Allt hänger ihop. Du kan inte ha din tro i en garderob, eller som ett projekt bland andra. Och skäms inte för din tro! Det finns hållbara logiska argument för Guds existens – och finns Han, så är kristen tro sann. Thomas av Aquino har än i dag mycket att lära oss om detta.
Thomas av Aquino (1226–1274) var italienare och växte upp i Monte Cassino utanför Neapel. Som teolog, präst och klosterbroder inom Dominikanorden var han verksam i bl.a. Rom och Paris.
Bön och lärdom
Karaktäristiskt för Thomas är strävan att förena bön med lärdom. Han var något av en arbetsnarkoman. Det berättas att han vid en middag hos Ludvig den IX plötsligt utropade: ”Det motbevisar manikéerna!” Han hade varit försjunken i sina tankar och trott att han satt i sitt arbetsrum.
Precis som medicin och sjukvård har kroppens hälsa som mål, tänker sig Thomas att teologi helt och hållet handlar om Gud. Det är ”undervisning av Gud, som lär oss om Gud och leder till honom”. Teologen har en uppgift att ge vidare sina insikter och genom skrivande, undervisning och predikan vägleda andra in i gemenskapen med Gud. ”Det är större att ge ljus än att bara ha ljus”.
Summa theologica
Thomas av Aquino menar att det inte finns någon motsättning mellan tro och vetande. Han är skolastiker, dvs. verkar i den medeltida bildningstradition där man med hjälp av den grekiska filosofin försökte beskriva kristen tro som ett sammanhängande och motsägelsefritt system. Thomas använde ofta den grekiska filosofen Aristoteles (384–322 f.Kr.) som utgångspunkt för sina tankar. Sina insikter publicerade han i flera större verk, bland vilka ”Summa theologica” är det mest kända. En Summa är en summering av den kristna tron och Thomas skriver här klargörande och djupt reflekterat om synen på Gud, treenigheten, inkarnationen, ondskan, bönen m.m.
Teologi
Thomas av Aquino är känd för sin ”naturliga teologi”. Genom att förnuftsmässigt reflektera över skapelsen, menar han, kan vi sluta oss till Guds existens, en del av hans egenskaper samt finna etiska riktlinjer för vårt handlande. Hans fem Gudsbevis, alltså argument för Guds existens, debatteras än idag och inspirerar till gudsargument utifrån vår tids kunskaper i fysik och kosmologi. För Thomas var det viktigt att motivera tron rationellt. ”Den som tror älskar sanningen han tror på och tänker ut och begrundar de skäl han kan finna till stöd för den.” I detta studium står Thomas i ständig dialog med Aristoteles som han kallade ”Filosofen”. En del av dennes tankekategorier är nödvändiga att ha med sig vid en läsning av Thomas. Förnuftet måste samspela med viljan, viljan med tron, och tron med förnuftet. Teologen förutsätter Bibeln, och i förlängningen trosbekännelserna, som Guds självuppenbarelse. Den drar alltså slutsatser från sanningar som den omfattar i tro. Den låter sig undervisas av Gud, innan den undervisar andra om honom.
Thomas och protestantismen
Thomas av Aquino har en teologisk särställning inom den romersk-katolska kyrkan, men i dag läser även många protestantiska teologer honom och forskar på hans verk.
I förhållande till protestantismen skiljer sig Thomas i sin syn på rättfärdigheten. Allt sker, menar han, av Guds utgivande nåd. Men denna nåd är inte endast förlåtande, utan också en upphöjande kraft som hjälper människan till att utföra gärningar som behagar Gud. Rättfärdighet är för Thomas inte endast ett tillskrivande av förlåtelse och mottagande av Kristus genom tron, utan inkluderar också de goda gärningar som människan behöver göra för att nå målet som är föreningen med Gud. Hela den processen kallar Thomas av Aquino för ”rättfärdiggörelsen”.
Markus Hector
Teol. kand. och pastor i Roseniuskyrkan, Stockholm