Verkligt värdefullt

Grannen och jag satt och pratade över en kopp kaffe. Plötsligt kändes en allt intensivare brandrök. Vi letade efter orsaken till röken. Och snart stod det klart att en vacker villa i vår närhet hade blivit lågornas rov – och dessutom kände vi dem som ägde villan. Det var så att när våra vänner var ute på en kort promenad hade tjuven brutit sig in i deras hem. Som om inte det var nog. För att sopa igen spåren efter sig tände tjuven på huset! Och så blev allt, hela livsverket, lågornas rov. Så förfärligt! Alla sakerna som var förenade med så många minnen hade blivit grå aska. Allt försvann på bara några korta timmar.
Först nästa dag träffade jag våra vänner. De gick med vars en käpp och letade i askan. Kanske något var kvar. Men, nej, inget av värde. När jag kom närmre det nerbrunna huset, hörde jag Stina sjunga. Konstig människa! Gå och sjunga i askan bland bränderna, tänkte jag och stannade. Nu kunde jag höra den välkända psalm som Stina sjöng: ”Löftena kunna ej svika, nej, de står evigt kvar. Jesus med blodet beseglat allt vad han lovat har. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de står kvar!” ljöd det över askhögarna.
Jag stod kvar och lyssnade. Och blev rörd långt in i hjärtat. Så gick jag fram och frågade:
– Men hur kan du, Stina? Hur kan du sjunga en trotsig, trosviss sång mitt i din stora, stora förlust och sorg?
– Visst är min man och jag ledsna. Mycket ledsna. Men vi är inte förtvivlade. Tron håller. Gud hjälper i allt. Det känner vi och vet sen tidigare. Starka ord av tröst stod också i våra biblar, som nu är uppbrunna. Men vi har lärt oss orden. Och testat dem. Guds ord kan ingen eldsvåda ta från oss, dem har vi med oss överallt. Och liksom för att trösta oss själva – och påminna Gud – sjunger vi nu Lewi Petrus trotsiga psalm.
– Ja, så har vi varandra, våra barn och vänner, sa Stina. Och mitt kors, som alltid finns runt min hals. Korset säger mig så tydligt, att Herren Jesus är med oss. Alltid, överallt. Och att Han – trots alla motgångar – älskar oss och vill oss väl. Tänk, så otroligt rika vi ändå är, trots förlusten, sa Stina med ett litet leende.

Stig Ekelund

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan