Det är säkert så att många tycker att man inte har någon uppgift i arbetet för Guds rike, särskilt inte när man blivit äldre. Lyssna till samtalet om hur det är att åldras och om att ha en uppgift.
Det är en ovanligt varm decemberdag och snön lyser fortfarande med sin frånvaro, när jag kliver in hemma hos Inger Heikki. Levande ljus och doften av mat välkomnar mig. Ljudet av röster når mig från köket och de blandas med pärlande barnskratt. Det är Jonatan, grannpojken, som är där. Vi befinner oss på Missionsgården Fridhem i Vännäs, där Inger har sin bostad. Jag är här för att samtala med henne och Elin Lundberg om hur det är att bli äldre och samtidigt tjäna i Guds rike. De är båda pensionärer och mycket aktiva i missionsgårdens verksamhet och i församlingen på Fridhem. Vi slår oss ner vid köksbordet och jag ber Inger och Elin börja med att berätta lite om sig själva.
Elin är 71 år. Hon kommer från Finland, gifte sig med en svensk bonde och flyttade till Gullsjö 1990. Där arbetade hon halvtid inom hemtjänsten.
– Jag har blivit änka två gånger, berättar Elin, men jag har verkligen fått uppleva att Gud har lett mig genom livet.
Inger föddes i Danmark för 69 år sedan och flyttade till Korpilombolo i Norrbotten, där hon har bott nästan halva livet. För sex år sedan flyttade hon till Vännäs.
– I många år jobbade jag inom vården och i församlingen där, som kyrkvärd och husmor. Under några år vårdade jag min sjuke make, innan jag blev änka för elva år sedan.
Hur upplever ni det är att åldras?
– Nu har man den livserfarenhet som man önskar att man hade haft tidigare, säger Elin och ler. Jag känner mig mycket lugnare och tryggare och vet att saker och ting ordnar sig. När jag gick i pension var jag inte riktigt förberedd och stod handfallen, men efterhand kom jag in i det och fick nya uppgifter och nu tycker jag att jag aldrig har haft det så bra, frånsett krämporna som smyger sig på. Det är underbart att kunna ta dagen som den kommer!
– Det är roligt att bli äldre, nu är andra tvungna att ta hänsyn, inflikar Inger med glimten i ögat.
– Mänskligt sett är man närmare döden och jag upplever att jag har fått en särskild nöd för mina medmänniskor, säger Elin. Det är så många runt omkring oss som inte känner Jesus.
– Om jag inte hade varit kristen hade jag inte orkat bli gammal, säger Inger. Tänk att bli äldre och veta att snart klipps livstråden av, och så inte ha något hopp för evigheten. Ändå är det mycket prövningar. Jag trodde nog att när jag blev äldre skulle jag inte ha några bekymmer med tron, men jag upplever att det nästan är tvärt om. I Bibeln står det dock mycket trösterikt om att bli gammal och om Guds trofasthet. I Jesaja kan vi läsa: ”Tills dess ni blir grå ska jag bära er. Så har jag hittills gjort, och även i fortsättningen skall jag stödja er, jag ska bära och rädda er.”
Vad gör ni om dagarna?
– Jag bakar och hjälper till i köket på Fridhem när det behövs, berättar Elin. Jag ansvarar också för städningen av elevhemmet, där vi har ca 20 elever boende. På söndagarna brukar jag hämta upp äldre som har svårt att ta sig till gudstjänsten.
– Jag bor ju på Fridhem med allt vad det innebär, säger Inger. Jag brukar ta hand om besökande predikanter, ordna fika till styrelsemöten och konferenser och även till gruppen från handikappomsorgen som är här varje torsdag. Sedan hjälper jag Abeba från Etiopien, som städar på Fridhem. Hon kommer hit två dagar i veckan och jag hjälper henne med läxorna. Det finns många invandrarfamiljer som behöver stöd, man kan t.ex. ta kontakt med flyktingmottagningen där man bor och bli extramormor eller morfar.
Ofta hamnar nya besökare på Fridhem uppe hos Inger på mat – den verkar alltid räcka till många. Både Inger och Elin betonar välsignelsen av att ha ett öppet hem. Vi börjar prata om att vara ett vittne för andra och Inger säger, med viss sorg i rösten:
– När jag tänker tillbaka så återkommer jag ofta till allt det där jag inte sade. Vad har jag gjort för att andra ska få höra om Jesus? En tröst är att det kanske inte var meningen att jag skulle göra så mycket, men att Gud fick använda mig på ett sätt jag inte kan förstå. Vi blir så lätt fokuserade på vad vi själva ska göra och går före Gud. Vi ber om välsignelse, men har redan tänkt ut hur det ska gå till. När det inte blir som vi har tänkt oss är det inte nödvändigtvis ett misslyckande. Kanske var det just så Gud ville ha det.
