Nils Frykman

En av gårdarna i Backa by norr om Sunne och Frykensjöarna i Värmland ägdes vid mitten av 1800-talet av nämndemannen Lars Larsson. Nio barn föddes på gården. Den sjunde i ordningen var sonen Nils. I byn kallades han för ”Nils i Sörgården”.
Under 1800-talets mitt rådde missväxt i trakten. Nämndemannahemmet i Backa stod öppet för hjälpbehövande. Det var hunger efter dagligt bröd men också efter ”Livets bröd”1 hos såväl vanligt folk som nämndemän och storbönder. Från Norge kom representanter för en sträng lagisk förkunnelse; från Norrland kom personer med ett mer evangeliskt budskap.2 Det blev stridigheter mellan grupperna. ’De lagiska’ tröttnade så småningom. Prästerna i Fryksdalen såväl som lekmannapredikanter tog aktivt del i verksamheten.
Det var i denna miljö som Nils växte upp. I 20-årsåldern blev han funnen av den gode Herden. Man vet inte hur omvändelsen gick till, men man vet att de ”redan väckta” påverkade dem som stod utanför Guds rike. Man bad och predikade – säkert har Nils varit föremål för många förböner.

Utbildning – äktenskap – lärartjänst
Nils arbetade inom lantbruket och bedrev studier vid sidan om. År 1866 kom han in vid folkskollärarseminariet i Karlstad. Då tog han namnet Frykman. Den första lärartjänsten var i Grums i Värmland. Där fanns en missionsförening, ansluten till Ansgariiföreningen3 i Värmland och till EFS. Inom den var han aktiv, och där träffade han också sin blivande maka Betty Jonsson, dotter till kyrkvärden och häradsdomaren Anders Jonsson.
Bettys mor var en av de första läsarna4 i byn, och Betty följde i hennes fotspår. Häradsdomaren däremot tillhörde inte läsarna och var inte heller nöjd med att dottern skulle gifta sig med en enkel byskollärare. Men när det nu ändå var så, skulle det bli ett bröllop efter tidens sed, alltså med vin och starka drycker. Det gick inte de unga med på. Bröllopet blev en enkel familjefest och kalaspengarna fick de nygifta till sitt första bohag. Det var i stort sett allt som dottern fick från det rika hemmet. Vid moderns död fick hon några hundralappar och så kom en gräddost till familjen vid jultid under ett antal år! I det frykmanska hemmet föddes tio barn. (Samtliga nådde vuxen ålder och fick betydande samhällsfunktioner i Amerika, som blev deras hemland.)
Efter några års tjänst i Norrköping sökte sig familjen tillbaka till Värmland och Sunne. Där engagerade man sig i missionsföreningens verksamhet. Nils veckoprogram kunde se ut så här: skolan på dagarna, bönestunder på kvällarna och predikningar två till tre gånger på söndagarna. Det var också vid den här tiden, mitten av 1870-talet, som Nils poetiska ådra visade sig. De första sångerna publicerades i Wermlands Allehanda 1876. Exempel på tidiga alster finns bland annat i sångboken Lova Herren (LH): ”Min Gud när jag betänker vad du har gjort för mig” och ”Vem som helst kan bli frälst”. Det fanns en tidning som hette Sanningsvittnet och i den publicerades flera sånger. Flera sånghäften gavs också ut, såväl av Sanningsvittnets förlag som av författaren själv.

