Lyrik som vittnesbörd

Som allt annat i världen är språket en gåva från Gud. Ett av många sätt att använda språket är att skriva och läsa lyrik. Själv läser jag gärna poesi och jag tror att lyrik, åtminstone ibland, kan hjälpa oss att förstå oss själva bättre (”ja, det där känner jag igen, jag har bara inte kunnat formulera det”) och att förstå andra bättre (”jaså, är det så det kan kännas för vissa människor”).

Eller så blir man bara förstummad av hur vackert det går att uttrycka sig. Dessutom kan lyrik vara en utmärkt källa till tröst, glädje och skratt.

I denna artikel vill jag presentera två lyriker som jag själv haft stort utbyte av, nämligen Majken Johansson och Anna Greta Wide. Genom att berätta lite om deras liv och ge några smakprover ur deras diktsamlingar vill jag ge läsaren chansen att upptäcka dem.

Majken Johansson (1930-1993) och Anna Greta Wide (1920-1965) är sinsemellan mycket olika, men i båda författarskapen finns en linje från sökande till tro. Det handlar om två olika människors livskamp, om tvivel och tröst, om sorg och glädje och om hopp. Man kan säga att deras författarskap utgör en sorts vittnesbörd.

MAJKEN JOHANSSON

Från tusen och en sorters oro

Blir jag befriad.

Bottenglädjen

Räcker för alla bottenlägen.

Så skrev Majken Johansson i dikten ”En som blir läkt” (ur Från Magdala). Majken Johansson var den skeptiska och ironiska poeten som blev frälsningssoldat, till mångas förundran. Hennes livsval har blivit ifrågasatt, men att hon var en mycket begåvad diktare och ordkonstnär råder det ingen oenighet om. Hennes dikt ”Villanella på en spik” finns förmodligen med i alla större samlingsvolymer med svensk lyrik. Karin Hartman, mångårig vän till Majken Johansson, har skrivit en biografi med titeln Bottenglädjen. Där berättar hon både om Majken Johanssons liv och om hennes diktning.

Majken Johansson föddes i Malmö 1930 och växte upp i en fosterfamilj, då hon var ett utomäktenskapligt barn. Redan i tidig ålder började hon skriva egna texter och dikter och som 12-åring publicerades hon i en tidning. Studierna gick utmärkt och hon började på Lunds universitet vid 19 års ålder. I Lund kom hon med i Litterära studentklubben tillsammans med ett antal andra blivande författare och poeter, som Ingemar Leckius, Anna Rydstedt och Bo Strömstedt.

1952 publicerades hennes första diktsamling, Buskteater, och fick god kritik. Två år senare var Majken Johansson färdig filosofie magister och framtiden borde varit mycket ljus. Så enkelt var det dock inte. Åren i Lund hade präglats av ångest och alkohol och hon hade även gjort ett självmordsförsök. När hon efter examen flyttade till Stockholm var det enligt hennes egen beskrivning snarare en flykt. Det gick inte bra. Ytterligare ett självmordsförsök följde, innan hon fick ordentlig hjälp. 1956 inträffade något som fick genomgripande följder i Majken Johanssons liv. En kvinnlig vän som betydde mycket för henne tog sitt liv (det är för övrigt hon som kallas S. i Majken Johanssons dikter). Majken Johansson berättar: ”I min totala övergivenhet föll jag på knä och ropade på den Gud jag inte trodde på. Och sen fortsatte jag att be.”1

Detta blev inledningen på en process som ledde till att Majken Johansson två år senare böjde knä vid botbänken hos Frälsningsarmén och kom att bli frälsningssoldat. Åren som följde blev inte lätta. Ångest och alkohol stod ständigt på lur för att få Majken Johansson ur balans och ibland lyckades det. Hon återkom dock alltid till Frälsningsarmén och jobbade bland annat på deras tidning Stridsropet under några lyckliga år på 1960- och 1970-talet. Hon avled 1993.

Majken Johansson gav ut sin första diktsamling vid 22 års ålder och den sista vid 59 års ålder, fyra år före sin död. Totalt blev det sju diktsamlingar och det som är gemensamt för dem alla är Majken Johanssons förmåga att leka med orden på ett både humoristiskt och allvarligt sätt. I någon intervju kallade sig Majken Johansson för en ”ytterlighetsmänniska”och det lyser igenom även i hennes lyrik.2 Hon pendlar mellan fint akademiskt språk och slanguttryck, mellan grova ord och citat på främmande språk, mellan bibliska formuleringar och vardagsuttryck. Även i känslorna är det stora svängningar, från jublande glädje till

sorg och ångest.

Den tidigare nämnda ”Villanella på en spik” från diktsamlingen Andens undanflykt är skriven på det gamla och svåra versmåttet villanella. 3 Dikten är mångtydig och de tolkningar som gjorts är åtskilliga. Från början var det tänkt att bli en skämtsam dikt, men ganska snart blev det allvar, har Majken Johansson

själv berättat. Dikten börjar på följande sätt:

Spiken syns ömsom krokig ömsom rak

genom det fluidum som fyller livets skreva.

