Människors gemenskap med Gud och med varandra har skadats genom synden. Men korset drar människor till Gud, läker, upprättar och förenar – med himlen som mål.
DET HÄNDER ATT MÄNNISKOR BLIR OVÄNNER med varandra. Om man inte ser upp kan en ovänskap utvecklas till att bli fiendskap. Vi människor är inte alltid vaksamma när vi hamnar i en kontrovers med en annan människa. Vi låter många gånger sådant som ser ut som obetydligheter bli något värre.
Det finns en fiendskap som är mycket svårare att leva med än den mellan människa och människa. Det är fiendskapen med Gud. Här kanske en och annan studsar till. Kan man vara fiende till Gud? I tidens allmänna ytlighet är människor rätt främmande för den tanken. Att Gud är kärleken låter gott och sympatiskt, men att jag en vanlig, och i mina egna ögon hygglig människa, skulle leva som fiende till Gud — det kan man bara inte gå med på. Om man skulle hamna i en gudstjänst någon gång får man kanske heller inte höra om den fiendskap som faktiskt finns mellan Gud och människa.
VARFÖR FINNS DENNA FIENDSKAP? Den orsakas av synden. Synden sitter i oss och tar sig många olika uttryck i vårt vardagliga liv. Den sticker upp sitt ansikte i ovänlighet och självgodhet. Det svåra med synden är att man är så omedveten om den. Det är lätt att t.ex. kalla en ohederlighet för en bra affär. Vi människor hittar på andra namn för sådant som är synd. När vi lever ”i världen” lär vi oss dessa namn och vi kommer själva på nya.
Gud har i sitt Ord talat om för oss hur ett gott liv ser ut i Hans ögon. Att leva det livet är lyckligast och bäst för oss. Varje gång vi lever på ett annat sätt än Gud har sagt sårar vi Honom. Han sörjer över att en människa som Han har skapat för att tillhöra Honom inte vill leva med Honom. Han plågas när människor drar sig undan. Gud vill inte ha oss människor som sina fiender. Han vill leva på ett gott och kärleksfullt sätt med oss. Hans kärlek till oss skadas av att vi lever som främlingar för Honom.
GUD SITTER INTE med armarna i kors inför det sorgliga faktum att vi människor lämnar Honom. Han vill göra något åt det. Det har Han också gjort. Korset som restes på Golgata är Guds sätt att säga till oss: Jag vill inte vara er fiende. Det straff som jag skulle lagt på er för era synder lägger jag i stället på min Son. Han går i god för er. Min vrede över synden drabbar Honom, inte er. Om ni tar emot i tro det Han har gjort för er finns inte längre någon fiendskap mellan oss.
Kristi kors skapar enhet och gemenskap. Genom Kristi död på korset kommer vi i ett nytt förhållande till Gud, när vi i tro tar emot vad Jesus gjort för oss. Gud ser på oss med sin Sons ögon. Han ser inte det avskyvärda i våra synder. Han ser sin Son i oss.
Så har Kristus genom sin död på korset gjort oss till Guds vänner. Fiendskapen är borta. Varje dag renas våra samveten med syndernas förlåtelse. Varje dag har vi något att bekämpa. Varje dag behöver vi komma till den nådens tron där Kristus sitter. Fruktan har försvunnit ur vårt liv. Vår levnad har blivit en hemfärd. Vi är inte på väg bort från Gud. Vi är på väg hem till Honom.
KRISTUS UTFÖR DET STORA undret i oss att vi vill leva som vänner med and- ra människor. Vi ser på dem med ’nådens ögon’ och vi erfar det som en stor befrielse. Det är så skönt att inte längre fästa sig vid det småaktiga och kantiga hos människor. Förr älskade vi nästan det, men nu, när Kristus tagit makten i vårt inre, känner vi motvilja mot det som förr kändes så naturligt.
Vi har inte blivit änglar med ett himmelskt tålamod. Vi störs fortfarande av andra människors egenheter. Vi blir irriterade på dem, men när vi blir det är det något inom oss som talar med en annan röst. I vårt samvete har Kristi gärning präglats in.
Något inom oss hindrar hårda och tanklösa ord att komma fram. Vi vill verkligen leva som nådens människor.
Genom den nåd Kristus ger oss upptäcker vi något som gör oss gott. Vi upptäcker rikedomen hos andra människor i deras sätt och i det som de kan. Den obehagliga avundsjuka vi förr kände erfar vi nu som en svår synd. Den hindrade oss från att uppskatta det andra gjorde. Den gjorde också känslan för det jag själv kunde göra mindre. Jag kunde säga elaka saker om mig själv och glömde då att jag med detta föraktade min Skapare.
SÅ HAR KRISTI KORS givit mig en stor gåva. Jag lever inte längre som fiende till Gud och jag får leva i gemenskap med andra människor. Jag är rädd om andras kristna tro och vill inte leva på ett sätt som skadar deras tro. Förr skulle alltid jag ha rätt. Nu har Kristi kors fått mig att inse att Guds sanning är större och djupare än vad jag kan förstå. Jag har åsikter, men Gud är Sanningen.
Jag tillhör nu en ny gemenskap. Mitt hemland är himlen. Dit är jag på väg och jag är inte ensam på den vägen. Med mig har jag sådana som jag ibland har svårt att förstå. När jag störs av deras glädjefattiga liv i tron ser jag dem klädda i vitt befriade från all rädsla och tungsinne. Vi är på väg mot samma mål. Vandringen är alltid tillsammans. Vi är på väg mot undret att tillhöra den stora vitklädda skaran i himlen. Där har vi för alltid lagt ifrån oss det vi här skadade varandra med.
Ibland tänker jag på den smärta Gud måste känna inför dem som inte vill leva med Honom utan vill gå andra vägar. Förr hade jag lätt att fördöma dem, men nu när Gud vunnit mig vid Kristi kors vill jag gärna visa på den läkedom som finns där. Och med glädje tackar jag Honom för att jag får tillhöra den vitklädda skaran i himlen.
Egon Olsson, kyrkoherde em. och författare, Jörlanda