Lärostrider – fortsatt verksamhet
1878 bildades Missionsförbundet med P.P. Waldenströms som en ledande person. Detta gav upphov till stridigheter mellan läsarna och också i förhållande till Svenska kyrkan. Frykman och två andra lärare anslöt sig till Waldenströms lära. Skolstyrelsen med dåvarande kyrkoherden och biskopen i spet­sen varnade de tre, som ålades att undervisa enligt Svenska kyrkans lära. Efter diskussioner tycktes det bli lugnt och de tre lärarna fortsatte att undervisa.
Så föddes barn nummer sex i familjen Frykman. En lekman förrättade dopet. Då var måttet rågat. Frykman ställdes inför att avsäga sig sina frikyrkliga principer, bli uppsagd eller säga upp sig själv. Han valde det senare alternativet och slutade 1883 sin skollärartjänst för att vara resepredikant inom Missionsförbundet. Han kallades till de nybildade församlingarna såväl som till Ansgariiföreningen, främst i Värmland. Under predikoresorna skrev han flera kända sånger, bland annat ”Min framtidsdag är ljus och lång” (Sv. Ps. 302, LH 687).
Ett barn i en familj Frykman gästat har berättat att han gick mellan orgeln och skrivbordet, spelade några takter och så tillbaka till skrivbordet igen. Så fortsatte han tills sången var färdig. Innan han lämnade hemmet hade han sjungit sången tillsammans med familjen flera gånger.
Frykmans sånger har blivit mycket omtyckta. De präglas av den glädje och lycka det är att vara ett Guds barn. En medarbetare har uttryckt sig så här: ”Han skriver så att varje, om än så enfaldig människa, begriper vad det står utan att behöva ta om det.” Själv hade Frykman större krav på sina als­ter: en andlig sång bör vara ”sann som Bibeln, enkel som ett barn, trosfrisk som Luther, hjärtlig som Rutström, formgod som Runeberg, älsklig som Topelius, len som Franzén och ledig som Lina Sandell”. Dock menade han inte att han hade nått sina högt ställda mål!

Kallelse till Amerika
Verksamheten i Sverige blev inte långvarig. Redan 1887 kallades han av Svens­ka Evangeliska Missionsförbundet i Amerika till predikanttjänst i Chicago. År 1888 flyttade hela familjen dit; åtta av de tio barnen var födda i Sverige. I Chicago blev familjen väl mottagen, men storstaden kändes skrämmande, så ett erbjudande om flytt till en landsortsförsamling välkomnades. I Amerika fortsatte sångskapandet. 1908 utgavs sångboken Sions basun, där Frykman bidrog med 115 sånger.

De sista åren – och en ljus framtid
År 1907 lämnade Frykman sin tjänst som ordinarie predikant och bosatte sig i Minneapolis. När han tänkte tillbaka på sitt liv, såg han på vissa saker med stor smärta, däribland händelserna i Värml­and på 1870-talet. Han sa att han lockats av människors tankar och fallit för beröm och att de förespeglat sig en ”himmel på jorden”. Han sammanfattade sina tankar så här: ”Jag är trött och om jag med de erfarenheter som jag har åter ställdes i valet, så valde jag troligen på ett annat sätt.”
Sista kvällen som Frykman levde sade hustrun till honom: ”Jesus kommer snart.” ”Ja, ja”, svarade han och såg på henne. Vid midnatt lutade sig en son över honom och citerade: ”Jesu Kristi, Guds sons, blod renar från alla synder.” ”Ja, jag är så glad” blev svaret och så viskade han: ”Det går så lätt.” Det var tidig morgon den 30 mars 1911. Då vek ”Nattens skuggor” för honom – så som han själv formulerat det i en av sina älskade sånger.5
Ett par tusen människor deltog i begravningsgudstjänsten. Som text lästes 2 Tim. 4: 7–8: Jag har kämpat den goda kampen … Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig … Som församlingssånger sjöngs två av Frykmans sånger, hemlandssången ”Mitt hem är ej på jorden” och så naturligtvis ”Min framtidsdag är ljus och lång”.
Gravstenen på Lakewoods kyrkogård är av rödaktig granit. Överst finns en lyra med initialerna N.F. Mitt på stenen är hela namnet inristat och därunder första versen på sången ”Min framtidsdag är ljus och lång” på svenska och engelska.

Anna Nilsson, Kristianstad