Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?”
Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!” ur Jes. 6:3–8.
När vi letar efter minnesord och uppmuntrande citat i Bibeln är det inte sällan som vi hamnar i slutet av Jesaja bok. Början av boken innehåller mest domsprofetior och varningsrop över folk som vänt sig bort från Gud. Domsord vill man ju inte gärna överräcka tillsammans med blomsterkvasten på födelsedagsbjudningen!
Jesaja fick den obekväma uppgiften att gå till sina landsmän med sanningen om domen som väntar alla otrogna. Han blev inte populär på bjudningarna utan ignorerad och missförstådd. Men med tiden visade det sig att bara den som vågade tala sanning kunde trösta andra på ett trovärdigt sätt. Jesaja är just därför en underbar tröstare!
Profetens mod grundar sig i upplevelsen när Gud kallade honom till tjänst. Han blev ställd inför Guds tron ”det år kung Ussia dog”. Samma år var landets existens starkt hotad av fiender och allt såg mörkt ut. Men Jesaja beskriver inte året som
”Ussias tjugoandra regeringsår”, nej, han anger det år då kungen övervanns av döden och visade sig vara lika bristfällig och förgänglig som allt annat världsligt. Då såg Jesaja också den himmelska, eviga tron där Herren Sebaot själv styr världens historia. Vilken kung är värd att sätta sitt hopp till – en förgänglig eller en evig?
Där står nu Jesaja – begränsad, oren och dödlig inför den fullkomlige och odödlige Guden – inför den Helige. Inför honom blir människors ord ynkliga och vårt uppror mot honom synligt. Jesaja måste bekänna sina lögner och sitt förtal. Han ropar: ”Ve mig, jag förgås!”
Den profet som ska övertyga folket om deras felaktiga liv får alltså börja med att se sin egen synd och bli förskräckt av den obarmhärtiga sanningen. Men serafen vet var det finns hjälp att få: på altaret där offer bränns för att försona Gud med människorna. Med ett glödande kol från offeraltaret rör ängeln vid Jesaja läppar och förklarar att hans synd på detta sätt är borttagen, bortbränd.
Först när synden bränner ser vi att trösten finns i en annan historisk händelse: när Golgata var Guds altare, där Jesus dog för att försona oss med Gud.
När Jesus offer målas upp för oss och orden uttalas, att det var för vår skull, får det bränna till – inte bara på våra läppar utan också i vårt hjärta. Då kan vi höra samma ord som Jesaja fick höra: när detta har rört vid dig har straffet för dina synder tagits ifrån dig och du är försonad med Gud.
Först därefter talar Gud själv till honom och ställer en fråga. I Jesajas öron kan det ha låtit ungefär så här: Du som vet att all jordisk trygghet är förgänglig och att jordiska kungar förgås, men också att det finns en himmelsk, evig konung som styr världens historia; du som inte velat erkänna Guds makt över ditt liv utan levt i synd har nu fått ta emot förlåtelse – har du något förslag på vem som kan berätta om detta för andra människor? Och Jesaja svarade: Om jag kan duga, så använd mig!
Frågan ställs till oss alla: Vem vill berätta för folk att det finns något bättre än jordens otrygghet och syndens konsekvenser? Någon av er som har fått uppleva Guds godhet och förlåtelse …? Vad blir svaret?
En sak är i alla fall säkert: Sverige är i desperat behov av sanningssägande profeter och förlåtelseförkunnande predikanter. Uppdraget är så viktigt att Gud själv ställer frågan, också till dig!
Bön: Här är jag, sänd mig!
Daniel Engelbrekt, ELM-predikant och kursföreståndare
på Strandhems bibelskola