Vem hoppas inte kunna ändra soppans smak?

En välkänd dikt, som den munspelsälskande Majken Johansson själv gärna läste upp, är ”Munspelsvisa” från diktsamlingen I grund och botten. Den börjar på följande sätt:

Så det låter, så det låter

när mitt munspel och jag

vi gråter.

För Majken Johansson var de dikter hon skrivit före sin omvändelse viktiga. Hon har själv formulerat det på följande sätt: ”De dikter jag skrivit före min omvändelse till kristen tro redovisar ett sökande i protestens form, och är de skönlitterärt giltiga så är de sannerligen också dokumentärt giltiga. Vad jag i de flesta av dessa dikter innerst protesterade mot var livets

meningslöshet.”4

1965 utkom diktsamlingen Liksom överlämnad. Det var den första diktsamlingen Majken Johansson skrivit efter sin omvändelse och den präglades av hennes svåra år i början av 1960-talet. Hon har själv påpekat att den skrevs under en period av psykisk ohälsa. Den följande diktsamlingen, Omtal, som kom 1969, präglas mer av glädje. I titeldikten skriver Majken Johansson om sin egen kamp mot

alkoholen:

Och ”ett vet jag:

Att jag, som var blind, nu kan se”

Och jag, som var ett fyllo, är nu frihalsad,

Etymologiskt uttytt: frälst.

Detta talar och talar och talar

jag om och om och om

för dig, för dig, för dig.

Jag sjunger om det jag lever i det jag bor i det

som bodde jag i himlen.

I dikten ”Alla dagar” skriver hon om glädjen i att få sjunga gamla läsarsånger och avslutar:

TACK OCH LOV!

PRIS SKE GUD!

Sjunger jag

”i går, i dag, ja alla dagar”

Med bland andra Nils Frykman

”så här på barnavis”.

Så mycket jag behagar.

Det fick Bo Strömstedt att skriva: ”Slutradens självmedvetna knyck på nacken är det mest förödande Frälsningsarmévittnesbörd jag hört”.5 1972 kom den kombinerade självbiografin och diktsamlingen Från Magdala. Där skrev Majken Johansson om sin barndom och uppväxt och om sin omvändelse. En av dikterna som finns med i boken är ”Barn till en kung”. Där refererar Majken Johansson till Jes. 66:12: ”I skolen få sitta i knäet och bliva smekta” (1917). Sedan skriver hon om hur hon blir ursinnig och

svär och hur Gud lyssnar. Dikten slutar:

Och för att inte solen

Som har lyst så vackert hela dagen

Ska få gå ner över min ilska

Tar han mej opp i knäet

och låter mej

svära färdigt.

Sen kysser han mej

snäll och glad igen.

Efter ett långt uppehåll kom så hennes sista diktsamling Djup ropar till djup 1989. Liksom de tidigare är den full av tvära kast mellan olika ämnen och språkliga uttryck. Humor och allvar, glädje och sorg blandas om vartannat. I den härliga ”En måndagsförmiddag” undrar hon om det finns något så tungt som praktiska bekymmer innan man tagit itu med dem. Sedan skriver hon:

Men finns det något så välsignat,

Så fridsbringande för själen,

Så rogivande för hjärtat

Som att i Guds namn

ta itu med bägge

sina två bekymmer

en måndagsförmiddag!

 

ANNA GRETA WIDE

Du – säg åt Gud att jag är ångestfull.

Och att jag längtar mycket efter ro.

Och att jag tror på moderskap och mull.

Och att jag annars inte orkar tro.

Så skrev Anna Greta Wide som tonåring i dikten ”Bön om förbön”. Redan då kunde och vågade hon sätta ord på sina innersta tankar och känslor. Det fortsatte hon med genom hela sitt författarskap, som avbröts i förtid när hon avled i cancer 1965, 45 år gammal. Hon hade då gett ut sex diktsamlingar mellan 1942 och 1964. Om hennes privatliv är inte så mycket känt. Hon läste in en fil.mag. vid Göteborgs högskola och undervisade som adjunkt i Kungsbacka och Göteborg. Medan Majken Johansson förekom mycket i offentligheten och även skrev en självbiografi, höll Anna Greta Wide en mycket

låg profil.

I Anna Greta Wides författarskap finns en tydlig linje från sökande till finnande, hela tiden med en ton av allvar och uppriktighet. Man märker att hon skriver ur hjärtat. Redan i de första diktsamlingarna finns det böner, men Anna Greta Wide

vet inte vart hon ska rikta dem.

O du som inte ryms i något namn

och inte gärdas in av någon tro –

Jag ber dig: Låt mig sjunka i din famn

så ljuvligt som när fåglar gå till ro –

(Från dikten ”Bön” i diktsamlingen Nattmusik, 1942)

I diktsamlingen Orgelpunkt (1944) finns Anna Greta Wides mest citerade dikt, ”Två gudlösa

böner”. Den börjar på följande sätt:

Jag önskar alla andra

det bästa som jag vet.

