I sommar fyller ELM-BV 100 år och det är en tid att fundera över vad som varit och vad som ska bli. När jag gick CredoAkademin skrev jag en uppsats om hur det gick till när ELM-BV bildades. För förs-ta gången hade jag frotterats med människor från olika kristna samfund och kände en stark längtan efter att förstå min egen bakgrund. Jag läste gamla mötesprotokoll och redogörelser ur tidningen Nya Väktaren. Jag sökte i böcker om och av Axel B. Svensson och intervjuade EFS missionsföreståndare. Bildandet av ELM var en reaktion på den liberalteologi som då började få fäste. Men det som var en längtan efter bibeltrogenhet blev också till en schism för världen att se. Det var uteslutning, sårade känslor och splittring som skulle leda till komplicerade relationer ännu i dag. Det är vårt bagage, hur går vi nu vidare?
När jag flyttade till Stockholm var det inte självklart för mig att söka mig till Roseniuskyrkan och ELM. Ändå blev det till slut så att jag fastnade i det sammanhang som jag kom ifrån. Jag ser en stor potential här. Så många människor som älskar Jesus. Så många människor som vill vara just bibeltrogna. Så många människor som satsar så mycket av sin tid, sin kraft och av sina pengar. Det gör mig stolt. Stolt över att vara en del av ELM. Stolt över det som vi längtar efter att stå för. 100 år av det är värt att fira!
Men jag upplever att det i ELM verkar finnas en överdriven rädsla för andra samfund eller ”felaktiga läror”. Inom vårt eget missionssällskap finns konflikter som verkar drivas av samma rädsla. Konflikter som leder oss till mer splittring och sårade människor. Vi hackar på våra egna och det gör mig ont.
För några veckor sedan var jag på en fest där samtalet kom att kretsa kring vilken kyrklig bakgrund jag har. När det kom fram att jag är från ELM-sammanhang och att vi bytt namn från Bibeltrogna Vänner, var det en kille som undrade varför just vi heter så – vill inte också andra kristna vara bibeltrogna? Jag förklarade att det var ett öknamn vi fått som vi sedan valde att ta till oss – för det är ju sant. Vi längtar efter att vara bibeltrogna. Men hans fråga väcker tankar. Kanske är svaret på frågan ”nej” för de sammanhang där människofruktan är större än bibelförtröstan. Men för de andra? Alla samfund där längtan efter Jesus och de sanningar som finns i Bibeln är lika stor som den jag ser hos oss? Kan några tusen personer isolerade till Sveriges land vara de som har de rätta svaren?
Det finns en stor möjlighet att många av oss kommer att bli förvånade. Men som en rabbin, i en bok-affär i Jerusalem, sa: ”Jag längtar efter att bli förvånad. Den som tror sig veta allt om Gud söker inte efter Honom längre.” Jag säger inte att alla vägar är sanna, jag undrar när vi ska vi lära oss av våra misstag. Låt oss sträva efter ödmjukhet både mot andra kristna och inom ELM. Inte för att kompromissa eller avvika från vårt förtroende för Bibeln, utan för att bygga upp.
Jag vet inte vilka sammanhang som har skapat sig traditioner exakt så som Gud tänkt det. Jag kanske inte ens behöver veta det. Men en sak vet jag. Att Bibeln är sanningen och Jesus min Frälsare. Och att det finns en risk att jag inte hade trott det i dag om det inte varit för ett medelålders par med baptistbakgrund. De tog in mig i sina hjärtan och böner, när jag var förtvivlad och rasande på Gud, 600 mil hemifrån. Vi ska bära varandra. På vår enhet ska de känna igen oss.
Mirjam Månsson, studerande, Stockholm