Visst finns Han!

Vilka är era första minnen av kristen tro?
SIMON: Det är möjligt att vi gick i kyrkans barntimmar som barn, men de hade nog ingen tydlig kristen profil. Men jag har i efterhand förstått att min lågstadielärare var kristen och hon lärde oss den bibliska historien. Annars var min första kontakt med kristen tro i sexan då jag lärde känna en kille i min klass som var kristen.
ANDERS & STAFFAN: Vår första riktiga kontakt med en kristen människa var när Simon blev kristen.

Hur gick det till när du, Simon, blev kristen?
SIMON: År 2003 åkte jag till konfirmationsläger på Strandhem. Jag ville egentligen inte dit, det kändes onödigt att lägga fyra veckor av mitt sommarlov där. Så jag funderade på om jag kunde slippa undan, men kom inte på någon bra anledning. Men under de fyra veckorna började min tro på Gud att växa fram. Jag fick möta människor som var troende och som var stolta över det, och jag fick också uppleva att man tog hand om varandra på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. Det visade sig också efter några veckor på lägret att de jag lärt känna där var intelligenta och tänkande människor som faktiskt hade argument för sin tro. Så tron fick växa fram, där och då, men också när jag kom hem och faktiskt än i dag.

Hur reagerade ni, Anders och Staffan, när Simon kom hem från sitt konfirmationsläger och hade blivit kristen?
ANDERS: I vår familj var alla överens om att kristen tro var fel. Att Gud inte finns var lika självklart som att jultomten inte finns. Så kom Simon hem och sade till mig att jag skulle sluta svära. Jag visste knappt att det fanns troende människor, men plötsligt dök det upp en mitt i familjen.
STAFFAN: Jag tänkte att Simon hade koll på läget, så när han började tro på Gud var det inte så lätt att avfärda.

Hur gick det till för er, Anders och Staffan, när ni blev kristna?
ANDERS: När Simon blivit kristen började han på Berea, ungdomsgruppen i Lund. Jag gick i sexan då och var för liten för ungdomsgruppen, men när jag började sjuan följde jag med Simon dit. På Berea var saker och ting annorlunda än jag var van vid. Min inställning till troende människor var att de var märkliga, men där fick jag möta normala och till och med bättre människor än dem jag vanligtvis umgicks med, och som stod upp för sin kristna tro. Det tog inte så lång tid innan jag bestämde mig för att hänga på. Så när jag väl skulle gå och konfirmera mig 2006 på Strandhem, kände jag mig ganska väl förberedd. Sen var det ganska viktigt för mig att Simon var kristen. Man ser ju ändå upp till sin storebror.
STAFFAN: Jag blev kristen på vårt konfirmationsläger 2006 på Strandhem. Det hade kanske såtts något frö innan dess, men det var då jag började fundera på riktigt. Jag var ganska skeptisk till en början men sedan fick tron växa fram, även för mig.

Hur reagerade du, Simon, när dina bröder också ville vara kristna?
SIMON: Det var väldigt kul. För de var ju ganska skeptiska när jag kom hem från mitt konfirmationsläger, men jag ville att de också skulle hänga på.
Hur är det att träffa familj, släkt och vänner nu när ni är kristna?
STAFFAN: Det är lätt att fega ur i sådana sammanhang, så om ingen frågar rakt ut blir det ofta att jag är tyst.
ANDERS: Nej, tron är ingenting man snackar om med våra släktingar.
SIMON: Med våra föräldrar har det varit upp och ner. Jag tror det var svårt för dem när de insåg att de inte längre var den absoluta auktoriteten för oss, utan plötsligt blev vi influerade av någonting annat. Både tron som sådan, men också andra människor som fick väldigt stor betydelse för oss. Men de har aldrig varit negativt inställda, bara lite oroliga.

Pratar ni om tro hemma?
ANDERS: Nej, det pratar man inte riktigt om. Jag skulle önska att det skulle vara naturligt att prata om vår tro i vardagen, men det är inte så enkelt.
STAFFAN: Våra föräldrar borde egentligen fundera en del … Tron har satt spår i våra liv, vilket de märker.

Hur har tron påverkat era liv?
SIMON: Eftersom jag var 15 år när jag blev kristen är det svårt att säga hur livet hade varit i dag, sju år senare, om jag inte varit kristen. Men tron betyder väldigt mycket, så jag hoppas att den har påverkat mig.
ANDERS: Innan jag blev kristen kändes livet gans­ka hopplöst och tillvaron meningslös. När jag blev kristen förändrades det och livet fick en mening – så tron har verkligen påverkat mitt liv.
Vad är den stora utmaningen med att vara kristen?
SIMON: Det är att förbli brinnande för Jesus och att tron får betyda någonting för en. På riktigt. Jag tror det handlar om att ge av sin tro till andra männi­skor och brinna för att fler ska lära känna Gud, då får jag ett större behov själv av att söka Gud, läsa Bibeln, be och dela min tro med kristna syskon.
ANDERS: Det är svårt att ha hela sin trygghet i Gud. När man har tryggheten i annat är det svårt att ha fokus på Gud. Det gäller också att inse sitt beroende av Honom, för det är lätt att börja tänka att det kvittar om jag läser Bibeln eller ej.
STAFFAN: Jag håller med Simon om att den stora utmaningen är att förbli brinnande. Man får som kristen också möta en del fördomar och även om det inte direkt påverkar min relation till Gud kan det vara en utmaning att bemöta dem.
Har ni några favoritbibelord att dela med er av?
ANDERS: ”Jag är vägen, sanningen och livet” är schysst. Det är enkla, raka svar och inte så mycket att snacka om. Man kan vila i att man har hittat rätt.
SIMON: En favorit är Romarbrevet kapitel 8. Det börjar med ”Så finns nu ingen fördömelse för er som är i Kristus Jesus” och mot slutet står det ”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss …”. Jag tycker också mycket om när Petrus säger ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord”. Jag kan känna igen mig i detta. Ibland är det tungt att vara kristen och jag kan fundera på varför jag är det. Men så tänker jag precis som Petrus: ”Herre, till vem skulle jag gå?” Om man funderar lite på vad alternativet till att vara kristen skulle vara, kan man t.ex. lyssna på Pink Floyd och Two lost souls swimming in a fish bowl …1 Då får man en känsla av vad den totala hopplösheten utan Gud innebär. Man tittar ner i avgrunden och sen flyr man tillbaka till Gud och tar ett stadigt grepp om honom.

Frida Andersson, Lund