Jesus knyter på korset ihop oss med Gud – han är vår enda räddning.
Korset manar oss också till att leva i bekännelse och i försoning med våra
medmänniskor. Då blir korset ett försoningens tecken, varje dag i våra liv.
VARJE MORGON, INNAN DAGEN BÖRJAR på allvar, in-nan mötet med de många olika människorna, behöver jag besinna i hjärtat att Kristus har gått i döden för varje människa, både dem jag gärna träffar och dem jag helst vill undvika. Jag behöver påminnas om den verklighet som Kristi försoning innebär. Därför avslutar jag varje dag min morgonandakt med denna psalmvers:
”O Jesus, det blodet som talar så milt,
ditt blod som från korset flöt neder,
giv att det på mig ej må bliva förspillt.
På dig jag förtröstar och beder:
Gud vare mig syndare nådig.” (SvPs 547, LH 273)
KORSET finns som EN LEVANDE VERKLIGHET varje dag i våra liv. Utan Kristi kors kan ingen människa, tror jag, leva ett fullgott liv. Vi behöver korset för både kärlekens och sanningens skull.
Men korset och försoningen väcker anstöt bland människor. Egentligen är det inte så konstigt. Det talar om något helt annat än vad man i allmänhet vill tala om. Det sätter Guds gärning i Kristus i cent-rum, inte människans gärningar. I en tid som vår – då människan gärna vill vara självständig, även gentemot Gud – har man stora problem med att acceptera att Kristus går i god för oss hos Gud. Man varken kan eller vill förstå att man har synd inför Gud som måste försonas, att Jesus blev hängd på ett kors för att frälsa, rädda, oss människor.
Från korset talar Kristus till mig. Han talar milt och med stor kärlek. Det är märkligt. När jag tänker på hur Jesus i Guds Ord beskrivit det heliga, det sanna livet och jämför med mitt eget liv ser jag en oerhörd skillnad. Hur kan Kristus ha mig i sitt hjärtas tankar när Han straffas för det jag har gjort? Jag kan inte förstå Hans kärlek. Att Hans kärlek omsluter mig skakar om mig rejält. Jag mår illa av mitt högmod och min lust att framhäva mig själv.
KRISTI KORS ÄR ETT FÖRSONINGENS TECKEN för denna arma värld. Det ropar ut över världen genom apostlarnas röst: Låt försona er med Gud (2 Kor. 5:20). Korset och försoningen förkunnar: Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud (2 Kor. 5:21). Han gjordes till synd i mitt ställe. Det oerhörda som nu gäller är att det är Jesus Kristus som visade tanklöshet, som talade illa om en annan människa i telefon. Det var inte jag som greps av girighet, som riktade ett vredesutbrott mot mina närmaste. Allt gjorde Kristus, det är han som måste dö. Hur mycken ondska finns det inte i mitt liv, när Kristus måste plågas till döds för att jag skulle gå fri?
NÄR JAG FÖRSÖKER SMITA UNDAN och ge en annan människa skulden för det jag gjort ser jag Kristi sargade ansikte. Jag hör hur Han talar i mitt samvete: ”Glöm aldrig vad jag har gjort för dig! Skyll inte ifrån dig, och lev i förståelse för andras svagheter. Ursäkta dem inte, älska dem.” När mitt samvete hör den rösten blir jag arg. Jag vill försvara mig, men inser så småningom det dåraktiga i min reaktion. Hur skall jag kunna anklaga den som mitt i hånet, med en värkande, plågad kropp, bad: Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör (Luk. 23:34). Jesus förstår att jag inte vet vad jag gör när jag blir arg på Honom.
Nu tror jag att jag förstår hur Petrus kände sig på översteprästens gård när han ljugit, svurit och sagt: Jag känner inte den där mannen som ni talar om (Mark. 14:71). När jag tänker på mitt liv inför Kristi ansikte vill jag gråta som Petrus. Ett ’åskväder’ tar jag gärna emot, ty mot det kan jag försvara mig. Men vad skall jag göra inför den som ser på mig med en blick full av förståelse och med en kärlek som ser genom mig. En kärlek som förstår utan att ursäkta något. Mot den kärleken har jag inga ord till försvar, bara tårar.
FÖR EN KRISTUS-TROENDE finns det nu en nöd i livet. Det är så många i omgivningen som inte bryr sig ett dugg om Kristi försoning. Vi har så mycket trevligt ihop, men det underbaraste av allt kan vi inte dela. Hur skall jag få dem att förstå? Hur skall jag komma igenom muren av likgiltighet? Här är jag hjälplös, men i denna hjälplöshet ligger det något stort och gott. Jag blir alltmer beroende av den korsfäste Kristus. Varje dag får jag be för dem jag möter och ge vidare den kärlek jag själv fått ta emot. Då kan fler få höra de underbara orden: Var inte rädd! I tron på Kristus, den korsfäste, lever du varje dag i Guds förlåtelse.
DU UNDERBARE KRISTUS! Genom att Du bar Guds vrede i mitt ställe får jag varje dag vara vid gott mod. Jag vet att jag är en syndare, men just som sådan vilar jag i din famn, Jesus. Ditt blod på korset talar verkligen milt till mig. Så behöver jag inte neurotiskt rota i mina gamla synder, inte heller vistas i gamla oförrätter. Du, Kristus, har över världen rest försoningens tecken – Ditt kors. Nu behöver jag inte mer frukta något, inte ens mig själv.
EGON OLSSON, kyrkoherde em. och författare, Jörlanda