Det är långfredag och jag går in i missionshuset i Ängelholm för att delta i dagens gudstjänst. Framme vid podiet möts jag av tre kors. Jesu kors är centralt i den kristna tron. Denna dag får vi höra och förstå mer av varför det är så. The good Friday kallas långfredagen i England – ett väldigt bra namn.
På det mittersta korset hänger en törnekrona och ett svart tygstycke. Det ser vackert men dystert ut. Men jag känner till bakgrunden. Jag vet vad som kommer att ske under gudstjänsten. Det känns fint att åter få bli påmind om långfredagens händelse och att konkret få ta del av dagens budskap. Dagen som börjar i mörker, men slutar i hopp. Jag fingrar på den skrovliga stenen jag fick vid ingången. Vrider den runt i handen. I gudstjänsten läses flera bibeltexter som speglar Jesu död och emellanåt sjunger vi sånger till enkelt gitarrackompanjemang.
Jag står och ser på en sårmärkt hand,
som spikad vid korset var.
Den löste ändå mitt träldomsband,
när den mina synder bar.1
Sedan kommer vi till syndabekännelsen. Då får jag ta min sten, gå fram och lägga den vid korset och lämna den där. Där ligger nu min börda, det som var tungt och som jag gått och burit på. Vid Jesu kors är den lämnad. Jag går tillbaka till min plats och har konkret fått lämna min synd bakom mig. När alla gått fram har högen av lämnade stenar blivit stor. Det var våra synder Jesus bar på korset. Friheten känns nästan fysiskt i kroppen.
Jag står och ser på en sårmärkt hand
där blodsdroppar tunga rann.
De öppnat väg till ett frihetsland
där glädjen är ren och sann.
Jag står och ser på en sårmärkt hand,
min Herre, det var för mig!
Och därför inte jag annat kan
än tillbe och ära dig.1
Ljuset invid korset blåses ut. Jesus dog – på riktigt. Allt blev då fullbordat. Det läggs samtidigt ett rött tygstycke över stenhögen och det svarta tygstycket. ”O, det dyra Jesus-blod … som gör mig vit som snö”, sjunger vi. Nu är allas synder täckta av Jesu blod. De syns inte och de finns inte mer i Guds ögon, för de är försonade i Jesu blod. Mötesledaren berättar för oss att någon efter gudstjänsten kommer att åka ut och dumpa alla stenarna i havet. Så helt förlåter Gud. Genom Jesu blod finns inte synderna mer. Jag är fri och förlåten och när fem röda rosor läggs på det röda tygstycket får jag tänka på Jesu sår, i händer, fötter och hans sida. Såren som finns i hans frälsarhand – nu och för all framtid.
Och när jag en gång i livets land
får möta dig som du är,
då ser jag, Jesus, din frälsarhand,
som märken av spikar bär.1
På Påskdagen, två dagar senare, kommer jag tillbaka till missionshuset och till en ny gudstjänst – och jag ser korsen igen. Bilden är nu helt annorlunda. Påskdagens morgonsol och Jesu seger över döden möter mig denna dag. Vita och gula tygstycken draperar nu de enkla träkorsen. Och kraft och liv brusar genom de gula påskliljorna. Synen tänder liv och glädje i mitt hjärta. Jag möts sedan tre gånger av segerropet: ”Kristus är uppstånden!” Och jag får ropa tillbaka: ”Ja, han är sannerligen uppstånden!”
Sedan får jag ta bara ta emot – allt som Guds nåd bjuder mig denna dag. Det enda Jesus vill ha av mig, min synd, har jag fått lämna så tydligt till honom under långfredagen. Nu strålar Guds nåd emot mig genom nattvardens förberedelse. Jesus som vann seger över både synden och döden ger nu mig av alla sina gåvor: förlåtelse, frid, evigt liv genom bröd och vin och till slut också sin välsignelse. Och jag får sjunga och jubla till den treenige Gudens ära.
Musiken är stark, mäktig och glad, med flera instrument och trummor. Prästen räcker, som Kristi tjänare på jorden, mig bröd och vin som jag tar emot och min kropp fylls av universums Herre. Jag går från gudstjänsten i vetskapen om att Kristus bor i mig. Det är stort. Större än jag i det här livet någonsin kommer att förstå.
Jag har denna påsk endast fått en försmak av något som är långt bättre än jag ens kan föreställa mig.
Ja, öga mot öga,
i klarhet och jubel
och värme och friskhet och glans
vi lever med honom
som här vi har anat.
Vi lever för alltid som hans.2
Bodil Månsson, Ängelholm