme får vi leva helt utan smärta, helt fria från allt ont. Och i detta perspektiv är – säger aposteln – våra nuvarande lidanden korta (2 Kor. 4:17).
Med varma hälsningar
Gustav Börjesson