Trygghet sökes

Det finns många barn i vårt samhälle som har behov av hjälp. Tänk om du skulle ge ett av dessa barn den trygghet och kärlek det så väl behöver för att få en bättre uppväxt – möjligheterna är stora.
En del barn behöver komma till ett tryggt hem under en kort tid, till en s.k. stöd/kontaktfamilj. Sen finns det behov av familjehem, vilket innebär att man tar emot barn som stadigvarande bor i hemmet, en del under några år och andra som en uppväxtplacering tills barnet blir myndigt. I varierande grad och utifrån den enskilda situationen för barnet sker ett nära samarbete med socialtjänst, skola och föräldrar.
Situationen påverkas av om det är en frivillig placering via Socialtjänstlagen (SOL) eller ett omhändertagande enligt Lagen om Vård av Unga (LVU) som fastställs av Förvaltningsrätten. Det är vanligt att dessa barn går igenom svåra processer eftersom föräldrarna ofta motsätter sig föreslagna åtgärder.

Utredning om lämplighet
Innan man kan bli familjehem eller kontaktfamilj ska en utredning om lämpligheten göras. Denna procedur är en spännande process där allt ska belysas: tidigare arbeten, sjukdomar, relationer i familjen, relationen mellan föräldrarna, relationer till andra människor, kontaktnät, fritidsintressen, etc. Det är spännande att som makar svara på frågan om vad man föll för hos varandra och beskriva varandra.
Sedan ska socialnämnden i kommunen fatta beslut utifrån det förslag som utredarna föreslår. Utredningen är viktig för att man i möjligaste mån ska kunna matcha barn och föräldrar mot intressen m.m. i familjehemmet – det ska ju bli så bra som möjligt för barnen.

Tänkbara problem
Vi har inte stött på problem när vi berättat att vi är kristna, men andra har gjort det. Det kan bero på att vi varit kända i kommunen inom andra områden. I samhället är man – som vi ju känner till – rädd för ”fundamentalister”. Det är dock viktigt att tydliggöra att barnen som tas emot inte per automatik ska följa med på t.ex. gudstjänster. Man är noga med att ingen ska påverkas mot sin vilja. Men vår erfarenhet är att när barnet väl är placerat så blir det naturligt för barnet att följa med.
Det är ofta trygghet och rutiner som barnen söker, och när de får detta och utvecklas bättre i familjehemmet så upplever de biologiska föräldrarna ofta fosterhemsföräldrarna som hot. Inte sällan kommer anmälningar till socialtjänsten av det ena eller andra slaget. Det är viktigt att man har förståelse för detta, för det är inte enkelt för föräldrar att lämna sitt barn i andras vård och dessutom se att barnet utvecklas bättre där.

Primär uppgift – de egna barnen
Vi har haft förmånen att ha flera barn boende hos oss under kortare eller längre perioder under ett antal år. Vi har ända sedan vi gifte oss varit inställda på att ta hand om barn när våra egna barn blivit större. Trots att det enbart är vårt ansvar som föräldrar när vi tar emot ett barn, så är det viktigt att prata med de egna barnen då de på flera sätt påverkas av att ha ett barn till i hemmet.
Vi har också sett det viktigt att inte ta emot någon tonåring då våra egna barn är tonåringar, för den primära uppgiften är att ta hand om egna barn och de får inte känna konkurrens. Så om man har äldre barn själv kan man ta emot yngre barn och tvärtom. De barn vi haft har blivit som syskon till våra egna barn. Och barnen lär sig att ta hand om andra, så nu i vuxen ålder vill de själva hjälpa till i den stora uppgiften att ta emot barn i sina egna hem.

Goda erfarenheter
Det är verkligen trosstärkande att se hur dessa barn påverkas av att komma till ett tryggt, kristet hem. Vi har genom åren fått vara med om många händelser som talar om vilken mäktig Gud vi har. Jag vill uppmuntra dig till att göra en insats genom att berätta en händelse som visar hur Gud fått verka i ett litet barnahjärta.
Barnet kom till oss som kontaktfamilj vid tre års ålder och bodde hos oss periodvis under några år för att sedan bo stadigvarande en tid. Barnet slets mellan den trygghet som fanns hos oss och den otrygghet som det annars kände. Detta gjorde att det blev en del uppslitande processer. Men barnet hittade snabbt en trygghet, en trygghet som skänkte frid och ro över den lilla barnasjälen: att be. Att på sitt barnsliga sätt be till himmelens Gud om omsorg, inte bara för sig själv utan även för andra.
Detta trasiga barn förstod snart att det fanns en trygghet i bönen, att det fanns någon som lyssnade. Det barnet blev vår lilla missionär här hemma. Så fort det kom någon till vårt hus blev den tillfrågad om sitt namn. På det fick man svaret:
– Då ska jag be för dig i kväll. Och mycket riktigt, på kvällen blev alla namn uppräknade i barnets bön. Till slut blev det rätt många namn att hålla reda på, men om någon blev bortglömd så började bönen om. Att se vilken trygghet bönen gav var verkligen trosstärkande.
En helg skulle barnet besöka en av sina föräldrar.
– Vem ska be med mig då? blev den bekymmersamma frågan. Vi försökte säga att man kan be tyst för sig själv också. Med den förklaringen stillades bekymret något.
På söndag kväll efter besöket fick vi höra:
– Jag kunde inte be tyst utan bad högt så pappa hörde att jag bad för honom.
Någon månad senare när det åter var dags att besöka föräldern kom barnet tillbaka strålande glad och sa:
– Vet ni, jag behöver inte be ensam nu, pappa ber med mig.
När vi av olika anledningar en tid därefter skulle inskola barnet i en ny familj var både vi, pappan och de nya familjehemsföräldrarna samlade. När vi gått igenom allt praktiskt sa pappan lite tårögd:
– Det är en sak till som jag vill säga. Det är viktigt för mitt barn att be och det vill jag också att det ska få fortsätta med.
Så fick detta lilla barn inte bara vara en missionär i vårt hus utan även i sitt eget hem.

Jag vill gärna uppmana dig att ta kontakt med din kommun och erbjuda att öppna ditt hem för barn som saknar den trygghet som du skulle kunna ge. Och kom ihåg vad Jesus säger i Mark. 9:37: Den som tar emot ett barn i mitt namn, han tar emot mig.
Hans-Inge Smetana
Politiker och ’extrapappa’, Vännäs