I dag densamme som i går, han bryter bojor, helar sår. Sv.Ps. 421:2
De senaste månaderna har jag ägnat en del tid åt att lära mig mer om och försöka förstå vår historia. Jag läser BVs årsberättelser och böcker skrivna av utsända missionärer. Jag bläddrar i jubileumsskrifter från missionsföreningarna i Sydsverige och konsulterar då och då handböcker i de senaste århundradenas kyrkohistoria. Likt ett stort pussel fogas bit till bit, och en rad motiv framträder.
Lika viktigt som att läsa är att samtala. De är få inom ELM-sfären som inte har något att säga om rörelsens historia. Det finns ett par olika schablonartade skisser som ofta kommer fram. Men sedan finns det också många som har en personlig berättelse, eller en förälders, nära väns eller släktings berättelse att delge.
I de berättelserna finns det ofta varma nyanser som vittnar om en glädje över Frälsaren, en kärlek till Guds Ord och medvetenhet om att vara kallad till tjänst. Men där finns också många gånger, alltför många gånger, några mörkare nyanser. Såren efter en tvist som aldrig löstes upp, smärtan över att blivit bortstött från en uppgift till vilken man kände ett kall, och – i några fall – bitterhet, faller som mörka skuggor över bilderna från förr och ibland når de ända fram till idag.
En del av vad jag lär mig skriver jag om i en rad återblickar som publiceras här i Till Liv under året. De bidragen är korta och kan inte på något sätt ge en fullständig bild av så många människors ansträngningar och av vad Herren gjort i Sverige och på de yttre missionsfälten. I bästa fall kan de bidra till att väcka ett intresse för historien och ge anledning till tacksägelse för vad Herren har gjort.
Det är hundra år sedan ELM-BV bildades som självständigt missionssällskap. 2011 är ett jubileumsår. Finns det anledning att jubla? Uppkomsten var smärtsam och syntes väl inte för någon vara en seger. Men det finns många anledningar att prisa Gud för vad han gjort genom Bibeltrogna Vänner och sällskapets samarbetsorganisationer under ett sekel. Många människor har kommit till tro, kyrkor har grundats och växt, kärleken och tilliten till Guds Ord har bevarats.
Samtidigt kan ett jubileum också användas för att ställa tillrätta och söka försoning. I Gamla testamentet finns idén om ett jubelår då man firade gudstjänst, vilade från arbete och, inte minst, återställde ett antal relationer och processer som hade gått fel under de föregående 49 åren. På så sätt blev jubelåret en nystart där relationerna inom folket normaliserades och återgick till ett gott utgångsläge.
Min uppfattning är att sådana processer behövs, också inom vår rörelse. De behövs mellan och inom olika organisatoriska enheter i ELM-BV, mellan huvudorganisation, regioner, föreningar och missionsgårdar. De behövs mellan familjer och enskilda. Syftet är inte att släta över eller ursäkta. En del av det som hänt kan inte, och ska inte, försvaras. Men i många fall behöver det lämnas. Lämnas i den barmhärtige Gudens händer. När de som gjorde fel inte längre finns i livet är det där vi får lämna sorg, smärta och bitterhet. Det är inte lätt att släppa taget om en oförrätt, men Herren kallar oss att göra det.
Säkert är det lika svårt om båda parter fortfarande lever. Vem tar första steget? Be Herren om mod och kärlek.
Erik J Andersson, missionsföreståndare i ELM