Att leva med smärta

Många av mina vänner som inte är kristna har uppfattningen att vi använder Gud som en livlina. Att vi genom att tro på Gud tänker oss vara skyddande från all smärta och allt lidande. Som om Gud bär oss på plyschkudde genom livet och eliminerar allt farligt som kommer i vår väg, bara vi tror tillräckligt. Men vad händer då när livet ställs på ända? Om det är så det funkar, vad ska vi då tro när vi upplever smärta och lidande som inte tar slut och som Gud inte tar bort fast vi ber? (Beror vår grad av lidande på vår grad av tro?)

Mellanrubrik
Jag var på besök på Strandhems Bibel- och lärjungaskola och lyssnade när Lennart Arvidsson talade om just detta ämne, ”Att leva med smärta”. Lennart berättar på ett varmt och humoristiskt sätt om sitt liv och hur det har påverkats av lidande och smärta. För 25 år sedan fick Lennart diagnosen MS (Multiple Skleros) fastställd. En sjukdom som angriper och bryter ner isoleringen/skalet kring nervtrådarna och kan ge symptom som domningar i armar och ben, försämrad balans koordination och nervsmärtor. MS bryter ner kroppen i skov och leder oftast till invaliditet.
För Lennart yttrar sig sjukdomen så att han inte har haft en enda smärtfri dag sen hösten 1983, han har tappat känseln i delar av händerna samt i båda fötterna och han har inte kunnat springa på 25 år. MS är en så kallad kronisk sjukdom, den går alltså inte att bota genom behandling, bara lindra. Han säger själv: ”Inför min sjukdom är jag maktlös, utan under kan jag inte bli frisk.” Men efter 28 år av sjukdom – vågar man då fortfarande hoppas på under?
”Ja”, säger han. Lennart tar varje tillfälle till förbön han får, och han uppmanar alla oss i rummet att skaffa ”personliga förebedjare”. Att ha vänner som vi vet ber för oss regelbundet är en välsignelse. Lennarts fru Eva har varje kväll sedan 1981 lagt sina händer på honom och bett för alla delar av hans kropp som gör ont. Han talar om vikten av att vänta sig något från Gud. Att inte ha så bråttom. Våga lita på att Gud gör under i rätt tid. ”Gud är inte tyst, men han kan dröja med svaren för att få oss att lyssna, tänka efter.”

Mellanrubrik
Lennart berättar också om möten som orsakat honom sorg. Vänner som efter att ha bett för honom sagt att han blir frisk om han bara tar ut det i tro och säger att han är det. På det kan han inte svara annat än: ”Är jag sjuk så är jag sjuk, jag kan inte manipulera sanningen.” I det uttalandet ligger en enorm acceptans och förtröstan. Att leva med smärta ger en både fysisk och psykisk trötthet som är svår att tänka sig. Kronisk smärta kan man inte springa ifrån, men måste känna den fullt ut, stå ut med den och se den i ansiktet. Han säger att lidandet hjälper oss att upptäcka faktiska, eviga värden i livet och tar ett exempel ur Första Petrusbrevet kapitel fyra, där det talas om att lidande hjälper oss att ha rätt fokus i livet och samtidigt att växa i förtröstan. ”Att se till att jag mår bra på insidan, är väldigt viktigt för mig”, säger Lennart.
Men visst har han varit arg på Gud: ”Vi får vara arga på Gud. Han tål det. Att vara arg och komma till Gud med våra besvikelser är inte samma sak som att skylla dem på honom.” Gud vill inte att vi ska lida, men vår värld är lagd under förgängelsen och vi lever i den på samma villkor allihop, det finns inga 100 % friska människor.

Mellanrubrik
Det som fastnar mest hos mig är hans tankar om smärtan som en plattform för vittnesbörd och empati. Genom det vi upplever kan vi förstå och hjälpa andra. Lennart har upptäckt hur mycket andra människors berättelser om hur Gud har hjälpt dem kan trösta och ge kraft. I Andra Korintierbrevets första kapitel skriver Paulus att vår Gud är ”all trösts Gud” och att vi med den tröst vi själva får kan trösta den som har det svårt.
Här tar han upp en fråga jag haft med mig under föredraget. Hur ska vi möta människor som är i smärta? Vad kan vi runt den lidande göra, och vad ska vi inte göra? Lennart menar att vi inte kan ge ”paketlösningar” i mötet med sorg hos andra. Det vi kan göra är att dela en liten bit av oss själva – men vi kan inte trösta alla. Att försöka uppmuntra med ord som ”tiden läker alla sår” eller ”det blir säkert snart bättre” kan upplevas som mentala örfilar. Häri ligger vår utmaning. Vi vill så gärna göra något för dem som vi ser mår dåligt – att inse att vi inte kan det är frustrerande. Det vi kan göra är att erbjuda vår närvaro, erkänna att vi inte kan ta bort sorgen men ändå stanna kvar.

Mellanrubrik
Kanske är svaret på frågan om lidandet enklare än vi väntar oss. Gud har inte lovat att lyfta oss ur lidandet här, men han har lovat att hålla oss i handen genom det. Lennart hänvisar ofta till Romarbrevets åttonde kapitel och citerar bland annat vers 18: Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Men Gud ger oss en uppgift här: trösta med den tröst ni fått. Håll varandras händer och be för varand­ra. Men det bästa av allt, Jesus säger: Känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig. Trots allt så finns det ingen smärta som inte Jesus kan identifiera sig med. Vetskapen om att han har burit alla våra smärtor och sjukdomar tar kanske inte bort dem här och nu, men den hjälper oss att hålla ut och tro på att under kan ske i Guds tid. Som Henri Nouwen1 sa: ”Den sårade helaren är den ende helaren”.

Lisa Larsson, sjuksköterskestuderande, Lund
1. Henri Nouwen (1932–1996), präst från Holland och lärare vid teologiska institut i USA. Från 1985 verksam i L’Arche, en kommunitet där handikappade och deras assistenter försöker leva i evangeliets anda. Han har bl.a. skrivit böckerna ”Djupt personligt” och ”Till läkedom”.