Det talas om individualismen i vårt samhälle, och nog känner vi alla till den. Vi längtar efter gemenskap men samtidigt vill vi vara fria. Fria att finna oss själva och vår plats i världen. Hur kommer egentligen människan till sin rätt? Och hur möter kyrkan henne?
”INGEN KAN NAMNGE sig själv, namnet är en gåva som kommer utifrån, som handlar om att någon har sett mig, urskiljt mig i vimlet”, skriver Ylva Eggehorn.1 Citatet fångar något viktigt om vad det innebär att vara skapad till människa.
Skapad och utvald
”Någon har sett mig, urskiljt mig …”, rymmer en del av den bejakelse av den enskilda personen som finns i kristen tro. I sitt utväljande av Abraham, David, Maria med flera, ser Gud till individen och till hennes potential att genom Guds makt uträtta något betydelsefullt.
Bibelns genomgående budskap om människan är dock alldeles tydligt: hon existerar inte i ett vakuum. ”Ingen kan namnge sig själv …” Ett namn i den bibliska världen är en beskrivning av personens väsen och syfte. Endast en person i Bibeln namnger sig själv: ”Jag Är.” Gud ensam existerar i sin egen rätt. För oss människor är själva existensen en gåva. Vi har inte skapat oss själva utan tar emot vår existens och vårt väsen av Gud. I begreppet ”Guds avbild” meddelar Bibeln på sitt första uppslag att människans främsta mål inte är självförverkligande utan Gudslikhet. En människa är mer en person än hon är en individ – skapad till gemenskap och inte till ensamhet.
Världsbäst i egoism
Låt oss då göra en utblick i vårt samhälle. I vår historia har individens respektive gruppens företräde avlöst varandra. Individens allt mer framskjutna position kan spåras genom så olika historiska företeelser som reformationen, den industriella revolutionen, upplysningen och romantiken. Epoker och tänkare som i övrigt har väldigt lite gemensamt har tillsammans burit fram individens friheter och rättigheter – religiöst, kommersiellt, politiskt och estetiskt.
Av allt att döma är vår egen situation, dvs. Sverige och 2010-talet, en av de mest individualistiska platserna världen någonsin har skådat. I World Value Survey 2008, en världsomfattande sociologisk studie, utmärkte sig Sverige genom att placera sig nära toppen i både ”sekulär-rationella värden” och ”själv-uttrycksvärden”.2 Traditionella värden som religion och familj har fått stryka på foten. Den gemensamma nämnaren är varken folket, tron eller familjen utan jaget.
Ingen individ, grupp eller norm får sättas över den enskildes känslor och önskningar. Vi uppmanas att ta vara på – och tänka på – oss själva,
ibland till och med på bekostnad av medmänniskan.
Allt ifrån vårt sätt att se på arbete och relationer till vårt sätt att konsumera genomsyras av självförverkligandet som högsta mål. ”Så gör du slut med dina vänner” är en tidningsrubrik som etsat sig fast i minnet – ett exempel på hur medmänniskan får stå åt sidan när jaget hävdar sin rätt till stimulerande och utvecklande relationer.
Individualismen och kyrkan
Det rådande samhällsklimatet är en utmaning för kyrkan på flera sätt. Hur kommunicerar man tron i en miljö där varje människa utformar sin livsåskådning efter eget behag? Mina egna erfarenheter av att dela tron är att man möts av välvilliga nickar och leenden. Man säger ”Vad roligt att du har hittat något som funkar för dig!” medan man drar ett streck i marken som säger ”Berätta du om din tro, men tänk inte ens tanken att försöka omvända mig!”
Vi behöver både dela tron på ett sätt som tilltalar dagens svensk och samtidigt radikalt utmana individualismen. En längtan efter genuin gemenskap är nedlagt i oss alla, även i de mest inbitna individualisterna. Vi behöver lära oss att locka fram det hos medmänniskan som obönhörligt attraheras av gemenskap, snarare än av isolering och distans. Inget mindre än kärlek kommer att duga; kärleken är den kraft som övervinner likgiltighet, rädsla och egoism.
Här riktas strålkastaren mot oss själva. På vilka sätt och till vilken grad har vi kristna anammat vår samtids individualism? Allt för ofta nöjer vi oss nog med att ha vårt eget förhållande till Gud på det torra. Bekvämlighet och likgiltighet slår lätt rot också i oss. Kärleken till medmänniskan falnar, ja till och med Gud och kyrkan förlorar sin rätta betydelse. Den andlige individualisten söker andlig konsumtion i stället för tillfällen att tjäna. Kyrkan tappar medlemmar, inte bara för att tron upphör utan för att somliga inte längre ser någon mening i att tillhöra en gemenskap om den inte erbjuder vad jag önskar.
Det bibliska perspektivet på församlingen som Kristi kropp är väldigt utmanande.3 Kyrkan är till för varje enskild människa, men när en individ tas upp i kyrkan är det som en lem i Kristi kropp. Det är som lemmar i en enda kropp, inte som åtskilda individer, som kyrkan kan fullgöra sitt uppdrag att göra alla folk till lärjungar.4 Vi behöver forma en verklig, nära och samtidigt öppen gemenskap som visar världen Guds kärlek och öppna famn.
Från avgud till Människa
Vi bör ha en positiv syn på den enskilde och bejaka människors olikheter. Samtidigt behövs en kritisk attityd till individualismen som vill definiera varje person utifrån det som skiljer henne från andra. I stället behöver vi återfinna en identitet i samhörigheten med andra människor och beroendet av vår Skapare.
Den största faran med individualismen är emellertid att den flyttar den enskilda människan från sin rätta plats som skapad till att inta Skaparens plats. I grund och botten är det ett sätt att göra sig själv till avgud. Som i varje annat fall av avguderi är det djupt destruktivt för alla inblandade. I sin strävan att upphöja och frigöra den enskilda människan kommer den ohejdade individualismen att förgöra människan. Hon kan inte bära platsen i tillvarons centrum och kollapsar likt alla andra avgudar under en sådan börda. Varje enskilt uttryck för individualismen är måhända inte så allvarligt, men sammantaget behövs verkligen större urskiljning och mod att gå mot den individualistiska strömmen.
Som kyrka behöver vi förkroppsliga ett sätt att leva som visar att individualitet och gemenskap är förenliga. Världen behöver se att en människa kommer till sin rätt, inte i strävan efter att skapa sig själv, utan i insikten om att hon är en avbild, skapad för Gud och andra snarare än för sig själv. Namnet ”människa” är inte vår egendom att råda över som vi själva vill, utan en gåva från vår Skapare och Herre.
Martin Helgesson, Stockholm
Predikant i Roseniuskyrkan och lärare vid CredoAkademin
1 Eggehorn, Y. (2008). Där lejonen bor: män och manlighet i Bibeln. Libris.
2 Se http://en.wikipedia.org/wiki/World_Values_Survey.
3 1 Kor. 12:12–31.
4 Matt. 28:18–20.