Konsten att stå på fädernas axlar

Ibland har man sett den tjocka boken i någons bokhylla: Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Tråkigt omslag, tättskrivna rader och ålderdomligt språkbruk. Så jobbigt det verkar. Men här finns en guldgruva att upptäcka!

Svenska kyrkans bekännelseskrifter tillhör kanske inte den mest lästa delen av vårt andliga arv. Vissa delar har använts av ”vanligt kyrkfolk”, men i dag är nog det mesta rätt så okänt för de flesta kristna. Länge var Luthers båda katekeser, som ju är en del av våra bekännelseskrifter, rätt så flitigt använda, men i dag är det snarare två av de tre ”gammalkyrkliga1 bekännelserna”, nämligen den apostoliska och den nicenska, som är någorlunda kända. De har ju också en praktisk funktion.
Kanske kan det vara svårt att se ett omedelbart syfte med bekännelseskrifterna. En del kanske känner att det kan vara tillräckligt ansträngande att förstå Bibeln. Då kan bekännelseskrifterna uppfattas som något obskyrt, något som kanske är till för teologer eller präster men inte för dem.

Alltid aktuella – då och nu
Bekännelseskrifterna kom till i en tid av kris i kristenheten på 1500-talet precis som trosbekännelserna kom till (från 300-talet och fram mot år 700) för att avgränsa sig mot det som inte var levande, biblisk kristendom. Detta är viktigt att ha med sig i läsningen.
En del formuleringar är skarpa för att understryka att det som motståndarna står för är något som leder bort från Kristus. Detta kan för oss innebära en provokation. Vi ska dock inte vara för snabba med att slå bort skarpa formuleringar för att de är obekväma för oss. I stället behöver vi arbeta med frågan: ”Hade de rätt?” När vi till exempel läser artikel IV i Augsburgska bekännelsen där Melanch-thon skriver att de reformatoriska församlingarna lär ut rättfärdiggörelse ”för Kristi skull genom tron”, så är inte detta bara av ’akademiskt intresse’, utan en fråga om vad som är grunden för människans relation med Gud, alltså också för vår relation med Gud i dag!
Jag är övertygad om att bekännelseskrifterna är viktiga för oss.2 För en kristen finns det många frågor att brottas med – i mötet med olika kristna riktningar, i mötet med andra religioner och i ett samhälle som på många sätt valt bort tron på Gud som en auktoritet. Kanske är det då så att bekännelsen behövs lika mycket i dag som den gjort för tidigare generationer. Jag ska lite kort försöka skissera tre funktioner av bekännelseskrifterna, där de kan spela en viktig roll för oss, som enskilda kristna,
i församlingen och i kyrkan som helhet.

En förklaring av Guds Ord
Guds Ord är frälsningshistoria – berättelsen om hur Gud tar sig an en fallen värld för att föra oss människor tillbaka till sig, genom Jesus Kristus. I de tre inledande trosbekännelserna finner vi en sammanfattning av Bibelns budskap. De är
givetvis bekännelser i bemärkelsen att Kyrkan bekänner vem Gud är och vad han gjort och gör, men de är också en sammanfattande undervisning om vad Gud gjort för oss.
Augsburgska bekännelsen är ett försök till sammanställning av vad Bibeln lär. Den är – tillsammans med Apologin och Konkordieformeln – en systematisk utläggning om hur Gud beskrivs i Bibeln, om vad Kyrkan är, om nåden med mera.
Att på detta sätt ha bekännelseskrifterna som en förklaring av Guds Ord står inte i motsats till självständigt tänkande – att bli kristen betyder ju inte att sluta tänka. Men genom bekännelseskrifterna får jag något att utgå ifrån och ta ställning till.

Ett riktmärke – att inte behöva uppfinna hjulet igen
Som kristen kan jag så att säga stå på axlarna på dem som gått före mig. Det innebär inte heller här att jag inte får läsa med kritiska ögon. Bekännelseskrifterna är underordnade Guds Ord. De är tänkta att vara en vägledning för mig som kristen, för jag kan i dagens Sverige möta många av de lärostrider som utkämpats tidigare i Kyrkans historia. Många av de artiklar som formulerades under reformationen har man lika stor användning av i dag, för samma frågor och brottningskamper kommer upp igen. När vi pratar om barndopet är ju till exempel frågan om barnet verkligen behöver Guds nåd eller inte viktig.3
Människor före oss har studerat Bibeln, sökt sanningen och formulerat och argumenterat för detta. Detta har vi fått som ett stöd att hålla fast vid. Vi behöver inte på nytt formulera treenighetsläran, den finns redan i våra bekännelser – i den bemärkelsen är vägen redan utstakad. Men vi behöver arbeta med att den tro som en gång för alla anförtrotts åt Guds kyrka blir överlämnad till nya människor, och att den blir förklarad och efterföljd också i dag.

En grund för enheten
I artikel VII i Augsburgska bekännelsen kan vi läsa: ”Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten.” Det var också detta som var syftet med Augsburgska bekännelsen när den kom till, att få Kristi Kyrka på jorden att samlas kring det som var centrum i tron. Yttre bruk och ordningar kan skifta från tid till tid, men kyrkans sanna enhet nås genom enhet i evangeliet om Jesus Kristus och i hur vi tar vara på sakramenten.
Reformationstidens bekännelseskrifter uppmanar alla kristna att söka den här enheten. De inleds inte med Augsburgska bekännelsen utan med de tre trosbekännelser ”som endräktigt brukas i kyrkan”. Därefter försöker man konkretisera och undervisa i vad dessa tre bekännelser betyder.
Utifrån kunskap i våra bekännelseskrifter behöver det komma en strävan att söka kyrkans enhet. En enhet i bekännelsen till Jesus som Frälsare och Herre och en enhet i vad sakramenten är och hur de ska handhas.

Utmaningen till oss
Bekännelseskrifterna ställer oss inför en utmaning: Tron har ett innehåll. Det är inte en tro upp till var och en, utan Bibelns tro, Kyrkans tro, tron på den Treenige Guden. Det är en tro som vi kan fördjupa oss i, undervisa om, ta till oss och leva efter.
Till varje ny generation kommer utmaningen att ta detta på allvar, och ge denna tro vidare, till sin egen och kommande generationer.

Johan Danz, komminister, Tranemo

1. Gammalkyrklig syftar här snarare på den gamla kyrkan än på t.ex. den väckelserörelse i Schartaus anda som kallats så.
2. För en präst i Svenska kyrkan ingår ju också i prästlöftena att hålla sig till bekännelseskrifterna läromässigt.

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan