ELM 100 år – och sedan?

Jag tror att ELM har ett uppdrag i och utanför Sverige, och vill utifrån detta dela fyra punkter angående ELM och framtiden.

• Sträva efter att bevara enheten
Det är ingen hemlighet att det inom vår rörelse finns olika åsikter om hur föreningarna bör organisera sig och vilka vi bör samarbeta med. Det är alldeles avgörande för vår framtid att vi kan urskilja vad som är värt att strida för och vad som är värt att tolerera.
Låt oss sträva efter att bevara och utveckla den inre enhet som bygger på Bibeln, glädjen över Jesus och missionsuppdraget, och inte så mycket fokusera på att alla föreningar eller organisationer bör fungera likadant eller på vilka personer och organisationer som man kan samarbeta med.

• Ta vara på ungdomarna
En av de viktigaste utmaningarna är att göra ELM-föreningarna till attraktiva alternativ för unga vuxna. ELM har ingen framtid om vi inte kan behålla våra ungdomar, och det räcker inte med att vi har en levande ungdomsverksamhet på olika håll i landet; den verksamheten måste ge effekter i ELM.
Därför menar jag att en av de mest kritiska frågorna vi har att arbeta för under de kommande åren är att vinna 80-talisternas, 90-talisternas och snart 00-talisternas förtroende och visa dem att ELM är värt att satsa tid, energi och resurser på. Det är dessa generationer som ska bära ELM vidare in i 2000-
talet genom att predika, gå in i styrelser, bli missionärer, bygga nya föreningar, osv.

• Fördjupa glädjen över Bibeln
ELM har i nästan hundra år hetat Bibeltrogna Vänner – det är ett härligt namn som säger något viktigt om oss. Under min uppväxt har jag fått möta en glädje över Bibeln och många människor med en djup kunskap i och förtroende för bibelordet.
Om vi tror att ”Guds Ord är levande och verksamt” så finns det få saker som är viktigare för oss än att uppmuntra till fördjupning i Ordet. Det är min övertygelse att det är ett fördjupat och ett förnyat förtroende för Bibeln som kan vända trenden att lägga ner missionsföreningar, sälja missionshus, och kalla hem missionärer – till att starta nya gemenskaper, skaffa nya mötesplatser och sända nya missionärer.

• Ett förnyat lekmannaengagemang
Vår organisation bygger till största delen på ideellt engagemang, och överlag ligger det något oerhört välsignat i den strukturen. Under min tid i ELUs styrelse har jag sett många människor offra av sin fritid för att ungdomar ska få möta Jesus, och det gör mig djupt tacksam. Så här fungerar hela ELM – lekmannapredikanter, söndagsskollärare, körledare, föreningsstyrelser, hobbyledare, m.m. – och detta behöver vi ta vara på och vidareutveckla.
Samtidigt måste lekmannaengagemanget paras med ett klokt ledarskap. Vår historia har skapat en organisation som i många avseenden liknar ett samfund men utan att vilja vara det. Detta, och vår längtan efter att få plantera nytt, ställer oss inför utmaningar och väcker flera frågor inför framtiden. Dessa frågor måste vi diskutera, i kärlek och bön, även om svaren kan tyckas dunkla.

I ELM har jag fått möta en frälsningsglädje, bibeltillit och offervilja för att andra ska få möta evangeliet. När dessa tre får samverka skapas en härlig dynamik som kan bära rik frukt. Men det som var en levande tradition för våra fäder riskerar att bli nostalgi om vi inte inser att en tradition måste bäras vidare, formas och utvecklas av de levande för framtiden.
Låt oss därför arbeta för att glädjen över Jesus, tilltron till Bibeln och villigheten att offra tid och engagemang ska förnyas i oss och bli till glädje för många. Sådant kan omöjligen beslutas fram av en styrelse, men om vi tillsammans vill arbeta för detta kan vi genom Guds nåd möta det tjugoförsta århundradet med tillförsikt.

