är de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. Sedan satt de där och vaktade honom. Över hans huvud hade man satt upp anklagelsen mot honom. Där stod skrivet: ”Detta är Jesus, judarnas konung.”
Tillsammans med honom korsfästes två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: ”Du som bryter ner templet och bygger upp det på tre dagar, hjälp dig själv, om du är Guds Son, och stig ner från korset!”
Också översteprästerna och de skriftlärda och de äldste gjorde narr av honom och sade: ”Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom, om han har honom kär. Han har ju sagt: Jag är Guds Son.”
På samma sätt blev han också hånad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom.
Vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabaktani?” Det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Några av dem som stod där hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.” En av dem sprang genast och tog en svamp, fyllde den med surt vin och fäste den runt ett spö och gav honom att dricka. De andra sade: ”Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom.”
Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Och se, då brast förlåten i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, gravarna öppnades, och många heliga som hade insomnat fick liv i sina kroppar. De gick efter hans uppståndelse ut ur gravarna och kom in i den heliga staden och visade sig för många. När officeren och de som tillsammans med honom bevakade Jesus såg jordbävningen och det som hände, blev de mycket förskräckta och sade: ”Denne var verkligen Guds Son.”
Matt. 27:35–54
orset är evangeliets höjdpunkt. På flera sätt markeras att det som nu sker är helt avgörande händelser i Jesu liv. Berättelsens tempo har sjunkit drastiskt, redogörelsen blivit ytterst detaljerad. Jesu stund är inne, det som står skrivet om honom, alltså finns med i Guds plan, fullbordas nu. Evangelisten berättar med ett språk från de heliga skrifterna. Han anspelar på Jesajas skildring av ”Herrens lidande tjänare” och av den rättfärdige som får lida oskyldig i en förvänd och galen värld.
Det ser ut som ett nederlag. Det värsta som kunde hända sker. Förrådd av en lärjunge och förkastad av sitt folk, spikas Jesus fast vid korset och går en smärtsam död till mötes. Inte nog med det – en Guds förbannelse är den som blivit upphängd på trä fastslår Mose lag. Gud har med andra ord tagit sin hand ifrån honom. Alla de som ifrågasatt honom tycks ha fått rätt till slut, motståndarnas skadeglädje vet ingen gräns. Stig ned från korset, visa oss nu, du som gjort så stora under, så ska vi tro! Hånet och föraktet får flöda ohämmat. Vad är det som håller Jesus kvar på korset? Är det verkligen spikarna?
Märkliga saker inträffar. Det blir mörkt fast det är mitt på dagen, en jordbävning får marken att skaka, gravar öppnas och döda får liv igen. Sådana tecken förknippas hos profeterna med denna tidsålders sista dag. Herrens dag. Domens dag. Budskapet är tydligt. En dom går över världen. En representant för oss alla tar domen och straffet. Den oskyldige fälls och vi skyldiga går fria. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi skulle stå rättfärdiga inför Gud, skriver Paulus senare.
Det är alltså inte spikarna som håller honom kvar på korset, utan troheten mot Fadern som sänt honom och kärleken till syndarna som utlämnat honom.
I stället för att kliva ned från korset och en gång för alla visa vem han verkligen är och så på ett effektivt sätt stoppa till munnen på alla sina motståndare, hänger han kvar, uthärdar ifrågasättande och hån. Det är kärleken som håller honom kvar på korset.
Nu står han bland tillvarons skuggor och väntar på att vi ska inse vad vi verkligen behöver. Han väntar på att vi ska inse vårt behov av hans hjälp, vi som genom vår synd är utestängda från det verkliga livet, från gemenskapen med Gud själv. Han väntar ty kärleken är tålig och mild. Allt är förberett, i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han har öppnat för oss genom förlåten.
Som nyfödd hyllades Jesus av Österns vise – de tillbad vid hans krubba. När han nu lämnar detta jordeliv konstaterar en romersk officer vid Jesu kors: Denne var verkligen Guds Son. Får han också din hyllning och tillbedjan?
BÖN: Herre Jesus, så vill också jag böja mig ned i förundran och tacksamhet vid ditt kors. Du är värd ära och tillbedjan. Jag överlämnar mig åt dig. Amen.
Lars-Åke Nilsson
Kaplan och bibelskollärare, Åsljunga