”Akta! Rektorn kommer!” Adrenalinet pumpar ut i pojken. Upptäckt med cigaretten
i handen … var kan man gömma sig, snabbt, var kan man gömma sig?
Kroppen reagerar på samma sätt, livet igenom, då vi avslöjas. Adrenalinpåslag,
söka flyktväg och gömsle för att snabbt kunna dölja brottet.
Så kommer den sista dagen, verkligen, världens sista stund som fortfarande räknas i minuter och sekunder. Något märkligt sker med himlen … en ny färg? Och … är det inte ett ljud också? Det låter som tromboner, ja, bleckblås är det nog. Och så öppnas himlen, och rymden fylls av musik och sång och jubel – tusentals, nej, miljontals vita … är det verkligen änglar?! … sjunger och spelar öronbedövande. Vad är det som händer? Hjärtat bultar …
Vad är då mitt hopp? Vem kan se något hopp för mig? Far jag ner till dödsrikets
bommar, sjunker vi tillsammans ner i stoftet? Job 17:15–16.
Nej, Job, det är inte meningen. Det finns ett hopp. Vi är inte menade att sjunka ner
i stoftet – vi är menade att ansluta till den jublande, skinande, glada kören!
Det finns en annan reaktion på ordet ”kommer” som alltmer kan få integreras med vårt jag. Sms-et du får: ”Jag är på väg! Kommer snart! Puss!” får också hjärtat att bulta – men tänder i stället längtan. Han är på väg … det dröjer inte länge, så är han hemma och vi får hålla om varandra!
Nu säger Jesus till oss: Och se, jag kommer snart! Salig är den som håller fast vid profetians ord i denna bok. Han säger ”snart”! Det dröjer inte länge nu. Snart får vi möta honom, se honom, höra honom, tala till honom, vara nära honom – den längtan är något fint att bevara. Den längtan har Gud gett oss för att bevara oss och hålla oss fast vid sitt Ord. Jag ska inte sjunka ned i jorden, jo, min kropp kanske, men inte mitt jag. För en har dött i
allas ställe, och därför har alla dött. Jag har alltså redan dött den döden och lever nu ett nytt Kristus-liv, ett liv som förlåten syndare, ett liv som visserligen inte syns så tydligt kanske men ändå är verkligt. Därför vågar jag säga mitt ”Amen, kom, Herre Jesus!” och lägga in all min längtan i det.
Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det må säga: ”Kom!” Och den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta emot livets vatten för intet. Upp. 22:17
Anders Göth