Daniel Ringdahl, Stockholm

DET JAG HAR FÅTT MÖTA inom ELM, det har varit min Frälsare. Redan det är ju tillräckligt. Jag är också oerhört tacksam för allt det ELM har gett mig, genom allt från söndagsskola till söndagsgudstjänster m.m. Hur kan det komma sig att jag har fått det här?
Jag vill då nämna ett familjeläger för ganska många år sedan. Det var första dagen på lägret och det var väldigt god undervisning. Så träffade jag på min mormor där; vi har stor åldersspridning på lägren i norra Sverige. Hon kom fram, med tårar i ögonen, kramade om mig och sade: ”Jag är så glad över att se dig här.” För mig har de orden betytt jättemycket, för det är någonting som gör att hon rörs till tårar över att se mig höra Guds ord. Det är faktiskt det som det handlar om. Där ELM haft sin stora, stora styrka: att nå ut till barn, ungdomar och vuxna med evangeliet. Jag önskar att mina barn också ska få möta sin Frälsare, och jag hoppas att ELM ska få vara ett redskap i Guds hand till det.

Två fasta punkter
Jag vill knyta ihop två fasta punkter:
• Golgata, en väldigt central plats dit vi måste återkomma gång på gång, för där dog vår Frälsare, för oss.
• Jesu återkomst. Kyrkan har alltid sagt att Herren kommer snart och Jesus säger själv: ”Ja, jag kommer snart.”
I den spänningen, mellan korset och Jesu återkomst, lever vi.

Läs och håll fast vid Bibeln!
Vårt namn, Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner knyter samman evangelisk och luthersk, och det är korrekt. För det är den lutherska läran som är sant evangelisk.
Det är viktigt att läsa Bibeln, och Bibeln ska ligga till grund för allt. Där finner vi Jesus själv. Det är där evangeliet står skrivet och jag menar att det är där den lutherska dogmatiken, läran, är hämtad. Det är där vi får se att Kristus är hela Bibelns stjärna och kärna.
Vad händer då när jag fått möta min Frälsare? Jo, jag vill missionera och ta det seriöst att jag faktiskt i mig själv är en syndare som skulle gått evigt förlorad om inte Herren själv hade räddat mig. Det gäller inte bara mig, även mina barn.

Bevara vänskapen!
Det finns saker i vår historia som kanske inte varit så positiva, men jag hoppas också att de misstag som har begåtts inte ska leda till att vi inte vågar lära av gamla diskussioner, för en del som tagits upp har varit ganska relevant, fast man har hanterat det väldigt, väldigt tokigt.
Det är viktigt att vi tar upp de frågor som behöver diskuteras. Oavsett vad vi kommer fram till måste vi kunna föra en sådan diskussion och vara vänner. Jag menar att det är väldigt svårt att hävda antingen en bibeltrohet i strid med vänskapen eller att gå ut med evangeliet på bekostnad av vänskapen, och även att vara evangelisk-luthersk på bekostnad av vänskapen.
Jag har ganska ofta märkt hur landets längd kan ställa till problem. Vi har helt olika historia, delvis haft olika förkunnare och vi som lever i de olika landsändarna i dag är olika. Den kyrkliga situationen ser också väldigt olika ut, och där är det inte bara en fråga om norr och söder. Men jag hoppas verkligen att vi ska våga sitta ner i lugn och ro och studera Guds Ord, vad Bibeln säger och hur vi ska nå ut i samhället med evangelium – och samtidigt vara helt och hållet trogna mot både Bibeln och den lutherska bekännelsen. Vi måste hitta varandra och vi måste hitta människan i vår tid.

En utmaning
C. O. Rosenius kunde verkligen predika evangelium till sin samtid. Jag har inget svar på hur vi ska göra det i dag, men behovet är enormt. Det är oerhört viktigt att hålla fast vid lag, evangelium och förkunnelsen om syndernas förlåtelse som drivkraft. För vi ser ett väldigt sargat folk.
Jesus kommer snart. Vi vet inte när, men vi kan inte sitta och tjafsa innanför våra väggar. Vi ska heller inte tänka att det inte är så noga med ett och annat. I stället ska vi hitta samma drivkraft som våra fäder hade, och så komma vidare.
Att leva i spänningsfältet – mellan vad Jesus har gjort och att han ska komma tillbaka, att vi har fått Bibeln och att vi ska hålla fast vid den, att vi måste nå ut med evangeliet och missionera, samt att våga diskutera dogmatiken och läran under vänskapliga former – är en av de största utmaningarna för ELM.
GABRIEL SKILLING, Umeå/Göteborg
(delvis förkortat av red.)

