”Väckelsen är eldslågan, som flammar upp i döda själar. Elden bränner i bröstet, syndaren känner ett styng i samvetet. På en gång orolig och gripen frågar han: Vad skall jag göra? Och Anden svarar med att upplysa om syndens allvar och Kristi gränslösa barmhärtighet.” Så skriver Bo Giertz i sitt Herdabrev.
Från väckelse till väckelserörelse
Att själv bli väckt, att ”komma till omtanke”, är inte detsamma som att det bildas en rörelse. Väckta har funnits ända sedan Gud uppenbarade sig för de första människorna. När en människa inser att hennes fel är fel mot Gud, och förstår att Gud inte blundar för dem, då har hon vaknat. När många människor på en gång, i en given historisk situation, blir väckta och upptäcker Guds förlåtelse, då kan det bli en väckelserörelse.
Gemensamt för olika väckelserörelser är att de vill återvända till kristendomens rötter, göra som de första lärjungarna, känna som de. Ofta har de återupptäckt något viktigt som varit glömt. Risken är bara att man glömmer det andra. Det finns en urkyrkoromantik, som inte ser att livet sällan återkommer i samma dräkt. De väckta behöver också lära sig att livet alltid är formburet – också protesten mot alla former är en form. Det gäller att våga vara traditionsburen utan att bli traditionsbunden.
När Ph. J. Spener på 1600-talet började samla pietisterna till studium i fromma kollegier, eller när John Wesley på 1700-talet började organisera metodisterna i klasser, hade det pedagogiska skäl. Väckta behöver fördjupning i Bibeln och läran, avpassad till deras nivå. Annars är risken att de fördjupar sig enbart i egna upplevelser, som är svåra att tolka utan trons mönster. Hur ’färdig’ är en kristen efter sin första omvändelse? Hur hjälper man en människa från fixeringen vid ”att jag tror” till att som Paulus säga ”jag vet på vem jag tror”?
Pingstväckelsens framväxt från 1900-talets början är exempel på en internationell väckelse som tidigt fick en fast organisation på lokalplanet, men i senare karismatiska vågor har uppträtt också inom andra kyrkor, utan att leda till nya församlingsbildningar. 1930-talets ”grupprörelse” (Oxfordgruppen) och 1970-talets Jesusrörelse visade att väckelserörelser inte behöver bilda nya organisationer, utan kan bygga på kontakt mer än på medlemskap.
Väckelserörelserna och omgivningen
En förutsättning för väckelserörelsen tycks vara att omgivningen saknar förståelse för de väcktas erfarenhet. Den nya erfarenheten och motståndet mot den, driver dem samman.
Väckelserörelser kan kläs i olika ord och toner, men är aldrig bara ord eller toner. De kan organiseras olika, beroende på hur omgivningen ser ut. Den kan vara en hushållsväckelse, en kyrkväckelse, en mötesväckelse, en föreningsväckelse, beroende på vilka former som är tillgängliga. Men väckelsen är aldrig bara organisation. Att betrakta sig själv eller andra som väckta enbart därför att man är med i en rörelse, är en frestelse som följer kristendomens moderna historia.
Väckelserörelser kan vara lokalt avgränsade, sätta sin prägel på en by, en församling eller en stad, men inte beröra omgivningen. Den påverkas ändå. Väckelsens ’grannar’ är inte enbart fientliga. Ibland tar de efter väckelsens etiska normer, utan det inre religiösa engagemanget. Väckelserörelsen kan spridas över stora områden, som ’det stora uppvaknandet’ i Nordamerika på 1700-talet, som fått betydelse för etiken i USA som nation.
Väckelsen och de andra
En svår fråga för de flesta väckelserörelser är hur man ska bidra till kyrkans och samhällets utveckling. Alla blir inte väckta, alla går inte med, men som väckt har man ett ansvar också för helheten. Varken isolering eller fullständig identifikation med den omgivande kulturen är någon lösning.
En annan fråga är vad som händer när nya väckelserörelser kommer. Den svenska kyrkohistorien berättar hur de ibland har konfronterat varandra, ibland glidit över i varandra. Accenterna kan ligga mycket olika. Först när man ser att Kristus är centrum också hos ’de andra’, kan man känna igen och erkänna dem.
En tredje fråga är: Vad blir det sedan? Här visar kyrkohistorien hur olika det kan gå med samma rörelse på olika platser. Marken kan bli avbränd, så att den andliga jordmånen är omöjlig i nästa generation. Rörelsen kan också fortsätta leva. Isolering är alltid en fara. Konkurrens tycks vara positiv. Om nya rörelser med annan trosprofil ökar, då kan det bli ett incitament för en äldre rörelse att aktiveras, ta till sig frågorna som ’de nya’ ställer, och försöka besvara dem utifrån sin egen tradition. Resultatet kan bli en andlig förnyelse – men aldrig bara en repris.
Anders Jarlert, präst och professor i kyrkohistoria, Göteborg/Lund
Några väckelserörelser i Sverige:
Pietismen: rörelse inom lutherdomen, spreds från Tyskland från 1600-talet. Betonade individens andliga utveckling och att lära och liv måste följas åt. Diakonalt intresse. Samlades till konventiklar (privata möten för fler än hushållet). Namn: Spener, Francke, Rambach.
Herrnhutismen: grundad av greve Zinzendorf i Herrnhut i beroende av och som reaktion mot pietismen. Upplevelsen av Jesu sår och blod central. Betydde mycket för senare väckelserörelser i Sverige. Missionsinriktad.
Metodismen: engelsk rörelse kring bröderna Wesley, kom till Sverige på 1800-talet med George Scott. Upplevelsen av plötslig omvändelse nödvändig; socialt engagemang. Olika organisationsformer i USA (biskopar) resp. Storbritannien.
Schartauanismen: lärjungar till Henric Schartau (död 1825), som hade en herrnhutisk väckelsetid, vilken han var beroende av och kritiserade. Kyrkans gudstjänster och vardagens kallelseliv i centrum. Driver omvändelse till Kristus enligt ”Nådens ordning”.
Nyevangelismen: lärjungar till lekmannapredikanten Carl Olof Rosenius (EFS 1856, BV 1909, nuv. ELM). Intryck från Luther, herrnhutism och metodism. Olika förståelse av den för rörelsen centrala försoningen och av nattvarden ledde till bildandet av Svenska Missionsförbundet 1878
(P. Waldenström). Inre och yttre mission.
Pingströrelsen: betonar pingstens andliga gåvor, i Sverige (från 1907) med prägel av Luther, herrnhutism och baptism (troendedop); länge med Lewi Pethrus som ledare. Självständiga församlingar. Influerat till karismatiska grupper även inom andra kyrkor och rörelser.