”Jag tackar Gud för goda föräldrar.” Så skrev Erik Gustav Geijer i sina ”Minnen”. I detta kan flera av oss instämma. Då tänker vi på det vi fick av kärlek och omsorg medan vi växte upp, och kanske även på det goda som vi själva har tagit över från dem.
Men här känner sig somliga kluvna. Jag minns kvinnan som, när någon talade väl om hennes hem, sade: Ja, jag vet, men det var strängt. Hon förklarade sig inte närmare. Men jag anade att hon tänkte på något som föräldrarna hade sagt om hennes kläder. Eller om hennes hår. Eller om litteraturen som ingick i kursen för gymnasiet. I sådana saker hade föräldrarna varit stränga. Själv hade hon en annan inställning.
Om vi har haft det så, kan vi undra vad vi ska tänka om denna skillnad mellan våra föräldrar och oss själva. Men här får vi hjälp av kapitel 14 i Romarbrevet. Där möter vi två olika inställningar. Det gäller köttet som såldes på marknaden. Detta hade ju ofta blivit offrat till någon av gudarna. Somliga kristna avstod från att äta detta. Men andra menade att eftersom dessa gudar inte fanns kunde man köpa köttet på torget och äta det med gott samvete. Till dessa hörde Paulus. Men han säger inte att de som tog det strängt hade fel. Han accepterar olikheten. Han säger att de båda grupperna ska ta emot varandra och ha fördrag med varandra. De som känner sig fria till att äta får inte se ner på dem som har betänkligheter. Och de som tar det strängt får inte döma dem som äter. Den ene ska inte söka påverka den andre. Det som var och en gör, det ska han göra i tro.
Detta ska vi ta till oss. Om våra föräldrar tog det strängt i en del yttre saker och vi har en annan inställning ska vi acceptera denna olikhet. Vi ska godta varandra och tänka väl om varandra. När våra föräldrar tog det strängt i vissa saker, då följde de sitt samvete. Nu följer vi vårt samvete. Denna olikhet ska vi acceptera. När vi tänker på våra föräldrar kan vi tänka på dem med frid.
Men – kanske du ändå känner det jobbigt när du tänker på dina föräldrar. Du vet hur det var och hur du haft det: ”Mina föräldrar hade höga förväntningar. Men jag kunde inte leva upp till dem. De var aldrig nöjda med mig. Mina syskon var mer framåt än jag, men mig trodde de inte på.” ”Mina föräldrar var alltid så upptagna. De jäktade från det ena till det andra. När jag behövde dem, var de inte hemma.” ”I tonåren bar jag mig dumt åt. Efteråt ändrade jag mig. Men mina föräldrar skämdes för det jag ställt till. Det blev aldrig bra mellan oss.”
Ja, så kan det bli. I alla våra relationer kan det tyvärr gå fel. När detta händer mellan oss och våra föräldrar blir det särskilt svårt. Det sätter djupa spår. Men – låt mig säga till Dig som har det så – du kan komma vidare! Och om jag får lov, vill jag ge dig två råd. Det ena är detta: Behåll inte det svåra för dig själv, vänd dig till en präst eller till en förtrogen vän. Öppna dig, tala om hur du har haft det, säg hur du känner det, låt det gärna bli flera samtal.
Det andra rådet är detta: Lär känna Herren Jesus. För han är annorlunda! Andra har brått, men han har tid. Andra går förbi, men han stannar och hjälper. Andra sårar, men han helar. Andra förkastar, men han upprättar. Tag dig tid att upptäcka detta. Om du öppnar dig för honom, blir det annorlunda. Det kan ta tid, men det sker. Du börjar tänka annorlunda om dig själv. Du känner dig inte längre förbisedd eller undanskjuten. Du ser att du är älskad. Dina sår läks. Ärren kan finnas kvar men de plågar dig inte. Och en dag – kanske efter lång tid – märker du att du tänker annorlunda om dina föräldrar. Du vet att de handlade fel, men du kan förlåta dem i ditt hjärta.
Gustav Börjesson, prost, Sätila