När det hade blivit kväll, kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som hade blivit en Jesu lärjunge. Han gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus befallde då att han skulle få den.
Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i sin nya grav som han hade låtit hugga ut i klippan. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån.
Maria från Magdala och den andra Maria var där, och de satt mitt emot graven.
Matt 27:57–61
Den långa dagen går mot sitt slut, smärtornas man har andats ut sin sista suck. Sent på fredagen får den inflytelserike Josef från Arimatea tillstånd att ta hand om Jesu döda kropp. Med varsamma händer lyfts hans sargade kropp ned från korset och bärs till Josefs nya grav, sveps och läggs till vila. Han som gått fattig genom livet och blev räknad bland förbrytare vid sin död hamnar till slut i en rik mans grav. Helt enligt profetorden om Herrens tjänare. Hans korta men banbrytande livsverk är fullbordat.
Inte bara livet, utan även döden och graven delar han med oss. Döden som är mänsklighetens stora och gemensamma sorg och plåga. Döden som varje år skördar över hundratusen offer bara i vårt land, och som sliter vänner ifrån varandra. Döden, livets fiende, som till slut lägger oss alla under sitt välde.
Döden fanns inte med från början. Den kom in i Guds goda skapelse som något främmande. Den kom som en följd av synden och tillhör nu våra villkor som människor.
Det är en tröst för oss att Jesus har varit också i graven. Han har mött allt som vi människor måste möta. Inget mänskligt är honom främmande. Allt har han mött och gått igenom, men utan att falla i synd och svika Gud. Därför kan han hjälpa i allt och rädda oss ur allt. Han var övergiven av Gud. Det blir aldrig du och jag. I vår ensamhet finns han. Han är med oss alla dagar. Det är inte farligt att möta framtiden, vad den än bär med sig, när Jesus är vid vår sida. Han som gått före oss och öppnat vägen hem till Gud, han går nu med oss. Vi kan vara trygga.
Den kristna tron ger inte bara trygghet utan också perspektiv. I tusen år har de flesta gravar i vårt land varit orienterade mot öster. De som dött i tron på
Jesus de vilar och väntar. Döden är inte det sista. Deras själar är i gott förvar hemma hos Herren. Deras kroppar vilar i väntan på uppståndelsens morgon då återföreningen ska ske. Vi känner honom som gått före och som besegrat de makter som är oss alltför starka, synden och döden. Vi väntar hans återkomst. Och han ska väcka också våra kroppar till liv ur dödens vinterdvala. Kyrkogården kallas ibland för Gudsåkern. När Kristus kommer tillbaka, när rättfärdighetens sol äntligen går upp över vår kalla värld, då ska det spira och växa på Gudsåkern, för Kristi döds och uppståndelsens skull.
Ej graven oss förskräcker, den var din bädd också.
Din milda hand oss räcker, hur djupt vi vila må.
Den dig i livets skiften
har följt skall ock ur griften
upptagas i din famn. Sv.Ps. 150:3; Lova Herren 187:3
BÖN: Herre Jesus, tack för att du gått före mig, betalt min skuld och besegrat döden. Nu vill jag vara nära dig och följa i dina spår. Amen.
Lars-Åke Nilsson
Kaplan och bibelskollärare, Åsljunga