Jag hade en gång en vän som hette Jesus. Han var samtidigt min Herre och Gud. Vi talades vid varenda dag. Det var en god vän som gav mig både råd och tröst och hjälp.
Men plötsligt en dag tog vänskapen slut. Det inträffade när läkaren kom in till min fru Margareta och mig på sjukhuset i Varberg med ett röntgenbesked. Läkaren sa till henne: Din bröstcancer har spritt sig till många ställen i din kropp. Cancern har blivit obotlig. Tyvärr kan vi bara fördröja, inte bota.
Min fru skulle alltså snart dö, ett besked som var så fruktansvärt att man nog måste uppleva det för att helt förstå det. Det var alltså läge att ropa på vännen Jesus, han som brukade komma med tröst och hjälp. Och både Margareta och jag ropade och våra barn ropade och våra vänner ropade.
Men den här gången möttes vi bara av en isande tystnad. Vi bönade och bad men inget hjälpte. Det var som om jag ringde honom och när han såg på nummerpresentatören att det var jag så svarade han inte. Det kändes som om den vän – min bäste vän – som vandrat vid min sida så länge, plötsligt hade vänt sig om och slagit mig i ansiktet med fruktansvärd kraft och sedan bara gått därifrån och låtit mig ligga där utan att någonsin tala med mig mer. Resultatet blev naturligtvis total förvirring, total smärta, total övergivenhet, allt på en gång. Jag förstod ingenting och Margareta blev bara sämre och sämre. Ångesten tog tag i henne och vi tvingades planera för hennes begravning. Det här var under första delen av året.
Det skulle ha kunnat sluta där om det inte varit så att Jesus fortfarande var vår mästare och vän fast vi inte förstod det.
Vi går nu fram till den 18 november samma år. Den dagen hade Margareta som vanligt tagit sina mediciner, 28 tabletter. Klockan närmade sig midnatt. Vi hade löst lite korsord. Det hade gått dåligt och jag frågade om hon ville att jag skulle massera hennes axlar som jag brukade. Jo, det ville hon. Jag minns fortfarande hur oerhört ansträngd och sliten hon kändes. Cancern fanns nu spridd på massor av ställen i kroppen och medicinerna var tunga.
När hon lagt sig – sängen hade vi flyttat ner till vardagsrummet – bad vi vår aftonbön. Jag först och hon sedan.
När hon bad hände något märkligt. Hon började samtala med Frälsaren på ett sätt som jag aldrig hört förut. Det var som om en ström av kärlek hade gått emellan dem. Jag såg upp (som jag aldrig brukade göra annars när vi bad) och bara tittade på henne. Hennes blick var riktad rakt fram och hon talade direkt till Frälsaren och jag tänkte: ”Det låter ju som musik!” Ett sådant samtal hade jag aldrig hört förut.
Sex timmar senare var hon död. På morgonen hade hon fått en propp i lungan och kunde knappast andas. Hon hann precis in till sjukhuset när hjärtat inte orkade mer.
Jag var ensam kvar – men ändå inte ensam. Nu var Jesus återigen min mästare och vän. Hur kan det komma sig? Jo, han hade lärt Margareta och mig något under de månader som gått. Han hade lärt oss att stå kvar inför honom även när vi inte förstod vad han gjorde. Men för att orka fick vi ta en dag i sänder. Vi lämnade över dagen som just pågick i hans händer och när den dagen var slut tackade vi för den. När nästa dag kom lämnade vi över den dagen i hans händer och när den var slut tackade vi för den, och så vidare.
Någonstans under tiden i den skolan kom Jesus tillbaka in i våra hjärtan och natten mellan den 18 och 19 november hade Jesus helt fyllt Margaretas hjärta. Det jag tror han sa till Margareta den sista natten var: ”Kom över till mig. Jag har berett något underbart för dig. Var inte rädd.” Samtidigt var det som om han ville säga till mig: ”Ivan, du behöver inte oroa dig för Margareta. Hon är hos mig.”
Ja, Jesus är verkligen en mästare och vän som döden inte har någon makt över! Det lärde jag mig i den skolan under de månaderna.
Ivan Johansson, Varberg