I en familjs vardagsliv får man ta ställning till olika etiska och praktiska frågor. Ibland är kristen tro tydlig med vad som är rätt eller fel, ibland inte.
Vilka regler ska finnas för datorn, teven, kompisar?
Barn är mycket bra på att avläsa vad som betyder något för oss vuxna. Då tänker jag inte på vad som är viktigt för oss i teorin utan i praktiken. Om barnen hör oss säga att man ska vara ärlig men märker att vi ljuger om deras ålder när vi ska in på Legoland, så lär barnen mer av handlingen än av orden. Denna erfarenhet är urgammal. Den säger oss att barn lyssnar, ser och lär mer av hur vi lever än av våra genomtänkta ord – det barn inte ser blir också overkligt för dem.
När man ger vidare sin kristna tro sker det inte via särskilda andliga kanaler; det sker genom barnens vanliga sinnen. Men det unika med den kristna tron är att den helige Ande är verksam – inte bara genom våra ord utan också genom våra liv och handlingar. Han använder dessa högst mänskliga uttryck och ger genom dem näring åt barnets tro. Lika otroligt är det att han tar våra ofullkomliga ord och genom dem ger barnet näring för sin tro.
Barn kommer ihåg känslor före fakta. Därför är det viktigt hurdan den atmosfär är där vi vill ge vidare vår kristna tro. Det är varken bra om den är sträng, tung och mörk eller uppskruvad, upprymd och skämtsam. Det är inte så att man bara ska göra det som är behagligt för barnen, t.ex. alltid leka med dem. För barn tycker nämligen inte utan vidare att det att bli bortskämda är det bästa, snarare att det visas vänlighet, omsorg, fasthet och respekt.
Vi behöver inte heller vara fullkomliga för att lära våra barn kristen tro, för som vuxna står vi i ett ständigt mottagande av den. Just denna pågående process ska vi erkänna för våra barn. Det är det ödmjuka, ständiga mottagande av den kristna tron – inte vår egen förträfflighet – som är viktig. Men när det gäller hur den kristna tron ges vidare i vardagslivet, behöver vi tänka genom vårt förhållningssätt inom några områden där det inte finns ett tydligt rätt eller fel.
Barn och mediautbudet
Med media är det som med så mycket annat: det är bra och farligt på samma gång. Media ger oss möjlighet att få inblick i världen runt omkring oss och i människolivet. Det kan leverera god underhållning, konst och mycket mera, men det är också en motorväg rakt in i hemmet för allt slags nedbrytande skräp. Media kan ta för stor plats i våra liv och förmedla mycket negativt till stora och små.
När det gäller elektroniskt media är det lättast att antingen ha en mycket restriktiv hållning eller att inte ha någon hållning alls. Några få föräldrar väljer att det inte ska finnas TV eller dator i hemmet. Det är en lösning som har några klara fördelar, nämligen att man undviker mycket kamp och mycket skräp. Nackdelen är emellertid att man får svårt att lära barnen och de unga goda vanor.
Andra föräldrar begränsar nästan inte alls mediakonsumtionen. Några få sändningar och filmer förbjuds för de små barnen, men så fort de har kommit upp i tioårsåldern finns det i stort sett ingen censur, kanske för att barnen har TV på rummet. Internet och dataspel begränsas inte heller. Dessa föräldrar ger helt enkelt upp och tar inte ställning till den överväldigande strömmen av mediautbud och låter barnen styra över det själva.
Att nästan inte tillåta något eller att tillåta nästan allt är kanske den enklaste vägen, men inte den bästa. Jag tror däremot att den svåra vägen är den bästa – nämligen att vi låter olika media komma in i våra hem. Vi får säga ja till något och nej till annat, i samspel med barnen och de unga. Det blir naturligtvis några personliga och subjektiva val som måste göras. Vi kan inte sätta ihop listor över vad som är rätt och fel, men det är sunt att barnen märker att även om våra vänner och grannar har andra gränser, så är vår familjs politik på just det här sättet.
Några få råd vill jag ge:
• Var inte rädd för att stänga av mitt i en dålig film. Håll fast vid dina egna gränser.
