I möten med andra människor kan vi få en glimt av Guds oerhörda kärlek. Den insikten fick jag och resten av min bibelskoleklass under vår missionsresa till Peru.
Som en del av utbildningen på Strandhems Bibel- och lärjungaskola åkte vi, 16 elever samt två lärare, till Peru under en månad hösten 2011. Där fick vi se mission på nära håll, ja, vi fick se att Gud verkar på andra sidan av vår runda jord. Men framförallt fick vi möta människor. Se dem i ögonen, ge dem en puss på kinden (för det är helt enkelt så man gör), kliva in i deras fattiga hem, bli offer för deras generositet, inspireras av den glädje som utstrålades, lyssna på deras livshistorier, känna gemenskapen i Kristus, dela liv tillsammans.
Ett av alla dessa möten satte extra djupa spår hos mig. Det mötet ägde rum på ett barnhem, mer korrekt vore att kalla det en stor familj, där ett amerikanskt kristet par levde med 49 barn. Paret hade känt Guds kallelse att ta hand om alla barn som kom i deras väg, trots att de redan hade nio biologiska barn. När jag och några av mina vänner klev in i familjens hem slogs vi av den kärleksfulla atmosfär som fanns där. Överallt fanns barn som lekte, några gömde sig bakom några tunnor medan andra hade vattenkrig eller spelade fotboll. Där fick jag träffa Mery, 17 år, som är en av de adopterade döttrarna i familjen. Mitt i vimlet slog vi oss ner på en ranglig träbänk och jag fick prata en stund med henne.
En tragisk bakgrund
Merys biologiska familj hade levt ett tufft liv ute i djungeln. Pappan var inblandad i narkotikahandel och försvann som en följd av det mycket tidigt i hennes liv. Mamman försörjde sig genom prostitution och de åtta barnen i familjen led svårt. Några av syskonen dog, andra försvann, en led av svår epilepsi och det förekom sexuellt utnyttjande inom familjen. På grund av de svåra familjesituationerna växlade Mery mellan att bo hos sina morbröder, där hon tvingades ta droger och brändes med cigaretter, och att bo på gatan med sin yngre bror, där de stal för att få mat för dagen.
Kärlek som förvandlar liv
Det var under den tid hon levde på gatan som hon kom i kontakt med det kristna paret som driver barnhemmet. De tog Mery och hennes bror under sina vingar och började överösa dem med kärlek. Det var något som Mery inte var van vid. Livet hade gjort henne bitter och besvärlig, ingen orkade egentligen med henne. Men paret såg förbi all trasighet och fortsatte att älska henne, vad hon än gjorde. De älskade henne. Och älskade henne. Och älskade.
Efter en lång tid av denna villkorslösa kärlek raserades alla de murar av försvar som Mery under så lång tid hade byggt upp kring sig. Hon kunde ta till sig den kärlek som gavs henne, hon började på nytt, hon lärde sig sakta lita på att människor ville henne väl. Hon fann en ny familj, hon vågade drömma om en ljus framtid och hon la sitt liv i Jesu händer. Hon fick nytt liv. Liv som hon nu utstrålar med hela sin person.
En ständig kamp
Trots denna nystart vill hon poängtera att allt inte har varit lätt efter det. Hennes biologiska mamma vill inte veta av henne, hon har fortfarande svårt att våga känna tillit och ibland är det lätt att falla tillbaka i gamla vanor. Det är dock tydligt att hon finner ett oerhört stort stöd hos sina nya föräldrar, de är hennes förebilder i allt. När Mery berättar om när hennes nya pappa sa att ”det spelar ingen roll vilken hudfärg mina barn har” tåras hennes ögon för första gången. Tårar fyllda av glädje och tacksamhet över den trygghet hon har funnit.
Tron är den största gåvan
Jag ber Mery berätta om sin relation till Gud och när hon har gjort det inser jag att det är den största gåva som hon har fått från sina nya föräldrar, hon har fått se Gud. Föräldrarna har med sina liv pekat vidare på Jesus. Det har inte bara handlat om tak över huvudet och mat på bordet för dem, utan det har också handlat om Gud och att leva ut hans kärlek. Genom dagliga andakter, outtröttlig kärlek och en förtröstan på att Gud förser så har Gud fått bli en självklar faktor i vardagen för Mery.
Hennes nya pappa har även lärt ut vikten av att läsa Bibeln. Men inte bara att läsa den, han säger också ”jag vill inte att du bara ska kunna rabbla bibelverser, jag vill att du ska leva dem”. Det är det som Mery nu vill göra. Hon vill ge vidare av allt det som hon har fått ta emot av tro och hopp, men framförallt kärlek.
Vi rundar av samtalet med några enkla frågor då jag får reda på att Mery tycker om att spela bas, sjunga, tillbringa tid med familjen – ja, hon är som vem som helst av oss. Men någonstans här försvinner jag bort i tankarna. Här har hon precis berättat för mig om hur hela hennes värld har förändrats – bara genom kärlek. Kärleken som kommer från Gud, genom människor, människor precis som du och jag.
Många frågor väcks i mitt inre. Är jag en människa som visar på Guds kärlek till andra? Hur gör man det – konkret? Förlitar jag mig på att Gud förser och ser alla situationer jag står i? Lever jag bibelord eller kan jag bara rabbla dem, eller ”spy ut” dem som Merys nya pappa egentligen så starkt uttryckte sig? Lever jag ut min tro med hela mitt liv? För det vill jag göra.
Mötet med Mery, flickan med de 48 syskonen, kommer jag aldrig att glömma. Och listan på givande möten under vår välsignade resa till Peru kan göras oerhört lång. Men vi i klassen bevarar allt i våra hjärtan och tar med det hem till kalla Sverige. Vi har fått se hur människors liv har förändras. Så nu vill vi ännu mer leva Jesus, leva kärlek.
Gunnel Jonsson, studerande på Strandhems Bibel- & lärjungaskola