Förebilder och förtroende
ELM har betytt mycket för mig under min uppväxt. Främst genom de kristna förebilder och vänner jag har fått genom olika läger och utbildningar. Men också för det förtroende jag själv har fått att tränas som ledare både i min församling och på läger.
Jag är fortfarande tacksam över att jag fick vara konfirmandfadder på Strandhem när jag gick på gymnasiet. Det var under en tid när tron inte var så viktig för mig, men lägret fick betyda oerhört mycket. Jag fick många kristna vänner, men det som gjorde starkast intryck var att två konfirmander fick möta Gud för första gången och ta emot Jesus i sina liv. Jag fick vara med om något nytt, jag fick se människor bli kristna. Det var helt underbart och något som fick mig att inse att Gud är på riktigt!

Frimodighet behövs
I våras var jag på en konfirmandträff på Åhus Missionsgård och det var härligt att se så många brinnande unga ledare som fick växa i sina uppgifter. Vi fick även dela svårigheter. En ung tjejledare, som varit kristen några år, vittnade om hur jobbigt det var att hennes pappa var så negativ till hennes nya tro. Detta var jobbigt att höra, men jag blev så tacksam över att hon hade fått förtroendet att vara ledare och jag blev även uppmuntrad av hennes frimodighet. Där har vi alla mycket att lära!
Vi måste öva oss i att mer dela vår tro med varandra. Vi bör vittna om vad Gud gör i våra liv. Om vi delar vår kärlek till Jesus så tror jag att klyftorna mellan oss kommer att minska och gemenskapen stärkas.
Vi i ELM har nog alldeles för mycket av den svenska Jantelagen i oss: ”Inte ska väl jag visa upp mig eller visa mig duktig genom att dela ett vittnesbörd. Det är bäst att vara så där lagom …” Det värsta är om vi nöjer oss med att ha vår tro som en hobby eller bara något att ta med till dödsbädden.
En stor utmaning är att börja leva som kristen i vardagen. Våga sticka ut, vara annorlunda, visa att det är något speciellt med att vara kristen – inte för att vara konstiga, eller klä sig i tråkiga kläder, det handlar inte alls om det. Vi är annorlunda för att vi har en relation med en levande Gud. Detta bör genomsyra hela vårt liv. Det handlar inte om en idé i huvudet utan om en relation med en levande person, Jesus Kristus.

Förändrad undervisning
Jag tror att ELMs predikanter både har en stor uppgift och ett ansvar att lyfta fram detta i undervisningen. Hur lever vi som kristna och hur når vi människor i dag! Utan Jesus kan vi ingenting göra, ”men allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”.
Det finns en risk att undervisningen gör oss passiva; den får inte stanna i huvudet, utan måste ner i hjärtat och ut i händer och fötter.
Jag vill ha mer undervisning om hur Jesu kärlek driver oss ut, om att vara kristen i vardagen, om att möta människor med evangeliet och om att leva ett helt kristet liv.

Utmaning för föreningarna
I ELM har vi fantastiska konfirmandläger där unga får växa i ledarskap. Nu är utmaningen att få samma team-anda i våra föreningar, i alla åldrar.
Det finns en risk att man slår sig till ro när man blir äldre – man tänker att Gud inte har användning för mig längre. Men skulle Guds rike ha en åldersgräns? Eller kan Gud bara använda predikanter och präster? Det vore ju mycket konstigt. Tänk så mycket erfarenhet som finns i den här rörelsen! Vi bör ta vara på den – och ännu mer på kvinnors/tjejers erfarenheter, t.ex. dessa brinnande tjejer på konfirmandläger. Vi borde målmedvetet arbeta för att uppmuntra unga kvinnor att fortsätta ta ansvar i våra föreningar.

Vår största ledarförebild måste alltid vara Jesus! Med honom på vår sida har vi absolut ingenting att vara rädda för. Frågan är om vi verkligen vågar lita på Gud och på hans Ord? Jesus gav sitt eget liv för oss, så mycket älskar han oss …
Kristina Lunnergård, Kalmar, (delvis förkortat av red.)