När vi ber lägger vi ofta till ”i Jesu namn”. Hur får orden en konkret betydelse för oss? Läs Till Livs serie om bön!
”Nej, för sista gången, det blir inget godis i dag.” Det tär på tålamodet att ha med sexåringen till affären en vardagkväll. Men godis hör till lördagar och principer är principer. Fyra välfyllda matkassar senare är vi på väg ut ur affären, men så står de där – tuggummiautomaterna. ”Men snälla pappa, jag kan väl få ett tuggummi?” Och nu orkar inte pappa stå emot längre. Börsen åker fram, sexåringen stoppar in kronan, vrider om och ut kommer det illgröna tuggummit.
Ibland kan våra föreställningar om bön och bönhörelse ha vissa likheter med godistjatet. Ber jag bara tillräckligt mycket och innerligt så ska väl Gud ge mig det jag ber om? Men en sådan tanke är i grunden felaktig och lagisk, för Gud svarar inte på vår bön utifrån våra prestationer eller fina formuleringar. När Jesus lär oss att be i hans namn är det en understrykning av att bön och bönhörelse utgår från evangeliet, det glada budskapet om allt det som Jesus har presterat för oss.
Uppmaningen att be i Jesu namn finns i Jesu avskedstal: Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er.1 Uttrycket kommer från hebreiskan och har en dubbel innebörd: på grund av och i överensstämmelse med Jesu namn.2
På grund av Jesu namn: I det bibliska språkbruket är namnet mer än en benämning. Namnet står som synonymt med hela personen. Jesu namn innefattar alltså allt det som Jesus är. Att be i Jesu namn innebär därför att be på grund av allt som Jesus gjorde när han dog på korset för våra synder. Synden som stängde vägen till Gud ströks ut och i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste.3 Detta är bönens evangelium! Vägen till Gud är öppnad. Tillträdet till Guds allmaktstron kan inte köpas med svett och tårar eller med innerliga och fromma formuleringar. Det ges oss gratis och oförtjänt genom Jesu blod.
Inför Gud har vi fått samma ställning som Jesus. Och eftersom ni är söner, har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar: ”Abba! Fader!”4 När Jesus talar med Fadern använder han det allra mest förtroliga tilltalsordet: Abba, pappa! Vi är barn hos Gud tillsammans med Jesus. Som barnen får komma till sina föräldrar med allting och tryggt kan veta att de är älskade och accepterade så får vi komma till Gud med allt. Vi är lika älskade av Gud som Jesus och vi får ropa: ”Abba! Fader!”
I överensstämmelse med Jesu namn: Att be i Jesu namn innebär också att be i enlighet med Jesu vilja. En bön kan vara mot Jesu vilja, den kanske bottnar i min själviskhet. En sådan bön är inte en bön i Jesu namn även om den avslutas med orden ”i Jesu namn”. Orden fungerar inte som en magisk trollformel. Hur kan jag då veta att mina böner överensstämmer med Jesu vilja? Svaret på denna fråga är att låta bönen formas av Jesus. Bön i Jesu namn är bön med Jesus vid min sida.
Bön och bibelläsning hör ihop. Bibeln innehåller många böner eller uppmaningar till bön och vi får göra dessa till våra böner medan vi läser. Hela Psaltaren är en bönbok som Jesus använde i sitt böneliv och som vi får använda.5 Ibland kan vi sakna ord när vi ska be, eller vi kanske märker att bönen mest blir ett kretsande kring oss själva och våra behov. Särskilt då är det en hjälp att be med Bibelns ord. Den norske teologen Olav Valen-Sendstad skriver: ”En sund växling mellan och kombination av fri och fast bön – det är medlet till att bli bevarad i bönekontakt med Gud. Använd den fria bönen när hjärtat är fyllt. Använd den fasta när du känner mindre behov av och glädje i bönen.” (Ordet og Troen , s. 11. Credo forlag, 1979.)
Fader Vår har en alldeles särskild plats bland Bibelns böner.6 Här sammanfattas Jesu vilja. När vi ber Fader Vår så ber vi tillsammans med Jesus. Han liksom lägger armen om oss och säger: Nu ska vi två be till vår far i himlen! Då ber vi i Jesu namn.
Henrik Åström, administrativ chef, Mölndal