Gud kan vända även det som ser som mest hopplöst ut till något gott och välsignat. Ofta ser vi det först efteråt. Därför är det gott att få vittnesbörd om att det verkligen är sant!
En av ’profilerna’ i församlingen i Lutherska kyrkan i Addis Abeba är visserligen en lågmäld sådan, men ändå en som man lägger märke till där han står in-nanför kyrkdörren och hälsar välkommen. Man undrar kanske varför han alltid bär mörka glasögon och hellre hälsar genom att buga än genom att ta i hand. Skälet ska vi ta reda på – i en liten pratstund med ato Salomon Areaya.
Du har vuxit upp i Asella – men är du född där också?
– Nej, jag föddes i Addis Abeba för mer än 65 år sen, inte så långt från Lutherska kyrkan. Jag var min mors ende son, min far dog när jag var liten och därför växte jag upp hos min farbror. Han hade bil och var taxiägare, så hans önskan var att jag en dag skulle bli chaufför. Jag var bilintresserad och han skickade mig ofta för att köpa reservdelar, för även om jag var liten kände han att han kunde lita på mig.
Som barn råkade du ut för en olycka, berätta!
– En söndagseftermiddag hittade jag en underlig tingest vid vårt hem. Jag blev nyfiken och började leka med den. Plötsligt hördes en smäll, det blev ett skarpt sken och sen minns jag inget mer förrän jag vaknade på Ras Desta-sjukhuset här intill. I två månader svävade jag mellan liv och död. Senare låg jag ytterligare tre månader på ett annat sjukhus. På grund av den odetonerade bomben från italienarnas tid förlorade jag synen på ena ögat samt båda mina händer, och jag blev svårt bränd i
ansiktet.
Och sedan kom du till Asella …?
– När min mor efter en tid kom på besök blev hon förskräckt, men ville ändå ha mig med till Asella där hon fått arbete vid det nystartade missionssjukhuset. Doktor Walter Giselsson undersökte mig och uppmanade mig att börja skolan. Till utseendet skilde jag mig ju från de andra barnen och ville inte vara tillsammans med dem; däremot lekte jag alltid med doktor Giselssons barn. Både doktorn och hans fru Gun tog väl hand om mig.
Det gick bra för mig i skolan, att läsa var inget problem men skriva kunde jag ju inte. När det var skriftligt prov i något ämne fick jag diktera svaren för en av lärarna – han blev en förebild för mig på grund av sitt varma intresse för var och en av sina elever. När jag gick i fjärde klass fick jag möjlighet att lära mig skriva. Doktor Giselsson gjorde en anordning så att en penna kunde bindas fast vid ett klockarmband och fästas vid stumpen som varit min högra hand. Jag fick så småningom mycket bra handstil.
Missionär Martin Hjort ordnade sedan med att jag kom till internatskolan i Harrar för att gå sjuan och åttan, år som blev av stor betydelse för mig också andligt sett. Gymnasieutbildning fick jag i Asella och sedan började jag lärarutbildning i Addis Abeba.
Du har i dag proteser – när fick du det första gången?
– En gång kom kejsar Haile Selassie på besök till seminariet, och hur det nu var fick jag tillfälle att nämna min stora dröm: Jag ville ha en arm. Inget hände just då, men när vi efter avslutad utbildning skulle få våra diplom ur kejsarens hand, såg han mig igen och mindes min begäran. Genom undervisningsministern gav han order om att en protes skulle tillverkas, och att jag skulle få anställning i Asella för att vara nära min mor.
Vilka arbetsuppgifter har du haft?
– Efter några år som lärare i Asella och i Addis Abeba började jag arbeta på den kristna radiostationen ”Evangeliets röst” där jag var ansvarig för barn- och sångprogram, och för program till stöd för den kristna familjen. Även sedan den kommunistiska regimen tagit över radiostationen fortsatte jag i radioarbetet, då också med barnprogram. Att det nu går att sända kristna radioprogram från Addis Abeba igen gläds jag åt, och åter är det barnprogrammen jag ägnar mig åt.
Att barn och ungdomar ska nås av evangelium ivrar jag för också i mina uppgifter i församlingen i Addis Abeba. Där är jag ibland söndagspredikant, talar vid ungdomsmöten, är med i församlingsäldste samt sjunger med i en av kyrkans körer.
Hur ser du på de olika uppgifterna?
– I min lärargärning tänkte jag ofta på min förebild, han som brydde sig om sina elever var och en och som visade att han älskade dem. Sen är det också tillfredsställande att förmedla kunskap till andra, att göra något för andra, att vara tillsammans med barn och att visa dem till Gud. Att arbeta med radio är också ett sätt att undervisa många människor samtidigt.
Sången är också viktig i ditt liv?
– Ja, jag har alltid varit glad för sjunga, och en som särskilt uppmuntrade mig till det var missionär Elsa Olofsson (senare gift med Sture Bengtsson). Hon lärde mig sjunga sånger som jag fortfarande älskar, till exempel ”Jesus älskar mig jag vet” och ”Tryggare kan ingen vara”.
Sånger som fått betyda mycket för mig som vuxen är ”Jag kan icke räkna dem alla” och ”Blott en dag”.
Något bibelord som betytt särskilt mycket för dig …?
– Romarbrevets åttonde kapitel och särskilt orden att ”för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa” – det har jag konkret fått erfara. Om jag inte råkat ut för olyckan hade jag inte kommit till Asella och fått höra evangelium, inte heller kunnat gå i skola och till och med fått lära mig skriva.
Så har vi berättelsen i Joh. 9 om den blindfödde och det som Jesus sa till hans föräldrar: ”Detta har hänt för att Herrens härlighet skall bli uppenbarad”, något som jag blev ett levande exempel på, först i skolan och sen i mitt arbete som lärare, både bland elever och kolleger. På grund av olyckan fick jag tillfällen som jag kanske annars inte skulle ha fått till att vittna om min Herre och Frälsare, så genom mig har han blivit förhärligad. Gud är stor och han vet allt. När han tog mina händer hade han något annat i beredskap för mig.
Du har också fått en familj …
– Ja, Gud har välsignat mig med en god hustru, och vi har fått fem barn och sex barnbarn. Zenebetch var elev på den skola i Asella där jag undervisade, men när vi var förlovade tog jag henne till missionens skola för att hon skulle få lära sig om vår tro. Nu är det ofta hon som är stark i tron och uppmuntrar mig om jag är nedstämd. (Det måste tilläggas här att ato Salomons fru är en otroligt fin och älsklig kvinna som på ett ömt sätt tar hand om sin handikappade make. Det är sällan man i Etiopien ser ett par som så öppet visar sin kärlek till varandra.)
Till sist, vad betyder Jesus för dig?
– Han är allt för mig, min Frälsare, min bäste vän, min beskyddare som aldrig lämnar mig. Psalm 23 av David är också ett älsklingsställe för mig – det är sant att Herren är min Herde, mig ska intet fattas. Inget har fattats mig hittills, godhet och nåd har följt mig och jag ska få bo i Herrens hus för evigt.
JA, ATO SALOMON ÄR LÅGMÄLD och ofta lite tillbakadragen, men när han sjunger med i ”gammelkören” i kyrkan i Addis Abeba då kan man tydligt urskilja hans fina tenorstämma. Både med sin sång och genom de andra gåvorna som Gud gett honom har han fått bli till välsignelse för många i hela Etiopien.
Hanna-Karin Stark-Hechamo,
Addis Abeba – i många år ELMs missionär i Etiopien