Vad är kärlek, egentligen? Allt tycks ju kunna sorteras in under den …
Vi går ut på ”nätet” och letar … ”Kärlek är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet. Kärleken kan vara riktad mot abstrakta ting som konst eller nationen, mot mer allmänna konkreta ting som naturen eller Kyrkan, eller till mer specifika konkreta objekt som ens hem, ens husdjur eller en nära medmänniska, inklusive den egna personen. Kärlek i dess olika varianter är ett ofta återkommande tema inom litteratur, film och sång. … Kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något, det vill säga att bete sig altruistiskt. Ett exempel är föräldrars kärlek mot sina barn, se också agape. Ett annat är den känsla som två människor känner för varandra som innehåller en både fysisk och psykisk attraktion.” (sv.wikipedia.org/wiki/Kärlek)
Hmm … ja, det är väl det där sista som man i vår tid mest förknippar kärleken med. Det är mycket kropp och beröring och bekräftelse. Man går lätt vilse. Därför är det ju faktiskt skönt att se att Wikipedia har det med först mot slutet! Kärleken är ju först och främst något annat.
I Svenska kyrkans ordning för vigselgudstjänst finns några ord som varje vigselförrättare bör låta brudparet stanna upp inför. Vid första anblicken är det helt omöjliga ord. Det är frågan som prästen ställer till dem och löftena de ska ge varandra. Prästen frågar dem: ”Inför Gud och i denna församlings närvaro frågar jag dig, NN: Vill du ta NN till din hustru/man och älska henne/honom i nöd och lust?”
Många reagerar. Hur många som ändå tänker i sitt inre: ”Ja, ja, vi får se hur länge jag känner så här. Nu är det OK. Sen får vi se …” – det vet man ju inte. För hur kan man lova att alltid älska någon? Oavsett vad som händer? Hur kan man lova något så stort ”tills döden skiljer oss åt”?
Ja, hur är det möjligt? Egentligen går det ju inte, rent mänskligt sett. Vi klarar inte av det. Det finns bara en kärlek som klarar något sådant, och det är Guds kärlek. Ändå står frågan och löftena där. Som om de vore möjliga.
Wikipedia har fel i sitt första påstående. Kärleken är inte först en känsla, utan ett beslut. Prästen frågar ”Vill du?” – inte ”Kan du?”!
”Ja, jag vill” – är kärlekens svar. Så svarade Maria på ängelns omöjliga fråga. Så svarade Jesus på Guds uppdrag. Han ställde sin vilja under Guds vilja: ”Dock inte som jag vill, utan som du vill!” Det är kärleken inom Treenigheten som talar, och kärleken från den treenige Guden till människan – dig och mig. Jesus tog det omöjliga beslutet att älska den omöjliga vägen, och genom det beslutet vändes världens öde.
Från korset och den tomma graven strömmar därför Kärleken ut i världen. Den griper tag i människor, världen runt. Liv förändras, hoppet tänds, och tron föds. Även i förhållanden och äktenskap där de största svek ägt rum, förvandlar Guds kärlek allt till något nytt och helt. ”Ja, jag vill!” säger han om varje äkta par. ”Ja, jag vill!” säger han om varje människa – och så väntar han på ditt svar.
Nu får du svara – inte utifrån vad du känner, utan utifrån den längtan Gud genom sin Ande lagt ned i dig. Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som är oss given (Rom. 5:5). Bejaka din genom dopet gudagivna bestämmelse som Guds barn, det beslut Gud Fadern en gång tog om dig, att älska dig utöver alla gränser. Han säger: Ditt namn är skrivet i mina händer (Jes. 49:16).
Vill du också kunna svara Ja till Kärleken? Be med mig: Helige Ande, låt Guds kärlek bo i mitt hjärta!
Anders Göth, redaktionsassistent och taxiförare, Malmö