Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen Matt. 6:14
Detta är ett tillägg som de första kristna gjorde när de bad. När de bad den bön som Jesus hade lärt dem ville de tacka och prisa Fadern.
På samma sätt blir det för oss när vi lever i bön. Vi får ju komma till honom som barn. Vi är ju förenade med honom i hans rike. Det var detta Jesus markerade för lärjungarna när han gav dem bönen ”Fader vår”. Vi ser det i Lukas elfte kapitel. När Jesus hade lärt dem bönen ställde han en fråga till dem. En utmanande fråga.
Antag, sade han till dem, antag att någon av er har fått ett oväntat besök mitt i natten och inte har något att sätta fram till sin gäst. Då går han ut i byn, till sin väns hus. ”Käre vän”, säger han, ”låna mig tre bröd. En vän som är på resa har kommit till mig och jag har ingenting att sätta fram åt honom.”
Vad tror ni då händer, frågade Jesus lärjungarna. Hur kommer vännen att ställa sig? Kommer han att svara inifrån huset: ”Låt mig vara i fred. Dörren är stängd, och mina barn och jag har gått och lagt oss. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.”
Lärjungarna skakade på huvudet när de hörde frågan. De visste ju vad gästfriheten krävde av dem som bodde i samma by. När det kom en gäst till byn, då hade alla i byn ett gemensamt ansvar för att gästen blev väl mottagen. Den som då gick till en granne för att låna bröd, han gick byns ärende. Här fick ingen svika, det visste han. Så även om det var natt, och även om vännen hade lagt sig, skulle han stiga upp och ta fram både bröd och annat. Han skulle göra det för byn. Och för sin heder i byn. (Luk. 11:5ff., Folkbibeln)
Det är så det är för oss när vi kommer med våra böner till vår Far. Det betygar Jesus. Såsom invånarna i byn var förenade med varandra, så är Gud förenad med oss i Riket, i Guds rike. När vi ber den bön som Jesus gett oss gäller det mer än våra egna behov. Det gäller Riket, Guds eget Rike, det gäller Guds eget namn (Hes. 36:22). Då kan Gud inte annat än höra oss.
Ju mer vi ber desto mer ser vi detta. Vi ser hurdan Gud är i sig själv – i sin kärlek, i sin nåd, i sin makt och härlighet. Så blev det för apostlarna i Jerusalem när Stora rådet hade förbjudit dem att predika om Jesus. Då samlades de till bön. Och de bad till Gud i hans makt: ”Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem …” (Apg. 4:24).
Likadant blev det för Paulus. När han skriver till församlingen i Efesus är han fånge i Rom. Ändå börjar han med att prisa Gud: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse.” Hela det första kapitlet i brevet vibrerar av denna lovsång till Gud för vad han är – i sitt rådslut, i sin kärlek, i sin nåd, i sin makt och härlighet.
Här är vi nybörjare, men Guds Ande hjälper oss. Guds Ande lyfter upp våra ögon. Guds Ande värmer våra hjärtan och öppnar våra läppar till att prisa Gud och säga: Ty riket är ditt, och makten och härligheten i evighet. Amen.
Gustav Börjesson, prost, Sätila
Varmt tack till Gustav Börjesson som det gångna året
fört oss in i bönen ”Fader vår”!