Han var i egna ögon nära nog perfekt, och han ville testa Jesus. Hon såg sin chans att komma nära Jesus och få ta emot villkorslös kärlek.
Sanningen att säga har jag inte haft närmare kontakt med hennes medsystrar, men jag vet att de finns – och att de alltid har funnits. När jag någon gång stött på dem har jag blivit skakad. Som när en from kyrktant berättade om sitt goda fosterhem och att hon hamnat där, därför att hennes riktiga mamma utövade ”världens äldsta yrke”. Det var i Skåne för hundra år sen. Och som, för ca tio år sen, när jag hade begravningsakten för en man, som med sina syskon sålts på aktion av samma anledning. Modern kunde inte ta hand om de barn, som av och till föddes. Det var omkring 1920, i Östergötland. Eller som när vi bilade i Toscana och på högslätten utanför Siena stötte på den ena eleganta unga afrikanskan efter den andra, mitt på körbanan, spanande efter kunder. Och som när vi sett de små ’kioskerna’ med öststatsflickor i gränstrakterna mellan Tyskland och Tjeckien. Detta i vårt eget århundrade.
Utskämd av många
Vanligtvis är vi väldigt rädda för att göra bort oss, behöva skämmas, ställa till någonting så att vi på ett negativt sätt väcker uppmärksamhet. Kvinnan, som kom objuden till kalaset hos farisén Simon, utsätter sig för allt detta. Varför? Man kan tänka sig två svar: Hon var redan så illa beryktad att hon inte brydde sig mera; sina lik hade hon inte i garderoben, de släpade hon med sig var hon gick där i byn, eller: Hon hade hört talas om Jesus, kanske lyssnat på honom, och nu var det viktigast i världen att få komma honom nära, för att få lite nåd och barmhärtighet in i sitt trasiga, fördömda liv. (Läs hela berättelsen i Luk. 7:36–50.)
Vän av ordning …
… finns det alltid och överallt. De är bra att ha för det mesta – när det gäller det horisontella, hur vi ska förhålla oss till varandra.
Men i det vertikala, i förhållandet till Gud, blir det ofta problem för dem. Och det värsta är att de inte alltid begriper det. Farisén Simon var ändå ganska öppen i sitt sinne. Han avfärdade inte Jesus med det samma som en falsk lärare utan ville testa honom. Samtidigt höll han distansen, så att ingen skulle tro att han var alltför nära vän med den märklige rabbinen från Nasaret. Han ångrade nog att han ställt till den här festen, en bit in i middagen, då när den ökända kvinnan kom och bar sig åt. Pinsamt för Simon! Jesus bestod inte testet – det är hans slutsats: Om den mannen vore en profet skulle han känna till vad det är för slags kvinna som rör vid honom, att hon är en synderska.
Är Jesus omoralisk?
Javisst är han det – på ett sätt. De andra bordsgästerna började genast prata om Jesus: Vem är han, som till och med förlåter synder? Ja, kan han det så är han ju Gud själv! Men jag skulle tro att de flesta lutade åt att han var en villolärare, en radikal moralupplösare, som invaggade människor i falsk trygghet.
Vi vet att det inte är så. Jesus kan verkligen förlåta synder. När han säger till kvinnan: Din tro har frälst dig, så är hon fri från sitt trasiga förflutna. Kanske inte i sitt minne och i sitt hjärta, men inför Gud. Därför kunde hon ”gå i frid”. Det vill säga: när ditt eget oroliga hjärta anklagar dig för hur du levat och hur du innerst inne är – och det kommer det att göra tusen gånger! – så skall du veta att i Guds hjärta är din frid. Där finns inga anklagelser mer. Din synd är sonad, borttagen. Du är ren. På det sättet är Jesus omoralisk. Nåden är alltid det. Kvinnan ställdes inte först inför ett botgöringsprogram. Förlåtelsen var inte villkorad. Hon behövde inte visa att hon var uppriktig i sin ånger. Hur skulle hon för övrigt kunna ställa tillrätta det hon brutit emot Gud? Det kan vi ju aldrig. Så den gråtande utskämda får förlåtelsen direkt: Dina synder är förlåtna. Så kan han säga som ser till hjärtat.
Vänd om!
Vid flera tillfällen när Jesus upprättar den tidens parias, ’de oberörbara’, så tillägger han vid uppmaningen att gå i frid: och synda inte mer. Han säger det bland annat till den sjuke vid Betesda och till äktenskapsbryterskan som blivit tagen på bar gärning. Som om han, som ser till hjärtat, inte skulle veta att det klarar ingen! Men i den uppmaningen ligger kallelsen till en ny riktning i livet. Och där ligger en inbjudan: när du trillar dit igen, så vet du vart du skall gå. Det finns bara en som kan förlåta synder! Kom med smuts och trasor! I Jesu blod blir synden inte röd men vit (Jes. 1:18), den blir ren, helt ren. Kom, kom, kom! Jesus tar alltid emot! Mottagningen är inte stängd ens när han är bortbjuden på en privat middag!
Kärleksfull eller kärlekssnål?
Nu får kvinnan det betyget av Jesus att hennes liv är kärleksfullt. Och då tänker han inte på den kärlek i hennes förflutna, som hon gett ut för pengar. Det är ju fördärvet i hennes liv! Därför ligger hon nu och gråter vid Jesu fötter i hoppet om att han skall vara den frälsare hon behöver. Annars är hon förlorad! Och hennes hjärta, som varit helt fullt av syndaskuld och dåligt samvete och skam och ångest, blir i förlåtelsen tömt på det, och fylls i stället av Guds självutgivande kärlek. Hon är räddad!
Farisén Simon däremot är kärleks-snål. Det var ju möjligt att Jesus var en falsk lärare. Bäst att hålla distansen från början – ingen hälsningskyss, inget vatten, ingen olja. Någon frälsare hade Simon inte behov av. Varför det? Hans liv var ju hyggligt, välordnat, respekterat. Och varje sabbat bad han med i synagogans syndabekännelse.
Aldrig har någon älskat som han …
Så blir det korrekt. Huvudrubriken är en travesti. Ändå hör det ihop – och därför säger Jesus att den här synderskan har stor kärlek. Det hade hon för att hon fått så mycket förlåtet.
På det mänskliga planet var kvinnans synder större än Simons. Men inte inför Gud. Och båda var lika mycket älskade av Jesus. Men han kan med sin förlåtelse och kärlek bara nå den som inser sitt behov av en Frälsare. Därför tillåter Gud att det går sönder för oss ibland. För att vi skall kunna räddas och bli fyllda av kärlek och älska som han …
Owe Johansson, kyrkoherde, Kinna