Inger berättar om byggkillen som borrar på Fridhem – varje dag kommer han upp och hämtar en termos med kaffe som Inger har bryggt åt honom. Genom att tjäna andra kan vi också vittna om Jesus. Inger berättar om sin far som varje morgon bad: ”Välsigna mig så jag får vara till välsignelse för någon människa.”
Ni ger så mycket av er tid åt Guds rike. Varifrån får ni er motivation och kraft?
– När jag känt mig trött eller missmodig har jag ofta upplevt att Gud har låtit mig läsa eller höra något som uppmuntrat mig att fortsätta arbetet i Guds rike, svarar Elin. Jag upplever att jag, genom det jag gör, får peka på
Jesus så att han ska bli känd. På Fridhems elevhem, där det bor flera muslimska invandrarkillar som inte har sina familjer hos sig, blir det många fina möten med möjlighet att ge en kram och byta några ord. Möten med människor är något som ger förnyad kraft. Ibland känns det självklart tungt, så är det i allt arbete, och då vill den ondes kraft hindra mig och få mig att tappa modet. Då får jag hålla fast vid att det är Gud som kallar och utrustar mig.
– Jag upplever att arbetet är en tillfredsställelse i sig och jag vet att jag står i Guds tjänst, säger Inger. Han ger mig ny kraft varje dag, även om jag kvällen före tänkt att i morgon orkar jag inte stiga upp. Jag tycker att jag får mycket uppmuntran av andra människor, jag har ju ett arbete som syns på ett annat sätt än t.ex. Elins. Det kan nog vara en prövning att arbeta utan att någon uppmärksammar det, även om det absolut inte är för människors uppskattning man gör det. Samtidigt skulle vi behöva tänka på att uppmuntra varandra mer än vi gör.
Hur ser ni på vikten av olika generationer i en församling/förening?
– Olika generationer behöver varandra i en församling! De ungas röster och livlighet är upplyftande, tycker Elin. De yngre har nya idéer och vågar förändra. Äldre å andra sidan har ofta levt längre med Jesus och har erfarenhet av att det bär, genom både glädje och sorg.
– Det kan vara yttre saker som skiljer oss åt, men vi förenas ändå genom tron på Jesus. Om vi däremot aldrig möts och lär känna varandra blir det lätt missförstånd, menar Inger.
Elin tar upp att ungdomarna inte hälsar när de går förbi. Som äldre kan man kanske uppleva att de yngre inte har något intresse för mig.
– Ta första steget i stället, säger Inger. Sätt dig med ungdomarna vid fikabordet. Intressera dig!
– Inte vill de sitta med mig, protesterar Elin.
Vi fortsätter att samtala och enas om att många yngre nog kan uppskatta att prata med någon som har tid att lyssna. Det är en utmaning att organisera församlingens/föreningens verksamhet så att människor får möjlighet att mötas över generationsgränserna. Elin berättar att både hon och Inger är med i en bönegrupp för kvinnor i alla åldrar.
Har ni fler förslag på uppgifter man som äldre kan gå in i?
– Att besöka människor som är ensamma eller sjuka är något de flesta kan göra, menar Inger. Det finns många behövande människor runt omkring oss, vi behöver inte gå särskilt långt. I en församlingsgemenskap finns också mycket man kan hjälpa till med. Om ingen frågar dig så våga säga: Nu är jag pensionär och jag har tid som jag vill ägna åt arbete i församlingen – vad kan jag göra?
Vi är överens om att vi behöver bli bättre på att se äldre som en tillgång i församlingen, även dem som är så sjuka att de inte orkar mycket. Kanske den som är sjuk får mer tid till förbön, vilket är bland det största vi kan göra. Elin avslutar med att citera Bo Giertz: ”Så länge du kan bedja en bön är du inte onyttig!”
Glad och uppmuntrad lämnar jag mina trossystrar. Som stressad småbarnsförälder har jag fått nya perspektiv. Alla har vi en plats i Guds rike, bara genom att vara. De uppgifter vi får gå in i kan se små eller stora ut, men Gud ser till hjärtat.
En vers ur sångboken Lova Herren kommer för mig när jag beger mig hem i decembermörkret: ”Gör det lilla du kan och besinna att Gud, hos oss alla blott trohet vill se. O, så gläds att få gå med hans ringaste bud, och att själv han all hjälp dig vill ge! Men vad fröjd, om en dag han ock säger till dig: Vad du gjorde, det gjorde du mig!”
Ann-Charlotte Selander Smetana, Vännäs