Jag kan ju inte be för dem

i all min gudlöshet.

Men skulle jag försöka

då tror jag att det kom:

”Låt inte någon finnas till,

som ingen tycker om!”

I samma diktsamling finns även dikten ”Främmande

man”:

Jag älskade någon, jag vet inte vem –

så måste jag bort från mitt barndomshem.

//…….//

Det gäller ju inte att klara sig väl.

Det gäller att rädda sin levande själ.

Formmässigt var Anna Greta Wides första två diktsamlingar väldigt traditionella. Efter Orgelpunkt dröjde det elva år innan nästa diktsamling kom, Dikter i juli (1955). Då var formen mer modernistisk än tidigare. Rimmen och regelbundenheten var borta. Även innehållsmässigt hade det skett en förändring. Sökandet hade, åtminstone i vissa dikter, blivit mer hoppfullt. I dikten ”Inte löften men möjligheter”

skriver hon:

Broar, fästen, plötsliga utsprång,

torn som störtar eller står fast –

så går den blåsiga färden framåt.

Finns någonstans en hamn? Vem vet? –

Inte löften men möjligheter.

I samlingens sista dikt ”Inte att lyfta sig själv i håret” skriver hon:

bara att söka sig fram till stigen,

gemensam för alla,

nött, men trogen och god:

till nådens trofasta ordning,

nåden att sökas av alla,

på alla stadier, tacksamt:

sorg, och rening – och hopp.

Och att ingenting var förgäves.

I diktsamlingen Broar som kom redan följande år, verkar så Anna Greta Wide ha funnit målet för sitt sökande:

Vad rör mig det sköna spannet

och bågarnas stolta språng –

till dig går det inga broar,

bara en fattig spång.

Vad rör mig att ingen tror det,

jag trodde det inte själv –

det gamla ordet om spången

tvärs över dödens älv.

(ur ”Vad rör mig det sköna spannet”)

I ”Du som älskar livet” skriver hon:

böj dig över oss, vänta och tro för oss

när vi hetsar livet, när vi mästrar livet

när vi trampar ner groddar och river upp sår –

du som vet vad för ett verk vi är,

slut dina stora läkedomshänder omkring oss,

böj dig över oss,

böj dig djupt över oss i vårt mörker,

förbarmande dig.

De två sista diktsamlingarna, Kyrie (1960) och Den saliga osäkerheten (1964), brukar betecknas som hennes ”religiösa diktsamlingar”. Där finns både bekännelse och ifrågasättande, både förtröstan och tvivel. I Kyrie skriver hon:

Du den enkla balansens

och uppehållelsens Herre.

Tag emot mitt kantiga credo,

i brist på lovsång och bön:

Jag tror ty jag står.

(ur ”Du som hindrar mig från att fly”)

På ett annat ställe skriver hon:

Famn som bär mig idag –

bär mig också i morgon,

i morgon när jag förnekar dig.

(ur ”Famn som bär mig idag”)

Den saliga osäkerheten blev hennes sista diktsamling. Som titeln antyder är det inte med tvärsäkerhet som hon närmar sig Gud och själv skriver

hon i dikten ”Jag misstror glädjens extas”:

Jag misstror allt vad jag sett

av gester och hållningar,

utom möjligen denna:

att upprätt, med öppna ögon

närma sig Gud.

På ett annat ställe skriver hon:

Endast med tusen frågor

blåsande genom själen –

som i en bombad kyrka

med bortsprängda dörrar och fönster

och vindarna spelande genom skeppen –

älskar jag dig.

(ur ”Om du är Gud”)

1989 publicerades en bok med ett urval av Anna Greta Wides dikter. Anna Greta Wides ungdomsvän Kerstin Anér har skrivit ett förord,

som hon avslutar på följande sätt:

”Om hon kan lära ateister något, vet jag inte. Men jag brukar ibland försöka få dem att höra vad Anna Greta säger om nattvarden:

Den som aldrig har hungrat

må leende gå förbi.

(ur ’Nattvardsgästerna’ i Den saliga osäkerheten)”6

Jakob Persson

Litteraturvetare och företagare, Löddeköpinge

 

1 Karin Hartman, Bottenglädjen. En bok om Majken Johansson, s. 37

2 Hartman, s. 152

3 Villanella är ett ursprungligen italienskt versmått som oftast består av 19 rader, fördelat på treradingar med en avslutande fyrarading.

4 Majken Johansson, Det sällsamma bekymret, s. 5. Boken är en samling med Majken Johanssons fyra första diktsamlingar. Citatet är ur det förord som Majken Johansson själv skrivit.

5 Hartman, s. 100

6 Anna-Greta Wide, Dikter, s. 15

 

Litteraturförteckning

Karin Hartman, Bottenglädjen, en bok om Majken Johansson Stockholm 2002

Majken Johansson, Det sällsamma bekymret, Stockholm, 1970

Majken Johansson, Dikter, Stockholm, 2002

Anna Greta Wide, Dikter, Höganäs, 1989