Upplysningen på 1700-talet

Reformationen på 1500-talet innebar en kursjustering efter det ursprungliga sjökortet, Bibeln. Den förde med sig upplysning, just så som Ordet gör anspråk på: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” (Ps. 119:105). Denna grundläggande och stora respekt för Skriftens ord som nyckel till frälsning såväl som till sanning och verklig kunskap, lade grunden för den moderna världens expansion i form av vetenskapliga och tekniska landvinningar. Skriften och dess världsbild visade väg till fruktbara marker och vägvinnande stigar. Ljuset från Ordet spred sig och trängde undan mörker och okunnighet.

Men människans inneboende självöverskattning gjorde sig också gällande. Framgångarna ledde så småningom till att man försökte frigöra sig från Gud och från Bibelns ord som given utgångspunkt och tankeram. Man försökte efter hand att orientera sig endast utifrån människans egen horisont. Det skedde redan på 1600-talet genom exem­pelvis René Descartes och Hugo Grotius. Filosofen Descartes påstod att hans tänkande kunde tjäna som hållbar utgångspunkt för säker kunskap: ”Jag tänker, alltså är jag.” Grotius, kallad folkrättens fader, erkände Guds existens men sökte formulera rätten utan att förutsätta Guds existens.
Dessa människobaserade och självtillräckliga försök ledde så småningom fram till den rörelse på 1700-talet som kallas för ”upplysningen” och representeras av bland andra filosofer som Kant, Voltaire och Rousseau. Den fick ytterligare bränsle genom att naturvetenskapen fantastiskt väl lyckades beskriva naturens lagar och förutsägbarhet i matematiska formler, som obevekligt syntes minska behovet av Gud som förklarning.

Upplysningen kännetecknas av ett uttryckligt avståndstagande från bland annat Bibeln och ett ställningstagande för ”det egna förnuftet” – förnuftet ensamt. I kontrast till reformationens män såg man inte Skriften som kunskapens hörnsten och viktigaste förutsättning – utan som dess främsta hinder. Om vi bara kan frigöra oss från det ok som Skriften, kyrkan och kungamakten utgör, kommer människan att bli fri, myndig och oberoende. Upplysning kan vi uppnå genom att förkasta alla auktoriteter som står över förnuftet. Immanuel Kant skrev en bok om ”det rena förnuftets kritik”. Utgångspunkten för hans argumentation var förnuftet, men inte förnuftet under Bibeln utan – det ”rena förnuftet”.
Upplysningen kännetecknas också av en stor optimism beträffande människan och hennes möjligheter – just om hon befrias av allt som binder henne. Enligt upplysningens förespråkare är det Bibelns mer realistiska och krassa bedömning av människans utsikter – om hon lämnas åt sig själv och inte bekänner ett oreserverat beroende av Guds frälsning i Kristus – som håller henne fången. ”Släpp henne fri från sådana tankars bojor och hon skall bli fri.” Det var en optimism som Rousseau gav uttryck för i sin uppfostringsbok ”Emile”, vars idéer än i dag är fortsatt vägledande för uppfostran och utbildning i Sverige: ”Människan är i grunden god.” Därför skall framför allt hennes inneboende skapande förmågor stimuleras. Det är yttre strukturer och värderingar som binder och förslavar människan.

Upplysningens idéer nådde under 1700-
talet inte med någon större kraft till det hörn av Europa som Sverige utgör. Men vårt land har därefter stått i kontakt med europeiskt kulturliv och inte undgått inflytandet från upplysningen som gjort sig mer eller mindre starkt gällande även långt senare. Det som kallas 68-rörelsen innebär i betydande grad att flera av upplysningens kungstankar slog igenom på bred front bland inte minst unga människor. Röre­lsen kännetecknades av en stark tro på uppbrott från auktoriteter, traditionella värderingar och livsmönster. Den förespråkar och kräver frihet för männi­skan från allt som binder och håller henne fången – det må vara kapitalets, religionens eller patriarkatets förtryck.
Arvet från upplysningen hyllas och försvaras nitiskt än i dag på tidningarnas kultursidor, i skolböcker och i univer­si­tetens föreläsningssalar. Det sker bland annat på grund av den kraftigt ökade mängd kunskap som vuxit fram. Mera anmärkningsvärt är att det sker trots det stora vetandets fragmentering. Kun­skapen hålls inte längre ihop av upplysningens grundsyn eller någon annan helhetssyn. i stället har den ena förespråkade livsåskådningen förkastats efter den andra.
Upplysningens kritiker har också pekat på direkta katastrofer som följt i upplysningens spår – den franska revolutionens terror och två förskräckliga världskrig med centrum i Europa under 1900-talet, där den gemensamma nämnaren kan sägas vara den devalvering av människan och hennes värde som upplysningen obönhörligen lett fram till.
Tron på det egna förnuftet prokla­meras ändå. Även inom universitets­teologin är det upplysningens grund­antaganden som gäller. Det har på­­ver­kat även den kristna kyrkan mycket starkt. Det är få kristna som förespråkar en ny reformation, ett återvändande till bibliska utgångspunkter. Luther förkastade det egna förnuftet, men avståndstagandet gällde mer ”det egna” än förnuftet i sig. Upplysningen däremot förespråkade just ”det egna” som utgångspunkt. Frågan gällde därför egentligen inte i första hand för eller emot förnuftet – utan valet av startpunkt. Behöver människan Ordet eller inte? Kan människan bygga på sig själv eller inte?

Vår kultur har i stor utsträckning förkastat Bibeln och dess undervisning. Det kommer att leda till kulturens och samhällets upplösning – inte upplysning. Lösningen för vår kultur, liksom för oss som enskilda, är därför att hålla fast vid reformationens undervisning att verklig upplysning kommer genom Ordet.

Peter Henrysson, advokat, Lund