Curlingföräldrar är ett rätt nytt ord och det har inte en helt positiv klang – för man ska inte sopa banan för barnen alltför väl – men bör vi vara det ibland?
Det har varit fantastiskt att i dopet få bära fram sina barn till Gud. När man står där, framme vid dopfunten, då känns det nästan konkret som att man lämnar sitt barn i Guds händer. I hans händer – han som äger hela universum, han som har kontrollen, han som är kärleken. Det är både överväldigande och tryggt att få lägga sitt barn i Guds händer. Det är stort.
Visst önskar vi av hela vårt hjärta att våra barn sen ska fortsätta att tillhöra Jesus. Att de ska fortsätta leva med honom hela livet. Och vi gör så gott vi kan för att låta barnen komma till honom – så att de ska få syn på honom, men också för att de ska hitta en plats i gemenskapen runt honom.
Jag tänker för egen del att det har haft stor betydelse för mig att som barn och ungdom fått bli en del i den gemenskap som byggts upp runt Jesus.
Mamma och pappa tog med mig till missionshus och kyrka, de skjutsade mig till läger och sångövningar och till kompisar som också var kristna. Man kan nästan säga att de var riktiga ”curlingföräldrar” i det avseendet – och det är jag verkligen tacksam för i dag! De förde mig fram till Jesus och till den kristna gemenskapen. Deras handlande är i sig ett vittnesbörd: det här måste vara något viktigt, eftersom de så helhjärtat går in i uppgiften att ’få mig med’. Om inte de hade visat mig hur viktigt, ja, livsnödvändigt, det är att känna Jesus, vem hade då visat mig? Jag fick mig en tankeställare i somras.
Vi skulle till tältmöte på en plats där man förväntade sig att möta många barn. Men våra egna var inte med, de hade annat för sig. Inte heller var där många barn från den arrangerande föreningen, däremot kom en annan familj dit med sina barn. När det var dags för fika såg jag hur de sökte med blicken efter kompisar som de förväntade sig skulle vara där. Men det fanns inga. Jag såg ett hopp släckas i deras ögon.
Då väckte Gud en tanke hos mig. Vi föräldrar som inte hade tagit med våra barn hade antagligen goda skäl till det. Jag vill inte säga att det var fel att vi inte tog med våra barn. Men det blev fel med tanke på gemenskapen. För dagen efter kom inte de barn som varit ensamma kvällen innan. De ville inte, eftersom där inte fanns några barn att vara med. Kanske var där nya barn denna kväll som upplevde samma sak som de hade gjort dagen innan. Så hamnar man i en ond spiral; barnen vill inte följa med för där är inga kompisar.
Detta visar att vi behöver ta med våra barn för gemenskapens skull och tillsammans bygga upp den. För gemenskaper och relationer får man jobba på – de blir inte bra av sig själva. Vill vi att våra barn ska ta del av samma goda gemenskap som vi fick, måste vi hjälpa dem att komma in i och att bygga upp en sådan gemenskap. Som föräldrar behöver vi bli medvetna om detta och inse att vårt handlande i dag kan få konsekvenser för framtiden, även för andra barn.
Vi måste nog också hjälpa våra barn att prioritera. Ja, det låter som något oöverstigligt. Vi vet ju inte alltid vad som är bäst eller mest rätt, varken för oss själva eller för dem. Men genom vårt sätt att leva och vårt sätt att prioritera, tror jag att vi får barnen att förstå att man måste prioritera. Att man har ett val.
Det allra bästa är att vi får be Gud om hjälp. Han får leda oss i vår barnuppfostran. Han får leda oss i våra val. Framför allt får vi be att han väcker tro i våra och i våra barns hjärtan – det kan bara han göra. Hur duktiga vi än är i vår barnuppfostran kan vi aldrig ge dem en personlig tro. Vi kan leda dem till Jesus, vi kan visa på Jesus och hur viktigt det är att ha ett rätt förhållande till Honom. Det kan vi göra både i handling och i bön. Så låt oss göra det! Låt oss dagligen leva i dopet, dagligen lämna både oss själva och våra barn i Guds, den Allsmäktiges händer!
Sofia Nilsson, Eket