Kerstin Nilsson kom till Kenya som missionär 1990. Hon har där sett barn och vuxna döpas och församlingar bildas och växa.
Hela tiden behövs undervisning så att människor stärks i sin tro.
En av våra äldre evangelister, Joshua Mesa, har bara ett öga. Det andra blev förstört när han i slutet av oroligheterna i Kenya i februari 2008 blev
attackerad. Joshua Mesa är en av de få som varit med från början samt under tiden som arbetet växt fram i det som varit ELCK Central Rift District. (Enligt kyrkans nya konstitution har man inte längre några distrikt utan i stället tre pastorat: Nakuru, Kericho och Samburu. Dessutom finns Saino pastorat som vill fortsätta vara ett eget pastorat, men egentligen inte är tillräckligt stort för det.)
I samband med att Kenya blev självständigt 1963 lämnade många vita farmare Kenya. Deras mark övertogs av staten och såldes i mindre lotter till kenyaner. Joshua Mesa kom på det sättet till Saino som ligger i Rift Valley, cirka 30 km sydväst om Kericho. Tillsammans med några få andra startade han en luthersk kyrka där. Senare fick han också vara med om att påbörja kyrkans arbete i området kring Chesinende och i Nakuru stad.
ELMs mission har funnits med i arbetet här från starten på 1970-talet (se faktaruta).
Fördjupa tron och gemenskapen
Det är viktigt att fördjupa och befästa tron hos de kristna. Nyligen var jag på en plats som heter Ogilgei för undervisning. Ledarna hade sett behoven och jag blev inbjuden som lärare. Deltagarna var inte så många, kanske femton, men en kvinna sa efteråt att hon hade blivit förnyad i sin tro och att hon hoppades att det snart skulle bli en sådan dag till. Det ordnas också undervisning för ledarna i församlingarna. Det kan till exempel handla om administration, kyrkans konstitution och om att vara ledare.
Förutom att undervisningen är viktig betyder också kontakten med kristna från andra delar av landet mycket för både besökare och ’de besökta’. Att jag som missionär haft tillgång till bil i tjänsten, har gjort det möjligt för oss att resa till Samburu och undervisa där. I april var vi en grupp på sex personer i Maralal stad och undervisade främst kvinnor och ungdomar. En av prästerna hade dessutom flera barnsamlingar. Silas, ledaren för pastoratet, vädjade till de övriga pastoraten och oss som mission att vi inte skulle glömma bort dem.
Satsa på ungdomarna!
Vid besöket i Ogilgei mötte jag ett par ungdomar som varit mina elever på Chesinende Secondary School. De går nu båda på Kongoi Secondary School. En av dem, Evaline, bad att jag skulle komma på besök hemma hos dem. Efter lördagens seminarium for jag och några av församlingsledarna till hennes hem. Jag frågade om skillnader mellan skolan i Chesinende och den i Kongoi. Hon sa att skolorna var ganska lika, men ”här finns ingen Guidance & Counceling” (G & C, ungefär elevvårdsarbete). Kongoi är en stor skola med bortåt tusen elever, både internatelever och sådana som bor hemma.
Här finns en utmaning för skolan och kyrkan! Det handlar om att rusta ungdomarna – inte bara akademiskt utan också med livskunskap. Från statligt håll prioriteras G & C, och en hel del kurser har hållits för dessa lärare. Jag har själv varit med på två sådana eftersom jag haft det ansvaret på Chesinende Secondary School.
En annan sak som gladde mig var att Evaline lärt sig uppskatta den lutherska kyrkan medan hon var i Chesinende. Hon är egentligen katolik och deras kyrka ligger bara några hundra meter från hennes hem. Men nu sa hon till församlingsledarna från Ogilgei att hon ville att de skulle komma och starta en luthersk kyrka där hon bor. Tänk om någon eller några kunde satsa på det!
Idéer finns – men också brist på resurser
En utmaning på flera platser är bristen på kyrktomt eller kyrkbyggnad. Glädjande nog så finns det också initiativ och villighet att arbeta för att få ihop till en tomt. Ett gott sådant exempel är Jogoo församling som ligger några mil från Chesinende mot Nakuru till. För två år sedan var byn i stort sett tömd på folk och husen låg i ruiner. Men när folk började återvända och fick hjälp med plåt till tak och kunde bygga några enkla hus, så återuppstod också kyrkan. Medlemmarna hade idéer om hur man skulle få ihop lite pengar. De fick hjälp och hyrde en åker och började odla ärtor. Eftersom det regnat för mycket blev en första skörd inte så bra som de hoppats, men de planterar igen.
Tyvärr räcker det inte alltid med att få en tomt. För många år sedan köptes en tomt i Kericho stad. Periodvis har den fungerat som samlingsplats för kyrkan men mestadels får man bara in hyra för några rum och för åkern där. Det finns en önskan om att man skulle kunna bygga och utveckla tomten genom att bygga hyresrum och en kyrklokal där, men det saknas tillräckligt kapital för det och i nuläget finns ingen som riktigt driver på.
Stadsarbetets dilemma är också att människor kommer för att under en tid studera eller arbeta, men ’hemma’, det vill säga där man satsar, är någon annanstans. Här ser jag en utmaning för kyrka och mission: att stödja och utrusta en eller flera arbetare som kan arbeta i Kericho stad och i Eldoret. I Nakuru är arbetet mera etablerat genom kyrkcentret, men också genom att flera kyrkomedlemmar är aktiva och har anställning på Bethesda.
Arbetet fortsätter, församlingar bildas, och det arbete som Joshua Mesa varit med i har inte avslutats bara för att han gått i pension och inte heller för att han blivit enögd. Han predikar ibland! Vi som mission har inte längre en bärande roll. Men jag frågar mig: Finns det en vilja att ge en hjälpande hand? Vill vi vara med och se glädjen när till exempel en församlingsledare efter uthålligt arbete kan stampa på jorden och säga: ”Nu står vi på vår egen mark!” Eller när barn döps och tas upp i Kristi församlingar? Möjligheterna finns, skörden är stor – finns viljan?
Kerstin Nilsson, missionär i Kenya1
1. Se ELMnytt s. 30 ”Nytt om ELMs missionärer”.