Vi äter och dricker, vi renoverar hus och jobbar på och almanackan är fullbokad. Men vart är vi egentligen på väg? Haggais bok vill få oss att tänka om.
Den är en ganska allmän erfarenhet att det är lätt att livet liksom bara rullar på. Vi fastnar så lätt i vardagens ekorrhjul där arbete, familj, vänner och olika engagemang fyller vår tid och tar kontrollen över våra liv. Profeten Haggai i Gamla testamentet vill lära oss att Gud ibland måste vara ganska tuff när han vill få en människa, eller en församling, eller ett folk, att stanna upp och reflektera över åt vilket håll man rör sig.
Det blev inte som det var tänkt. Från exilen i Babel återvände judar till Jerusalem för att bygga upp templet igen. Men arbetet hade stannat upp och på sexton år hade ingenting hänt. Och vad värre vad – ingen verkade bry sig (1:3).
Jo, Gud brydde sig. Han sände en budbärare – en profet – som fick i uppdrag att ställa en ganska kritisk fråga till folket. ”Hur står det egentligen till? Märker ni inte att ni trampar vatten, att ni aldrig riktigt kommer någon vart? Kan det vara så, möjligen, att det är något fel på era prioriteringar?” (Läs 1:4–9.)
Men Gud hade inte bara anklagelser att komma med. Den som ville lyssna på Haggai fick också höra de fantastiska orden: Jag är med er, säger Herren (1:13). Det löftet, den försäkran, väckte en längtan att förändra, att återställa, att återuppbygga (1:14). Och Gud gillade den nya aktivitet han såg: Var frimodiga … Arbeta, ty jag är med er (2:5).
Kontrasten mellan att arbeta, att vara verksam, att producera, att leva utan Herren Gud, eller att göra detsamma med Honom är slående. Att leva utan Gud är: Ni sår mycket men skördar litet. Ni äter men blir inte mätta. Ni dricker men släcker inte törsten. Ni klär er men blir inte varma. Den som får inkomst har hål i börsen (1:6). Att leva med honom är: Var frimodig … Arbeta, ty jag är med. Var inte rädd (2:5–6).
Haggais lilla bok berättar om hur Gud skakar om sitt folk. Gud väcker dem. Han gör det genom att ställa kritiska frågor om deras liv och prioriteringar. Boken berättar om hur han välsignar deras nya ansatser att tjäna honom och leva med rätt mål och mening. Mönstret upprepas i det budskap, den profetia, Haggai för fram från andra kapitlets sjunde vers: Så säger Herren Sebaot: Inom kort skall jag än en gång komma himlen och jorden, havet och det torra att skaka (2:7). Men så följer: … och på denna plats skall jag ge frid (2:10).
Jag glömmer aldrig den gången jag satt upp på min tioväxlade cykel och satte av ned för ned långa backen från gårdsplanen ned till landsvägen hemmavid. Jag skulle till frisören. En nedfallen gren for in i framhjulet. Cykeln stannade på bråkdelen av en sekund, medan jag for i en båge över det bockade styret och landade hårt i asfalten. Det gjorde ont! Liknande och lika smärtsamma minnen har jag från andliga kraschar. Tillfällen då Herren har ställt en kritisk fråga, eller avslöjat grova felprioriteringar i mitt liv.
Han gör det inte för att krossa, eller för att straffa. Han gör det för att föra oss in på en bättre väg, till ett meningsfullt liv. Kanske är den vägen helt ny för dig. Eller så vill han föra dig tillbaka dit. Ett sådant liv är också aktivt – men varken som ekorrhjul eller egotripp. I det livet är man en del i Guds bygge, och bygger hans levande tempel som har sin enda grund i Jesus Kristus, Guds Son världens Frälsare (Ef. 2:20).
Erik J. Andersson, missionär i Peru (snart på väg till Sverige)