Jag har under många år följt en sporadiskt återkommande debatt i kristna tidningar som berör kristna attityder mot ondska. Den illustreras ofta av ’kristna hjältar’ som utsatts för andra människors ondska, men som nu förlåtit sina fiender. Dessa hjältars hållning framställs sedan som eftersträvansvärd och förebildande. Målet med de olika artiklarna verkar vara att lyfta fram innebörden av det som lite svepande kan kallas ”det kristna kärleksbudskapet”. Inte så sällan sammanfattas de kristna attityderna mot ondska med den kraftiga undertonen – nu måste vi ta oss i kragen, anstränga oss och vara mer engagerat goda.
Jag kan säga mitt ärende på en gång: jag anser att det alltför ofta finns en ytlig och naiv syn på ondskan. Det som är ännu värre är att jag också tror att på köpet tunnas förståelsen av rättfärdiggörelsen genom Jesu korsdöd ut. För några år sedan läste jag om en engelsk (anglikansk) präst som sagt upp sig från sin prästtjänst eftersom han tydligt förklarade att han inte kunde förlåta att några terrorister hade dödat hans barn när de genomfört att sprängattentat i Londons tunnelbana. Han kunde inte trovärdigt predika eftersom han helt enkelt inte kunde förlåta dem som dödat hans barn.
Den raka ärligheten grep mig oerhört djupt. Jag stöter ganska ofta på människor som är både kränkta och djupt sårade av andra människors ondska (utan att det för den skull kan jämföras med den engelske prästens erfarenhet) och har ganska lätt att förstå hur de stöts bort av ett endimensionellt kärleksbudskap.
Att ”leva under korset” innebär att varje område i våra liv står under dess inflytande. Korset inspirerar inte bara till lovsång och tillbedjan – eller detta att förstå sig själv och andra bättre – utan det vägleder oss också i vårt beteende mot andra människor, också våra ovänner och fiender. Självklart är orden i Ef. 5:1f. inte ett rundningsmärke utan själva riktmärket: Bli Guds efterföljare … lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss …
Hur skall vi då i våra olika livsval kunna visa den förening av kärlek och rättvisa som karaktäriserar Guds vishet, så som vi ser den i korset? Vi har en uppgift, ja, en kallelse, att vara fredsstiftare (1 Petr. 3:11, Rom. 12:18), men inte till självutplåning. Om vårt arbete med att stifta fred på något sätt skall spegla korsets modell, måste vi se att det inte alls bara handlar om att lugna ner en del upprörda känslor. Den fred Gud skapar är inte lättköpt utan kostar alltid något. När Gud försonade sig med oss – ”sina ovänner genom synden” – kostade det korsets smärta och skam. Rättvisan och rättfärdigheten har sitt pris och måste få vara med och säga sitt. Det är inte kristendom att ha som livshållning att ”nu får udda vara jämt”.
I stället handlar det ofta om att vi länge och noga lyssnar till båda sidor, lyssnar till ömsesidiga anklagelser och bitterhet, försöker förstå vad som är missförstånd och vad som är orätt. Att lyssna utan förutfattade meningar är oerhört svårt, men det kan avslöja oanade fel och missgrepp och leda till att någon måste bekänna sina fel – vilket i sin tur föder det goda att vederbörande slipper rädda sitt ansikte med undanflykter och ännu djupare konflikt. Det är god kristendom när insikten drabbar en människa att de sår man tillfogat kommer att ta lång tid att läka innan de sjunker i glömskans hav.
Ett av de bästa sätten för den som vill fördjupa sig i kristna attityder mot ondska i vidare mening är att studera Rom. 12–13. Där framträder ett slags livshållning som innehåller både försonlighet och disciplin. Är korset en uppfordran till oss att inte göra något som helst motstånd när vi blir angripna eller när vi ser våldet i samhälle och mellan länder? Nej, så enkelt är det inte. Ondskan går aldrig ostraffad (1 Petr. 2:23). När Jesus på korset bad om förlåtelse för sina bödlar, när han gav sig själv i helig kärlek för vår frälsning, var han inte omedveten om det nödvändiga i Guds dom. Han höll just i det ögonblicket på att besegra ondskan genom att själv ta på sig straffet. Det är nu vår uppgift att söka efter korsets modell i våra liv, i våra attityder mot ondskan.
Anders Månsson, kammaråklagare, Ängelholm