”Länge har Maximilian Kolbe fascinerat mig. Tänk att han orkade, vågade och kunde! Tänk om man hade något mer av hans kärlek och förtröstan! Jag tänkte så då jag satt i den kyrka i Krakow i maj i år, där Kolbe och 100 000-tals andra hämtat styrka och frimodighet under svåra år. Kyrkan var full av gudstjänstfirare, och Gustav Adolfs kyrkokör från Helsingborg fick medverka. När den gudstjänsten var slut, fylldes kyrkan av andra människor som ville fira en ny gudstjänst. Detta händer sju gånger varje söndag. Och inte bara i Franciskuskyrkan i Krakow där vi var, utan troligen i alla kyrkor över hela Polen. Tänk vilken skillnad mot vårt land!” Stig Ekelund berättar vidare:
Egentligen ville Maximilian Kolbe bli riddare. Tänk att få spränga fram på en yster hingst i stor mundering och drabba samman med likasinnade! Full fart över stock och sten djupt in i skogarna. Så spännande och härligt! Men Gud ville annorlunda. Gud ville att han skulle bli präst – och så blev det 1918, då Maximilian var 24 år.
Han frågade sig vad han skulle göra för att nå flest med evangeliet om Herren Jesus. Jo, han skulle ge ut en tidning som berättade de goda nyheterna. Fick han inte själv bli riddare, så kunde han ju skicka ut en Riddare. Och Riddaren skulle bli namnet på tidningen.
Alla rådde Maximilian att lägga ner tanken på en tidning. Han hade ju ingen ekonomi eller erfarenhet och tidningsdöden var stor. Gratistidningens första nummer trycktes i 5 000 ex. men efter tre år var upplagan uppe i 45 000 ex. Maximilian skrev det mesta själv – men han hade mer av tro än sinne för ekonomi. En gång när han hade stora skulder knackade fordringsägarna på dörren. I något av desperation knäföll han vid altaret i sin kyrka i Krakow och ropade på hjälp. När han reste sig upp såg han ett kuvert på altaret som var ställt till tidningen. Inuti låg exakt den summa han behövde för att betala sina skulder.
På en tågresa träffade Maximilian en grupp studenter från Japan. Hela hans inre blev upprört: Tänk – ingen av dessa vänliga studenter känner till Jesus Kristus och hans evangelium! Han måste göra något. Trots att Maximilian bara hade en kvarts lunga och mycket nedsatta krafter, ville han resa till Japan som missionär. Få trodde att den ivrige prästen skulle kunna utverka tillstånd av kyrkan att åka till Japan. Och på nytt avrådde de förståndiga honom. Mot all förmodan kom tillståndet från kyrkan. ”Men pengarna? Har du några pengar?” ”Pengar”, utropade Maximilian förnärmat. ”Ah, de dyker upp på något sätt, det ser Maria till. Det är hennes sak – och hennes Sons.”1
Så seglade Maximilian och några munkar iväg till Japan. Efter en månad i landet kom det första numret av Riddaren ut – på japanska! Så började Maximilian bygga ett kloster. Han fick en tomt uppe på en bergssluttning som ingen annan ville ha. Den hade nämligen varit begravningsplats och var därför oren. Men Maximilian tackade och tog emot. De kloka avrådde: han skulle bygga nere i Nagasaki. Han stod på sig. Och sen blev det så att när Nagasaki utplånades vid sprängningen av den första atombomben, stod klostret oskadat kvar …
Tillbaka i Polen utvecklade Maximilian tryckeriet. Han var något av ett tekniskt snille, och ur hans gamla tryckpressar närmade sig Riddaren en upplaga på en miljon i slutet av 1930-talet.
Han skrev även uppskattade böcker och i stort sett alla polska hem hade en skrift av honom.
Men så kom andra världskriget. Det polska försvaret blev utslaget på kort tid och de hemska förföljelserna började. Nazisterna var främst ute efter judar och intellektuella polacker. Maximilian gömde undan 3 000 efterlysta och slussade ut dem ur landet. Bland dem var 2 000 judar. Det var naturligtvis en ytterst farlig verksamhet. Snart knackade SS-männen på klosterdörren och han fördes iväg till Auschwitz, förintelselägret.
”Blodie Krott”, som var en stor sadist, fick hand om ”prästsvinen”. Den sjuke Maximilian tvingades att bära tunga stockar, och han fick stryk och sparkar när han dignade. Då såg han vänligt på sin bödel och sa: ”Må Gud förlåta dig.” Krott blev ursinnig, sparkade honom i ansiktet och ljumsken och befallde ett par SS-män ge prästen femtio piskrapp. Maximilian förlorade medvetandet och Krott kastade några avbrutna grenar över honom i tron att han var död. I skydd av mörkret bar några vänner den torterade kroppen till fängelsesjukhuset.
När Maximilian kom till medvetande och hade återfått lite krafter, fortsatte han att be för och trösta de förskräckta medfångarna. Av den lilla brödranson han fick använde han en del vid de nattvardsgångar som han höll i hemlighet. Överlevande fångar har berättat, att när man såg fader Maximilian Kolbe fick man nytt mod och kraft att stå ut. Något av godhet och helighet strålade kring honom.
Så tjöt sirenen. Alla fångarna stelnade av fasa. Man visste vad som gällde: en fånge hade lyckats fly och nu skulle tio andra fångar väljas ut och kastas i dödscellen. Alla ställdes i långa led och bödlarna pekade ut offren. Då man kom till det tionde offret ropade mannen högt: ”Mina barn och min fru! Nu kommer jag aldrig mer att få se dem.” Och så grät han i förtvivlan.
Då hände något oerhört. En man slet sig ur ledet och gick fram till bödlarna – bara den handlingen skulle ge ett hårt straff. Bödeln frågade vad han ville och vem han var. ”Jag är en katolsk präst, därför ogift och har inga barn. Jag anhåller om att få ta barnafaderns plats.” En liten gnutta barmhärtighet fanns kvar, anhållan beviljades och Maximilian Kolbe föstes med de andra in i den cell där fångarna skulle dö svältdöden.
Snart hördes bön och sång från de dödsdömda. Fånge nr 16670 bad och sjöng före och de andra fångarna svarade. Cell nr 18 blev som en kyrka, där bönen genljöd genom alla bunkerns korridorer, berättar ett ögonvittne. Så blev ljuden svagare och svagare och efter knappt fjorton dagar var det bara fyra fångar kvar i livet. När SS-männen tittade in i cellen, mötte de ett par varma ögon. De fick be Maximilian att inte se så på dem, de stod inte ut.
Cellen behövdes nu för nya dödsdömda och man kom med giftsprutan. Under bön och fortfarande med varm blick räckte Maximilian ut sin arm. Och så slutade bönen och livet hos en av de mest Kristuslika människorna på 1900-talet som jag har läst om.
Fel. Helt fel! Maximilian Kolbes liv slutade inte. Enligt Guds löften fick martyren det verkliga livet, livet i himlens underbara glädje. Franciszek Gajowniczek, mannen som Maximilian gav sitt liv för, ägnade resten av sitt liv att berätta om fader Kolbe och det offer han gjorde. Det berättas att när de övriga fångarna i Auschwitz fick reda på att fader Kolbe var död, fick de nytt hopp och ny kraft. Och runt om i världen genljöd budskapet om kärlekens liv och seger över död och hat.
Ett citat från de polska biskoparna får avsluta denna berättelse: ”Denne ende mans liv och död kan bevisa och omvittna Guds makt att övervinna det djupaste hat, den svåraste orättvisa, ja, till och med själva döden.”
Stig Ekelund, präst, Ramlösa
1. Bland romersk-katolska kristna finns tanken att Maria finns vid Jesu Kristi sida i himmelen och att hon i sin bön bär fram människornas behov till Jesus, sin Son. Evangeliska kristna finner inte belägg för en sådan lära i Den heliga skrift.