”Jag vill pröva detta med Gud. Jag vill se om det håller.” Så kan en människa resonera när Gud kallar henne. Hon vill pröva innan hon lämnar sig åt honom. Det var så Jakob ställde sig när Gud hade talat till honom i Betel. Han sade: ”Om Gud är med mig under den resa jag nu gör … då ska Herren vara min Gud.” (1 Mos. 28)
Han var på väg till Haran, bort från Esau, sin tvillingbror. Esau var den förstfödde. Men detta hade Jakob aldrig kunnat acceptera. Och han var klipsk. Han hade övertalat Esau att sälja förstfödslorätten till honom. Och den dagen då hans far Isak, som var blind, skulle ge Esau välsignelsen hade Jakob gått in till honom i sin brors kläder och sagt: ”Jag är Esau, din förstfödde.” Isak hade blivit villrådig, men när han kände doften från Esaus kläder hade han gett honom välsignelsen. Efter detta ville Esau döda Jakob.
På vägen till Haran hade Jakob övernattat i Betel och fått en märklig dröm. Han såg en stege rest mellan jorden och himlen. Änglarna steg upp och ned. Han hörde Herren tala. Och han fick samma stora löfte om välsignelse som hans farfar Abraham och hans far Isak hade fått. Sedan sade Herren: ”Se jag är med dig och skall bevara dig vart du än går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag skall inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig.” Detta löfte tog Jakob till sig. Inte så att han lämnade sig åt Gud. Han ville styra sitt liv själv. Han ville se om det blev som Gud hade lovat.
När Jakob kom fram till Haran blev han väl mottagen av sin morbror Laban. Denne tog honom i sin tjänst. Han gifte sig och fick många barn. Laban var ombytlig och snål. Men Jakob var energisk och listig. Hans hjordar växte. Efter tjugo år uppmanade Herren honom att återvända hem. Då bröt han upp med sin familj och sin boskap. (1 Mos. 29–31)
När Jakob närmade sig Kanaan skickade han bud till sin bror Esau. Budbärarna skulle kalla Esau ”Herre” och tala om att hans tjänare Jakob ville finna nåd för hans ögon. Men de återvände med en hotfull rapport: ”Din bror Esau kommer emot dig med fyrahundra man.” Då greps Jakob av fruktan. Han bad till Gud för sig och sin familj. ”Herre”, sade han, ”min fader Abrahams Gud, och min fader Isaks Gud … jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav och nu har jag blivit två skaror. Rädda mig undan min broder Esaus hand.” (1 Mos. 32)
Då hände något oväntat. På natten kom en man och brottades med Jakob. Efterhand förstod han att det var Gud själv som brottades med honom. Egentligen hade denna brottning pågått under alla åren i Haran. Jakob hade värjt sig mot Gud. Nu när de brottades fick han ett slag på höftleden så att han inte kunde stå. Han fick hänga sig på Gud. Han klamrade sig fast vid honom. Han ville inte släppa honom. Han sade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig”. Och Gud välsignade honom.
Den natten blev en vändpunkt för Jakob. Förut hade han ackorderat med Gud. Nu överlämnade han sig åt honom. Och han fick se att Gud hade hört hans bön. När Esau kom, sprang han emot Jakob och tog honom i sin famn. Bröderna grät och försonades. Jakob hade lärt sig att lita helt på Herren.
Gustav Börjesson, prost, Sätila