• Använd tid till att bedöma de dataspel som dina barn vill spela.
• Var konstruktiv och föreslå några alternativ till elektroniskt media.
• Var tillsammans med barnen i cyberspace – så långt krafter och tid räcker.
• Visa barnen tillit, så att de inte känner sig överkontrollerade.
• Lär barnet goda mobiltelefonvanor, till exempel att den inte ska vara på hela tiden.
Goda och dåliga kamrater
Det betyder mycket att barnen har goda kompisar – både från kristna och icke-kristna hem. Det är sunt att möta barn från andra miljöer. Barn måste lära sig att både vara öppna för det främmande och stolta över sitt eget. Det gäller också i förhållande till kompisarna, men det betyder också att vi måste hjälpa våra barn att stå fast vid hemmets kristna värderingar. Vi ber till exempel bordsbön även när barnen har kompisar på besök och vi går i kyrkan eller till möte på söndagar, vilket gör att barnet inte kan leka just då. Några barn har lättare för att vara ’annorlunda’ än andra. Men vi måste stödja, samtala med och visa förståelse för särskilt dem som har svårast för det.
Det kan uppstå situationer, särskilt med de lite äldre barnen, då vi tycker att kompisarna har dåligt inflytande på våra barn – det måste vi samtala med dem om. Det bästa är om de själv förmår att dra sig tillbaka från en som har dåligt inflytande. I enstaka situationer kan det dock vara en hjälp för till exempel en 13-åring att kunna säga att ”min mor och far har sagt att jag inte får vara med dig i kväll”.
Det är också viktigt att våra barn får kompisar från andra kristna hem. Ibland är det svårt, för det finns kanske inte några i närheten där man bor –
eller för att kristna barn inte nödvändigtvis bryr sig om varandra. Det sistnämnda är en svårighet, för jag tror inte att vi kan välja våra barns kamrater. Vi bör inte tvinga på dem kamrater som de inte alls går ihop med. Också på detta område måste barn efterhand som de blir äldre lära sig att bedöma och välja själva.
Om det saknas andra kristna barn i närmiljön kan detta lösas genom att man som föräldrar satsar på att transportera sina barn till dem som bor längre hemifrån – eller genom att man lär dem att ta bussen. Att låta sina barn delta i kristna läger är annars något av det bästa man kan göra för att barnet ska få bra kompisar för resten av livet.
Barn och församlingen
För föräldrar som är tillhör en kristen gemenskap är det naturligt att skicka barnen till barngrupper m.m. Det bör vara en självklar sak som barnen inte själva ska ta ställning till varje vecka. Vi kan behöva överväga hur mycket barnen ska gå till, och här kan några barn klara av mer än andra. Men det är inte alltid som barnen har lust att åka iväg – det gäller ju ibland även vuxna. Men det är bra att skaffa sig goda vanor, de kan hjälpa oss så vi inte blir helt luststyrda.
Efterhand som barnen blir äldre måste en gradvis frivillighet ta över. Man kan till exempel säga till sin 13-åriga pojke att han inte behöver följa med till både möte torsdag kväll och gudstjänst söndag förmiddag, men att han ska följa med en av gångerna. Naturligtvis bör man också driva på sina tonåringar och hjälpa dem att hitta en bra ungdomsgrupp. När barnen kommit upp i konfirmationsåldern blir det bara meningsfullt om de unga helt frivilligt åker på församlingens samlingar. Att kräva av sin 15-åriga flicka att hon ska med till gudstjänst är inte rimligt och inte heller fruktbart. Men om det har varit en självklarhet för henne sedan hon var liten, så är det mycket troligt att hon av egen fri vilja önskar att följa med.
Tala med Gud – och med varandra
När det handlar om hur den kristna tron kommer till uttryck i familjens vardagsliv, är följande särskilt viktigt:
• Att vi pratar med andra kristna föräldrar om hur vi hanterar olika praktiska frågor.
• Att vi talar med Gud om våra barn, alltså att förbönen för våra barn hela tiden hålls levande.
Carsten Hjort Pedersen, verksamhetsledare för
Kristent Pædagogisk Institut, Hillerød, Danmark