Ge vidare Kärleken

Ibland kan man tänka att det sägs för lite om diakoni, men vid närmare efter­tanke ser man att diakonins kärleksgärningar talar sitt eget språk. Här blir ord till handling, sann andlighet till sann mänsklighet.

Diakoni – tjänst i vardagen
Störst är den som tjänar, säger Jesus. Allt Frälsaren säger och gör andas kärlek. Hela tiden har han medmänni­skans bästa för ögonen. Detta innebär både lindring och hjälp här i tiden och räddning för evigheten.
Diakoni, som vi finner i Guds ord och i helgade lärjungars liv, är inte ute efter människors ära, utan är till för att hjälpa människor i nöd och på så vis ära Herren. Den ödmjuka lydnaden växer fram ur ett hjärta som lever av Jesu barmhärtighet. Diakoni handlar om tjänst i vardagen där behovet finns. Och behoven kan ändras från plats till plats och från person till person. I Kyrkans katolicitet ligger att hon har läkedom för alla sorters människor till kropp, själ och ande. Diakonin når ut där Ordets förkunnelse kanske inte efterfrågas. Jesus blir förhärligad i form av hjälpande händer och villiga fötter.
Vad är drivkraften hos de helgade kvin­nor och män som osjälviskt tjänat sin medmänniska i Jesu namn? Driv­kraften ifråga är Herren själv och kärleken till honom, som blir konkret i lydnaden för hans vilja och kärleken till medmänniskan. För att få en diakonal väckelse ska vi alltså odla kärleken till Gud. Sedan följer träningen i att se det stora i att vara trogna i det lilla, att kunna visa tålamod och att vara lyhörd för vår nästas behov när Herren kallar.
Diakoni handlar om att leva i Kristi kärlek. Aposteln Johannes skriver: Mi­na älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra förblir Gud i oss, och hans kärlek har nått sitt mål i oss. Vi vet att vi förblir i honom och han i oss, därför att han har gett oss sin Ande. Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare. Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förblir Gud och han själv förblir i Gud (1 Joh. 4:11–15).
Av detta förstår vi att diakoni inte enbart är en av många delar i en kristens liv. Som vi ska se framöver är kärleken till andra djupt förbunden med kärleken till Gud och tron på Jesus Kristus. Utan diakoni saknar kyrkan den helhet som Kristus kallar alla döpta att leva i. Men det största av allt är att kärleken inte börjar hos oss, utan hos honom som först har älskat oss och sänt oss sin Son, den store Diakonen, som tjänat människan och varit trogen denna sin kallelse ända till döden på korset.

Diakonen Kristus
En kristens nya sinne är barmhärtighet, eftersom hon själv har mött barmhärtighet. Livet i kärlek har Guds Son fullbordat. Jesus uppfyller profetiorna om Herrens tjänare som finns hos Jesaja.
Jesus säger: Ty Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många (Mark. 10:45). Här används ordet diakonein, tjäna. Detta syftar tillbaka på Herrens tjänare som lider ställföreträdande för andra i Jes. 52–53. All kristen diakoni hänger därför djupast sett samman med Jesu frälsningsverk. Jesu försoning går inte att upprepa, men väl principen att offra sig för andra och att tjäna sin medmänniska utan tanke på egen vinning eller fördel.
I Matt. 4:23 ges en programförklaring om vad Messias ägnade sig åt: Jesus vandrade omkring i hela Galileen och undervisade i deras synagogor och predikade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor bland folket. För Jesus hängde mission, undervisning, förkunnelse och diakoni samman.

I Jesu efterföljd
För att få Jesu sinne ska man själv vara en som tar emot hans barmhärtighet. Jesus säger: Det som är fött av kött är köttet, och det som är fött av Anden är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt (Joh. 3:6f.). När en människa är född på nytt ser hon sin nästas nöd. Kristus var diakonen och de kristna är kallade att fortsätta hans tjänande. Jesus kom med förlåtelsens evangelium och hjälp till alla sorters människor. Gud tar initiativet och ger oss tillfälle att tjäna: Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och det befaller jag er att ni skall älska varandra (Joh. 15:16f.).
Aposteln Johannes understryker tydligt att dessa frukter också säger något om vår tro. Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder. Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning. Att älska bröderna är ett sätt att existera, då man ”övergått från döden till livet”. (1 Joh. 3:16–18, 14.)
Jesu tjänarsinne inplanteras i den troende genom Guds ord. När detta sinne får bära frukt äras Herren. Jesus säger: Den störste bland er skall vara som den yngste och den som är ledare skall vara som tjänaren. Ty vem är störst: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det inte den som ligger till bords? Och ändå är jag här mitt ibland er som en tjänare. Lönen kommer sedan: Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner och döma Israels tolv stammar. (Luk. 22:26–27, 30.)

Syskonkärleken
Jesus säger: Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar (Joh. 13:34f.). Den kristna syskonkärleken betonas och prioriteras här av Kristus. Kyrkan är kallad att utöva dia­koni bland alla, men kärleken till bröder och systrar i tron får inte glömmas bort i en förment välmenande inställning för kyrkan att ”synas utåt”. Jesus gick själv först till de förlorade fåren av Israels hus (Matt. 15). Man kan också se en parallell i Paulus ord till biskop Timoteus angående en blivande församlingsledares egenskaper: Han skall ta väl hand om sin familj och se till att hans barn lyder och visar all respekt. Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur skall han då kunna ta hand om Guds församling? (1 Tim. 3:4f.). Dia­konin inom församlingen bör vara levande, innan man tar sig an projekt som vänder sig utåt. Inte så att den först ska vara fullkomlig, men så att det inte råder någon tvekan om att de kristna har kärlek till varandra. Hos aposteln Paulus möter vi också denna anda: Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag (Gal. 6:2).

Per-Anders Grunnan
Diakon och präst
Lärare i diakoni vid Församlingsfakulteten i Göteborg