Kristen i samhället

Hur lever vi som kristna i samhället i dag? Hur kan vi vara en del av den Guds gemenskap som inte drar oss undan världen utan är med och nyskapar den?

”Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga.” Den versen från 2 Mos. 4 fick jag i sista mejlet från Bodil Andertun inför kvällens samtal. Petter Kollberg, Bodil och jag skulle samtala hemma hos mig om att vara kristen i samhället.
Vi inledde bland annat med bibelversen ”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet”. Tag Gud i handen först och börja jobba sen. ”Bed och arbeta”, sa Martin Luther. Vårt samtal börjar här. Guds nåd är nog – även för oss som vill vara kristna i en tid då många inte känner till vad den kristna tron står för.

Dubbelliv och sekularisering
– Det är så lätt att man lever i två världar, börjar Petter. En värld där jag arbetar och möter många människor. Människor jag jobbar med, mina kollegor och chefer. Dem jag träffar vid mina eller mina barns fritidssysselsättningar. Den andra världen är mitt liv med min närmaste familj och med de människor som jag är tillsammans med i församlingen eller föreningen.
Vi är överens om att vi lever i en avkristnad tid och att många inte känner till vad den kristna tron står för. Mycket har förändrats och anpassats till vår sekulariserade tid. Det är viktigt att vi kristna syns och är med i samhällsdebatten trots att vi är en minoritet. Men de stora debatterna kan vara tuffa, och det kan kännas svårt för den enskilde att ge sig in i dem. Petter menar att vi nog kan lämna det till dem som har mer kunskap och insikt.
Vi vill därför uppmuntra ledare och tjänstemän i våra egna organisationer att synas mer i den allmänna debatten. Och när vi ser ett bra debattinlägg från någon kristen får vi be för den personen, och gärna uppmuntra till att fortsätta.

Tolerans och påverkan
När andra frågar oss om vår tro och bekännelse och vi samtalar om den, är det viktigt att lyssna men också att ställa följdfrågor. Då förstår man något av hur motparten tänker.
Vi ska vara toleranta mot dem som tänker annorlunda, men inte acceptera det som rätt. Bara den som är trygg i sin egen övertygelse kan tolerera andras syn. Mycket som är en självklarhet i dagens samhälle, t.ex. hur man lever tillsammans, påverkar också oss kristna. Det är därför viktigt att unga kristna får klart för sig att det inte har välsignelse med sig att bo i samboförhållande eller att leva ut sin homosexualitet.
Petter tänker på hur dagens samhälle – genom reklam, debatter och artiklar – styr oss in på att vi ska förverkliga oss själva. Hur drabbar det oss kristna? Är det så att jag efter en tid också lägger av med styrelseengagemang eller ideellt arbete i den kristna gemenskapen, för att förverkliga mig själv? Kan jag säga att ”nu har jag gjort mitt”? Vi lämnar frågan obesvarad och låter dig som läsare själv svara.
Petter fortsätter med att säga:
– Just nu handlar det väldigt mycket om heminredning, fredagsmys och uppmaning till att koppla av hemma i vårt eget lilla bo. Det tilltalar svensken som har en kultur som mycket är att sköta sig själv.
Petter refererar till sin tid i Botswana och om hur han där mötte människor från andra kulturer. Man satt inte hemma efter en veckolång arbetsresa utan kom på fredagskvällen med bland de kristna vännerna och vilade i den kristna gemenskapen. Det finns kanske en risk hos oss att församlingen känns som en arbetsgemenskap.
För att kunna leva som kristna i samhället är det viktigt med den kristna gemenskapen. Där kan man kan både ge ut och få fylla på med kärlek och förlåtelse till varandra. Den första församlingens kännetecken var ”se hur de älskar varandra”. Är det ett kännetecken som stämmer på oss i dag?

Trovärdigt liv
Vi kommer i samtalet in på mycket, men är ofta tillbaka till att vår tro och bekännelse på Jesus Kristus är grunden. Bodil lyfter fram att det är viktigt att vi lever trovärdigt, har en längtan efter att göra det. Gud ser mer till vår vilja än hur väl vi lyckas. Men vad är det då att leva trovärdigt/helgjutet? Är jag trovärdig med mitt humör och mina stundtals blixtrande ögon? Tack och lov finns det förlåtelse att få!
Vi fortsätter att prata om en av trons stora paradoxer: kampen mellan gott och ont. ”Det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag” (Rom. 7:19). Vi är alla i ett desperat behov av nåd för att orka leva som kristna. För den som fått mycket förlåtet blir nåden oerhört dyrbar. Men behöver vi den som enskilda, som föreningar? Behöver vi Jesus? Älskar vi honom? Vilket budskap sprider vi som enskilda och som föreningar? Är det nådens evangelium eller onådens hårda budskap i vårt sätt att vara och bemöta and-ra? Både i världen och i våra kristna sammanhang behöver vi se varandra med Jesu ögon. De kristnas liv är den bibel som världen läser. Och stämmer det inte överens med vad vi säger så blir vi inte trovärdiga.

Lyssna till Guds ledning
Vårt samtal glider in på hur vi vågar låta Gud använda oss. Säger vi ja till det Gud passar till oss att göra eller säger vi hela tiden nej till hans passningar.
– Det kan finnas sådant som bara du kan utföra, för en särskild människa, säger Bodil och berättar om ett brev som hon kände sig manad att skriva till en vän till föräldrarna som var döende. Han var inte troende.
Bodil försökte förtränga tanken på att skriva brevet, men blev inte kvitt det och en natt blev hon tvungen att sätta sig ner och skriva, det gick inte längre. Det blev ett innerligt tackbrev, om allt han betytt under hennes uppväxt och även senare. Hon skrev inget om tron men bifogade en CD-skiva med Carolas tolkningar av Lina Sandell. Brevet postades och anlände några dagar innan vännen dog. På begravningen fick Bodil vittnesbörd från hustrun och barnen till den avlidne om vad detta betytt. De hade läst brevet för honom på dödsbädden och sedan tillsammans lyssnat på CDn innan han dog.
Guds passningar kan vara att göra ett besök, att be för någon eller något, att skriva ett brev. Och det handlar inte om ”slump eller tur” utan vi får verkligen tala om Guds ledning.
Det finns inget ”bäst före-datum” i Guds rike. Bodil berättar att hon hört John Breneman dela in Moses liv i tre perioder. De första 40 åren, förberedelsefasen, fick Mose det absolut bästa av utbildning och träning i att bli en världsledare. Men nästa 40 år blev en förkrosselsefas, ute i öknen. Gud behövde ödmjuka honom för att de sista åren kunna använda honom till hans livs uppdrag, då var han mellan 80 och 120 år. Efter stor tvekan antar Mose Guds kallelse och genomför med Herrens hjälp ett av världshistoriens märkligaste ledaruppdrag: att föra Israels folk ut ur Egypten. Vi kan få tänka på samma sätt avseende våra liv och dela in dem i förslagsvis i 30-årsperioder. Tänk vad vi skulle kunna göra under den tredje perioden i våra liv!
Vi har alla en kallelse att bli använda av Honom! Vi kan få vara med och påverka andra människors liv! Vi får be: Visa oss, Herre, hur du kan använda oss i dag och resten av våra liv!

Vi behöver ha en längtan att leva nära Jesus.
Lever jag så nära Jesus att andra kan känna doften av detta liv? Drivkraften i våra liv får vara att vi är älskade av Gud.

Gunnel Gustavsson, Vittsjö

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan